R.I.P. del 2

Jag skall erkänna att jag inte hade någon aning om att platsen skulle rivas även om jag misstänkte att något måste vara på gång. Jag menar, inte låter man väl en så väl fungerande och relativt nybyggd industripark stå tom och övergiven hur länge som helst, och mycket riktigt och plötsligt en dag så står dem bara där, i väntan på att få börja jobba; de där stora röda grävmaskinerna med etiketterna Demolition Group klistrade på sina armar av stål. Då förstod jag att min favoritplats skulle gå i graven och där och då bestämde jag mig för att detta skall jag försöka gestalta med kameran från början till det oundvikliga slutet, och jag har sedan dess återvänt till platsen i princip var och varannan helg för att följa avvecklingen och försöka hitta form och känsla och framförallt mening i ett pågående vemodigt kaos.

Sättet jag jobbar på handlar alltid först och främst om form. Formen för mig är och förblir inkörsporten till andra underliggande lager av mening och känsla medan bilder utan en genomtänkt form för det mesta går vilse i sin egen röra, utan någon egentlig ingång eller avsikt som jag kan komma åt som betraktare. För mig funkar det i alla fall så när jag tittar på andras bilder och när jag jobbar med mitt eget material och söker efter mening genom formen.
Jag börjar alltid där och i den meningen är inte det här projektet särskilt unikt bland alla andra projekt jag sysslat med genom åren. Det som skiljer ut sig här är att jag aldrig tidigare fått chansen att följa en liknande process på så nära håll under så lång tid, men också att det kaos som jag rört mig i det senaste halvåret är den stora utmaningen när det kommer till just formbygge.

För hur hittar man form i det kaos som uppstår under en rivning? Ja, form finns det ju ett överflöd av, inte tu tal om det, men hur hittar man ett formbygge i kaoset, bland spillror, brottstycken och minnen?

För mig handlar det nästan uteslutande om detaljer. Jag söker mig nästan alltid till detaljerna, inte till de breda utsnitten, och då passar formatet 1:1 väldigt bra. Jag har en begränsad yta att förhålla mig till, på denna kvadrat skall allt ske, så att säga. Nu har jag även ibland jobbat med bilder i 4:3, men kvadraten är där jag känner mig mest hemma.

Att jobba med detaljer och det snäva utsnittet har självklart gjort det lättare att jobba med det här speciella projektet. Men det är också en metod som rent allmänt fungerar bra, kan jag tycka, när man skall bygga en bild på en kvadratisk yta, och just begreppet yta, är absolut central för mig. Det är på ytan som bildens form skall byggas, med rörelse, dynamik, spänning, balans, eller kanske medveten obalans.

Jag tänker alltså inte på att det är en verklighet i tre dimensioner som jag skall försöka illustrera, utan jag tänker i två dimensioner, tänker yta. Okej, visst finns den tredje dimensionen där, det kommer man inte ifrån när det handlar om fotografi, men all bild, även foto är trots allt tvådimensionell, så den tredje dimensionen är inget annat än en illusion som jag kan laborera med helt fritt om jag så vill. Jag har den friheten när jag släpper idén om verkligheten och istället tänker bild.

Men vänta nu. är inte mina bilder rätt realistiska i sin ton, i alla fall de flesta, och rätt långt ifrån det abstrakta? Jo, nog är det så. Jag har en dragning åt det hållet, det skall jag villigt erkänna, även om jag också gillar att arbeta med bilder som lutar mer åt det abstraherande hållet.
Men trots att jag gillar realism så tänker jag inte avbildning i första hand, utan snarare gestaltning, vilket ger mig en frihet i förhållandet till verkligheten jag och kameraögat ser.

Jag har faktiskt tänkt en hel del på det, varför jag till exempel nästan alltid fotar med tele, varför jag blivit så förälskad i spegellösa kameror med digitala sökare. Telet hjälper mig att söka mig mot ytan, telet plattar ut, helt enkelt, och den digitala sökaren förändrar verkligheten till bild direkt i kameran. Det tog visserligen ett tag att vänja sig vid den digitala sökarens platthet, skall jag villigt erkänna, men nu känns den perfekt för det jag sysslar med som fotograf. Det jag ser i kameraögat blir det resultat jag får ut i bild.
Så även om jag har en dragning till realism, så är realismen inget annat än en illusion. Det är inte verkligheten du ser, det är trots allt bara en bild.

Nå, nu är det ju så att det där med form kan vara ganska individuellt, alltså vad vi uppfattar som ett genomtänkt formbygge eller inte. Jag ser saker på mitt sätt, du kanske ser det på ett helt annat, men nu utgår jag av naturliga skäl bara från min egen synvinkel, som handlar om ett synnerligen brett penseldrag innehållande allt från min erfarenhet, min kunskap och intuition till begåvning, ett ständigt vaket öga för detaljer och inte minst min persona…

… och just nu handlar det om ordning och kaos. Jag tänker att en bilds formbygge ibland måste få vara lite kaotiskt, det ligger lite i sakens natur när man försöker gestalta en händelse som denna. Vad jag menar med detta är inte kaos utan formell mening, utan ett slags organiserat kaos. Vissa bilder måste helt enkelt få vara lite mer svåråtkomliga. Så jag har nog pendlat ganska mycket mellan det minimala och det mer kaotiska beroende på vilket uttryck jag för tillfället är ute efter. Men oavsett kaos eller nästintill minimalistisk ordning så letar jag efter något i bildens form, eller färg som kan få bli bärande, såsom till exempel i bilden härunder, där den blå accenten får bli det som gör kaoset uthärdligt, i alla fall för mig.

Det mesta av en bilds form, ser jag direkt på plats vid själva fototillfället, men en del uppstår även i efterarbetet, av slump eller målmedvetenhet. Det här har dock förändrats genom åren. Jag minns att jag tidigt i mitt fotograferande jobbade mycket mer med bilderna digitalt än jag gör idag.
Jag jobbar visserligen fortfarande en hel del i det digitala mörkrummet, men numera handlar det nog mest om att hitta fram till ett personligt ID. Dessutom vet jag av erfarenhet att man aldrig kan förvandla en dålig utgångspunkt till något fungerande och bra med hjälp av digitalt trixande, så det undviker jag numera helt och hållet.

Jag ser det hela som två olika processer i att bygga en bild, där själva fotograferandet utgör grunden, men där efterarbetet också spelar en väsentlig roll för att besjäla bilden med ett personligt språk. Att till exempel jobba med ytans beskaffenhet och känsla av stoff med hjälp av texturer, det är viktigt för mig och en viktig del i efterarbetet. Något som jag vet att många fotografer avskyr, men det får stå för dem. Jag vill att ytan skall få en känsla i sig, det kommer nog av att jag började min bana som målare. Men jag har märkt att jag blivit mer och mer återhållen med just detta. Numera gör jag bara precis det som behövs för uttrycket, inte för att skapa effekter för effekternas egen skull.

Så själva fotograferandet som process är absolut avgörande och det mest spännande, men efterarbetet betyder väldigt mycket också för bildens uttryck och det språk jag vill tala.

R.I.P. del 1

Kan man göra detta?
Är det verkligen vettigt att ägna sig åt ruiner och rasmassor just nu, när media dagligen översvämmas av bilder på obeskrivlig ödeläggelse av apokalyptiska mått? Fruktansvärda scener av lidande attackerar mina sinnen dagligen, människor som förlorat allt i ruinerna av krigets fasor; sina hem, sina nära och kära. Det är en obeskrivlig tragik som världen tvingas gå igenom för att ett fåtal män i maktens korridorer skall få leka krig och utöka sin makt över andra...

...och då, mitt i denna obarmhärtiga tid av våld och förstörelse, väljer jag att ägna mig åt ruiner och rasmassor i ett industriområde i Årsta, och den processen ger mig märkligt nog en inre frid. Jag förstår det knappast själv, men min enkla förklaring är att jag alltid har haft en dragning till det ödsliga, till det övergivna och även till sist det sönderbrutna.
Kanske är det så enkelt, eller handlar det möjligen om kontroll? Kan det vara så att det här projektet har blivit ett sätt att försöka ta kontroll över den där känslan av maktlöshet jag känner varje gång jag sätter på nyheterna?
Lite hemmasnickrad psykologi, jag vet, men varför inte.

Jag kan i alla fall förstå om en del av bilderna som ingår i det här projektet, kan upplevas som rätt problematiska, kanske rent obehagliga, satta i en samtida kontext, men i min värld finns det en slags skönhet i just detta, även om det är problematiskt för mig med. Fast ibland kanske det behöver få vara lite problematiskt, kanske balansera nära en gräns, eller till och med passera den. Att inte bara stryka medhårs.

Jag har i alla fall en stark dragning till platser och händelser som denna, till tomheten och vemodet, men även till kaoset. Det finns en skönhet i det aparta och svåråtkomliga, kan jag tycka, och det som många förmodligen uppfattar som fult och tråkigt. Det finns något fascinerande i alla visuella tillfälligheter som uppstår slumpmässigt i till exempel en rivningsprocess, eller för den delen på en övergiven plats. I alla detaljer som bara finns där ett kort ögonblick, kanske lika ögonblickligt som ett klick med kameran. Spår av liv, helt enkelt. Jag dras till detta, det har jag alltid gjort.

Nu är det ju så, kan jag tänka mig i alla fall, att ett projekt som detta kan uppfattas som en slags allegori, ett försök att använda den här till synes alldagliga historien om ett rivningsprojekt som en metafor för nuet i en bredare politiskt mening. Så är det inte. Inte för mig i alla fall. För även om bilderna, i alla fall vissa av dem, på sätt och vis kan ha en rent visuell koppling till det vi ser på nyheterna dagligen, det kommer man nog inte ifrån om man försöker hitta form och mening i ruiner och kaos, så har min utgångspunkt och idé hela tiden varit något annat.

Jag vet inte, men för  mig skulle det kännas rätt förmätet att försöka få en personlig banalitet att framstå som något större än det faktiskt är. Men som alltid, det kommer till en punkt då idéerna och bilderna måste släppas fria, så vill man tolka in saker som inte jag sett, eller ens tänkt på, så är det bara intressant, jag menar, att låta betraktaren få fritt spelrum vad gäller känsla och tolkning är ju trots allt en del av den konstnärliga processen. Jag har mina idéer och känslor, men inte tolkningsföreträde.

Jag vill i alla fall gärna använda ordet dekonstruktion, trots att det är ett modeord från en postmodern era jag har lite svårt för. Projektet handlar först och främst om min egen process med att försöka dekonstruera, eller bygga om en för mig rätt vemodig händelse till något som kan fungera visuellt, bortom det rent dokumentära. Och jag tänker, precis som jag skrev tidigare, att det på sätt och vis handlar om att försöka ta kontroll över händelsen, förvandla den till något eget, som ett slags konstnärligt och personligt undersökande helt enkelt.

Men låt oss nu ta det från början, med lite fakta, även om jag inte är särskilt förtjust i just det. Platsen jag jobbat med mer intensivt det senaste året ligger strax intill Årstafältet söder om Stockholms innerstad. Det är ett område som fram till nu var en del av Årsta Partihallar. På Wikipedia kan man läsa följande:

”…Under trettio år hade Årsta Partihallar växt så det knakade. Området blev mer och mer ett allmänt livsmedelscentrum, "Stockholms skafferi".

På 1990-talet höjdes röster igen, att Årsta partihallar hade blivit för trångt och varuhanteringen för otidsenlig. Många saknade nu de så självklara väderskyddade in- och utlastningsmöjligheter med automatiska lastbryggor och vädertätningar.

En expansion på östra sidan av Åbyvägen började. Där etablerade sig ICA, Martin Olsson, Bröderna Hartwig och Swegro. Men mer av Årstafältet fick inte tas. Där skulle byggas kolonistugor och spelas golf istället…”

Det är alltså den östra delen av Partihallarna som nu rivs efter att ha stått övergivet i något år. Rivningen sker som ett resultat av att hela Årstafältet genomgår en förändring där en helt ny stadsdel skall byggas, och då gissar jag att ingen industriell verksamhet får finnas som ett störande moment så tätt intill fältet och de framtida bostäderna.

Det är i alla fall här som jag tog mina första seriöst tänkta fotografier i slutet av 90-talet. Jag kom sedan att återvända till platsen ofta eftersom jag vid den tiden bodde nära Årstafältet.
Visserligen började jag fota redan 1978, då jag skaffade min första systemkamera, men på den tiden låg mitt fokus på måleri och kameran använde jag mest som ett skissverktyg. Så när jag till sist bestämde mig för att börja ta fotograferandet på allvar, ja då började jag här.