R.I.P. del 3

Jag tänkte att jag skulle passa på att gå lite närmare in på det här med urbex eller urbanexploration, när jag ändå skriver om det här projektet, som på sätt och vis handlar om just det.
Jag skrev ju tidigare att projektet inte skiljer sig särskilt mycket från andra projekt jag jobbat med förutom att det gett mig möjlighet att följa en händelse såsom denna på nära håll under lång tid och det är helt sant. Men för att förstå hur jag jobbat och på vilket vis jag kopplar projektet till urbanexploration, så behöver jag beskriva hur det ofta ser ut på sådana här platser, när det gäller till exempel tillgänglighet.

Enkelt uttryckt kan man säga att det inte finns någon tillgänglighet alls för allmänheten, man möts ofta av stängsel och varningsskyltar, för efter att en plats stått övergiven ett tag dröjer det inte länge förrän den blir uppköpt av någon privat aktör, eller, som är fallet här, redan är reserverad av Stockholm Stad för bostadsbygge.

Då gäller det att hitta de här platserna eller byggnaderna innan de hunnit köpas upp för att få någorlunda fri tillgång, och detta är något som Urban-Explorers är rätt bra på. Jag skulle till och med vilja säga att det är en del av den sport som utövas, det vill säga att hitta platsen och att vara där först. Allra helst vill man vara den enda/ende som hittat dit.

Det här betyder att det är ganska meningslöst att till exempel försöka fråga sig fram. Jag har för det mesta, då jag med viss desperation ställt frågor på nätet i olika forum, mötts av ovilja, otrevligheter och framförallt en tystnadskultur. Och hittar man något intressant objekt via nätet så är det nästan alltid platser eller byggnader som inte längre finns. Alltså, den öppna informationen om övergivna platser är nästan alltid daterad.

Nu tror jag inte att oviljan och det ibland otrevliga bemötandet handlar om att alla hardcore-Urban Explorers skulle vara en samling otrevliga människor, jag har trots allt mött en hel del genom åren på olika övergivna platser och alla har varit väldigt trevliga. Nej, jag tror att det handlar om flera saker och för att förstå detta så tänkte jag försöka mig på att göra en rätt ovetenskaplig lista på vilka människor som ofta söker sig till dessa platser.

Först och främst har vi gruppen Urban-Explorers. Det är människor som ägnar rätt mycket tid åt att söka upp och besöka övergivna platser. Jag har personligen mött flera ur den gruppen genom åren och vad jag förstått så handlar urbanexploration för dem framförallt om lusten och spänningen med att upptäcka och att ta sig in på övergivna platser relativt osedda.
Jag har ingen särskilt bra insyn i den här gruppens aktiviteter, men vad jag förstått är att de upptäcker, tar lite bilder eller videor, för att sedan eventuellt publicera dem på nätet i olika forum. That’s it! De är i alla fall rätt harmlösa och vill nog helst undersöka och upptäcka så obemärkt som möjligt. Men för en del är det också en sport, att vara där först och helst ensam, vilket är en av orsakerna till att man ogärna vill dela med sig av information om en eventuell plats eller byggnad man hittat.

Den andra stora gruppen är de som målar graffiti. Det är en rätt intressant grupp av väldigt seriöst arbetande konstnärer. De allra flesta jag mött är otroligt tillmötesgående och trevliga. Jag vet att jag hade en inre bild av dem som unga, svartklädda, rätt ljusskygga individer, men de flesta jag mött har varit i trettio till fyrtioårsåldern, med helt vanliga yrken, men som på fritiden ägnar sig åt konst i formen av gatukonst.

Så har vi gruppen vandaler, en synnerligen trist grupp, ofta väldigt unga individer, som tycker det är kul att bara förstöra. Det är nog den grupp som är den stora orsaken till att det är så svårt att få svar på eventuella frågar man kan ha om platser och byggnader. Ingen av de två grupperna ovan vill komma till en övergiven byggnad som totalförstörts av vandaler. Vilket jag sannerligen kan förstå. Man vill helt enkelt hålla sina upptäckter hemliga så länge som möjligt.

Sedan har vi gruppen av hemlösa, som försöker göra övergivna platser till sina hem. Numera består den gruppen främst av Romer, i alla fall här i Stockholmsområdet. Jag har faktiskt sett dessa tillfälliga hem i övergivna industrilokaler med egna ögon, där man till och med inrett rum med sängar och försökt skapa någon form av märklig trivsel mitt i förfallet. Det är en obeskrivlig misär som jag mött många gånger.

Och till sist har vi sådana som jag, som fotograferar. Anledningen till det är nog lika många som det är utövande fotografer. Det finns också begreppet Industriell Arkeologi, som inte skall förväxlas med Urbex, där syftet är att bedriva forskning i och om gamla byggnader och platser, och de som ägnar sig åt det söker alltid tillstånd för att få tillgång till lokalerna och tar avstånd från urbanexploration och vad det står för.

Jag skulle nog vilja placera mig själv i ett slags ingenmansland vad gäller hur jag jobbar och tänker kring det här med urbanexploration, jag har till exempel aldrig sökt tillstånd, vilket gör mig till en Urban-Explorer, men anledningen till det är inte att jag ogillar idén om att ha ett tillstånd, jag menar det skulle göra mitt konstnärliga utövande i sådana här miljöer betydligt enklare. Varför jag inte sökt tillåtelse är nog istället en blandning av lathet och bristande kunskap om hur och var man söker tillstånd.
Jag skulle också vilja se på det jag gör i övergivna miljöer som en slags forskning, fast då med ett konstnärligt syfte. Så i den bemärkelsen kanske jag lutar, i alla fall litegrann, åt begreppet Industriell Arkeologi, eller varför inte Urban Arkeologi. Fast, visst finns det också en viss spänning i att ta sig in på platser obemärkt, men med åldern så har jag blivit alltmer försiktig, vilket betyder att jag för det mesta måste hitta andra sätt att komma åt områden och byggnader som är omgärdade av stängsel.

Den här platsen stod i alla fall helt öppen och övergiven ett bra tag innan stängslen dök upp, och då började arbetet med att försöka hitta alternativa vägar in. Nu har jag som sagt blivit väldigt försiktig med stigande ålder, så jag gör aldrig någon åverkan på stängsel för att ta mig in utan jag kan möjligen snylta på andras åverkan om tillfälle ges och jag känner mig hyggligt säker på att jag är ensam.

När jag pratar om åverkan, så menar jag till exempel att flytta på ett stängsel för att skapa en ingång. Det här kan fungera om det är dåligt stängslat, vilket det har varit på den här platsen. Ibland kan man också se uppklippta hål i mer täta och svårflyttade stängsel, fast dessa ingångar undviker jag alltid numera.

Jag har i alla fall bara vågat mig in på det här området vid tre tillfällen under det senaste året, alla andra bilder, vilket är en majoritet, har jag tagit antingen genom gliporna i stängslet, eller på långt håll med mitt tele på 180–600 mm. och jag har aldrig satt min fot inne i byggnaderna, trots att lusten funnits där, lusten att få insyn och få chansen att jobba med interiörer, jag har nog mest smugit kring i utkanterna som den försiktige general jag numera är. Men när rivningen tog fart och byggnaderna började skalas av, ja då fick jag till sist den insyn jag behövde.

Nu skall man inte glömma bort att det faktiskt finns orsaker till att en plats som denna stängslas av och sätts under bevakning. Risken för personskador, risken för stölder, risken för vandalisering. Ja, nu skulle ju platsen visserligen rivas, men jag menar att ett område under en rivning faktiskt kan vara rätt riskfylld att vistas i och att det faktiskt stått stora dyra maskiner parkerade på området dygnet runt och när arbete inte pågår kan de ju utsättas för allt från stölder av maskindelar till vandalisering. Så jag förstår att det finns stängsel och att platsen övervakas, detta har funnits med mig hela tiden när jag jobbat med projektet. Stängslet är där av en orsak.

Nåväl, att fota genom gliporna i ett stängsel är allt annat än enkelt. Det kan vara synnerligen begränsande, men som tur är så har man valt att stängsla av det här området med Ahlgrens, ett typ av stängsel som har tillräckligt stora glipor för att få igenom min lins. Jag har uteslutande använt mitt 70–200 då jag fotat genom stängslet, dels för att den linsen passat perfekt i gliporna, dels för att den hjälper mig att komma tillräckligt nära. Men oj vad svårt det är att hitta rätt i komponerandet när man fotar genom en glipa. Fast jag har gjort det så ofta genom åren nu, så jag gissar att jag hittat någon form av metod för att träffa hyfsat rätt.

Vid två fototillfällen valde jag dock att stå på håll och fota med mitt 180–600 på stativ, men jag gillar verkligen inte stativ, det känns lustigt nog än mer begränsande och stelt än att fota genom gliporna i ett staket. Här under ser ni i alla fall några av dessa bilder jag tagit med just det telet monterat på stativ.

Om ni vill fördjupa er lite mer i det här med urbanexploration, så finns det en rätt bra artikel här:
https://sv.wikipedia.org/wiki/Urban_exploration