2020
Vill bara börja den här texten med att ropa så högt jag kan: JAG ÄLSKAR PHOTOSHOP! Jag har använt programmet sedan 1994 (version 3). Det var i den versionen som lager introducerades och att bygga sina bilder med hjälp av lager har sedan dess varit grunden för mig vad gäller bildbehandling. Jag har försökt mig på Lightroom några gånger eftersom det skall vara så fantastiskt, men aldrig känt mig hemma, då jag framförallt saknat möjligheten att jobba med lager. Men det var längesedan jag testade senast, så jag vet inte om den funktionen implementerats i nuvarande version.
Det faller sig i alla fall naturligt för mig att bygga mina bilder med hjälp av lager eftersom jag har min grund i måleriet, där övermålning och transparens spelar en rätt stor roll för att skapa färgvibrato, textur och lyster. Så jag håller fast vid Photoshop, som jag numera kombinerar med ett antal pluggar, såsom Nik Collection, ON 1, samt Exposure. Jag har även ett fristående program jag använder så sällan jag bara kan, men ibland får jag en galen idé och då har Poser ofta varit inblandad.
Poser är ett 3D program för dummies och dess enda funktion är att generera figurer. Men eftersom jag är en jubelidiot på 3D och så sällan använder programmet, så är det ett berg att bestiga varje gång jag kommer på den korkade idén att jag vill bygga figurer i 3D. Det händer inte ofta, som tur är, men när pandemin slog till 2020, då åkte Poser fram ur byrålådan.
 |
 |
 |
Jag minns att det sista jag gjorde 2019 var att dra omkring i tunnelbanan och fota. Min vän Malin Jochumsen och jag hade precis påbörjat ett gemensamt projekt där Stockholms tunnelbana skulle ligga till grund för ett bokprojekt.
Vi jobbar väldigt olika med fotografi, Malin och jag. Hon är en av Sveriges absolut intressantaste gatufotografer (om du frågar mig) och så har vi jag, som kanske först och främst är en konstfotograf och i viss mån också raka motsatsen till vad en gatufotograf rent teoretiskt sysslar med.
Men jag känner mig faktiskt ibland lite osäker på det där, eftersom jag också, i alla fall på sätt och vis, jobbar med gatans teater, där händelser och liv är i centrum av berättelsen, fast där mitt fokus är spåren av liv, och ekot av händelser, medan gatufotografen befinner sig mitt i händelsen.
Jag vet inte, men kanske kan man våga sig på att fundera på om de där teoretiska gränserna kan få vara lite flytande ibland, fast egentligen spelar det väldigt liten roll, i alla fall för mig, alltså vad man kallar sig för. Det viktiga är om man lyckas med att visualisera sina idéer i bild eller inte. Vilken genre eller teori man lutar sig mot eller anser sig tillhöra är egentligen mindre intressant.
 |
I vilket fall som helst så står Malin och jag på sätt och vis ganska långt ifrån varandra rent konceptuellt, men vi har en väldigt viktig beröringspunkt och det är den estetiska ingången, och tanken med projektet var faktiskt att det kunde bli intressant med ett möte mellan två helt olika sätt att beskriva och berätta om Stockholms blodåder i form av fotografi, men där estetik och form är den beröringspunkt som får fungera som en sammanbindande länk. Så vi drog runt i tunnelbanan och fotograferade, för det mesta på egen hand men ibland också tillsammans, vilket för mig var otroligt spännande och givande.
 |
Men så slog pandemin till med den värsta tänkbara käftsmäll som världen fått på länge och allt tog plötsligt och ögonblickligen slut. Att fotografera i tunnelbanan kunde vi bara glömma och därmed fick projektet läggas på is, där det tyvärr fortfarande ligger.
För mig personligen så tog det mesta med fotografi slut 2020, eftersom jag drivs kreativt av det urbana, och därute kunde man inte längre röra sig fritt. Jag gick in i en slags kreativ depression, men också en depression som handlade om kampen mot min egen cancer. Men på något förunderligt vis tvingade jag mig ur det där tillståndet av att vara helt stum och uppgiven och bestämde mig för att försöka använda den där känslan av hopplöshet till något kreativt och försöka berätta om min egen resa under den här tiden av tystnad och isolering. Men hur? Hur hittar man en ingång till en sådan berättelse?
 |
För att göra det hela begripligt för dig som läser det här, tar jag det från början och den början handlar på sätt och vis om mina egna tillkortakommanden. Jag måste nämligen erkänna att jag har en sida som inte är särskilt smickrande och det är att jag har en tendens att aldrig slänga saker, framförallt saker som andra, inklusive min älskade hustru, uppfattar som totalt meningslösa och extremt irriterande. Det där sakerna handlar främst om lösdrivande pappersbitar med olika kryptiska anteckningar på. Många av dem förstår jag inte ens själv. Jag vet att de förmodligen någon gång haft betydelse, men den betydelsen har fallit i glömska. Andra anteckningar kan handla om allt från meddelanden till Tina, min hustru och livskamrat, till shoppinglistor och annat högst vardagligt.
Nå, jag tänkte att nu skall jag använda mig av dessa lösdrivare, det kan bli en ingång till projektet. Många av dessa pappersbitar med märkliga anteckningar på är visserligen obegripliga, men de berättar ändå en hel del om vad jag tänker på, vad som pågår däruppe i min hjärna. Det finns ett intressant nu att reflektera kring i klottret. Dessutom handlar många anteckningar om vardagen och det absoluta nuet.
 |
 |
| The Profitable Prophet |
You and Me |
Så sagt och gjort; jag började samla ihop alla pappersbitar och fotade av dem. Tanken från början var att de skulle få vara precis som de var, alltså råa och obehandlade, och jag hade också en idé om att använda bitarna som de är, kanske klistra upp dem på en vägg, eller något liknande på en utställning, men den har inte blivit av, inte än i alla fall.
Under arbetets gång insåg jag dock att det behövdes något mer, något mer visuellt och substantiellt, något som kunde samtala med dessa kryptiska meddelande från min inre värld och skapa en helhet som andra än jag själv kunde ta till sig. Jag behövde bilder, jag behövde skapa bilder som berättade något om isolering och tystnad, om rädsla och död, med det personliga som kärna, men med en allmängiltig hållning.
Jag tänkte en hel del på Den gudomliga komedin och på bilder av till exempel Hieronymus Bosch, Gustave Doré och andra som försökt beskriva helvetet och började fundera på att försöka göra detsamma fast i en samtida kontext. Jag behövde mänskliga gestalter i någon form, men hur hittar man dem i en tid då alla satt gömda och isolerade i sina lägenheter och hus? Jag kunde ju inte bara knacka på hos grannen och fråga om deras familj ville posera för ett konstprojekt som handlar om isolering och rädsla för döden. Nej jag fick helt enkelt fundera på ett sätt att generera dessa gestalter från grunden, och nu kommer vi tillbaka till det jag skrev i början av detta inlägg nämligen att jag älskar Photoshop, och har en hatkärlek till Poser. Dessa två program plus min kamera, min Wacom-platta och huvudet fullt av idéer och visioner blev startskottet för en lång och mödosam resa för att skapa en vision av det som inte bara jag gick igenom just där och då utan som drabbade oss alla.
 |
| Inferno (mixed media/2020/100x100cm) |
Nå, hur gjorde jag då? Ja, min första tanke var att införskaffa kroki-modelldockor som jag skulle fota av och sedan i nästa steg, teckna, eller måla av digitalt för att förvandla dem till något som rörde sig i området mellan måleri och fotografi.
Jag jobbade väldigt mycket med de här dockorna, poserade dem i alla möjliga ställningar, fotade av dem och frilade dem sedan i Photoshop så att jag kunde använda dem som grund för själva måleriet. Här nedan ser ni lite exempel på dessa utgångspunkter och skisser. Jag har säkert hundratals fler, men ni får nöja er med dessa.
 |
 |
 |
 |
Men jag ville mer, ville hitta ett mer mänskligt uttryck i dessa figurer och det var då jag plockade fram Poser ur byrålådan. Jag skulle säga att arbetet med de här gestalterna jag ville ha i de färdiga bilderna, blev en kamp mot programmet. Det är nämligen så att Poser gärna vill att man skall skapa figurer som är perfekta och därmed saknar all mänsklighet. Så jag kämpade som en galning med att förvanska, förvrida, förfula. Ibland lyckades jag hyggligt, i alla fall så att jag kunde använda figurerna i Photoshop och jobba vidare med dem för att hitta fram till det uttryck jag ville ha. Men oj, vad mycket galet och misslyckad det blev på vägen.
| Constrained (Mixed media/2020/100x100cm) |
Följande bilder visar olika stadier av arbetet som till sist resulterade i bilden ovanför.
Till sist, efter att ha ägnat mig åt det här projektet under större delen av 2020, blev resultatet en liten bok. Tyvärr måste jag säga att det här förmodligen var mitt sista projekt där någon form av måleri eller teckning ingår. Det beror på att jag i och med min cancer, 2017, och framförallt den mycket aggressiva behandling som jag genomgick 2018, har fått en nervskada i det nervplexa som finns i höger axel och som i sin tur styr funktionen i höger arm och halsens högra sida. Det här betyder bland annat att jag har kraftig försämrad finmotorik i min högra hand och eftersom jag är högerhänt, så fungerar det inte längre att till exempel måla, eller teckna. Det är en sorg som jag helt enkelt måste leva med. Men jag gör allt jag kan för att försöka bibehålla det jag fortfarande har kvar, vad gäller motorik och styrka.
Jag funderar också fortfarande på en utställning, men det är mest funderingar just nu.
Om ni vill se lite fler av bilderna till det här projektet så har jag en mapp med namnet 2020 här på FS.
Inlagt 2025-01-24 14:56 |
Läst 456 ggr. |
Permalink
kreativt skapande
så skönt
och
tack för din öppenhet
luften rör sig
skönhet skapar du ur dina inre gömmor
med rivningskåkar och papperslappar
stelnat har du inte
varmaste hälsningar
/inger
/Samuel
Spontant gillade jag puffbilden och Attention och den guld/bruna.
Don´t just stand there blev för mig som arkitekt en humoristisk kommentar till att de tegelimiterandeplattorna står upp. Helt fel för riktigt tegel som muras i horisontella skift. Och skylten där uppe.
Åter, fint att du delar med dig av dig själv och skapandeprocessen.
Jag kan också förstå att bilderna i en mer estetisk och teknisk bemärkelse kan ta ett tag att smälta, så att säga. De kommer ju på sätt och vis ur en helt annan tradition än fotografi, men för mig har de där gränserna alltid varit flytande och det var kanske därför jag ville berätta lite om just den här bildserien, inte bara för idéerna bakom, utan även för att jag tyckte det kunde vara lite intressant för dig som läser att få en liten inblick i arbetsprocess och hantverk. Det skiljer ju sig rätt påtagligt från hantverket bakom ett fotografi.
Fotografierna i början av texten, de från tunnelbanan får i det här fallet stå som en slags kontrast till de som kommer sedan, och de kan också fungera som en slags berättelse om vem jag är som konstnär; att jag tillåter mig själv att vandra rätt fritt mellan olika uttrycksformer.
Kul det där med teglet, det har jag inte tänkt på, det bidrar ju också till titeln. Tack för den lilla ögonöppnaren. Jag bor ju bara en station från Mälarhöjdens tunnelbanestation där bilden är tagen. Skall återvända och kika lite närmare på ”felmurat tegel”…😊
Men du, tack för att du läste och reagerade, det känns… positivt alltså.
/Samuel
du, vilka fantastiska bilder - både de från tunnelbanan, och de med dockorna. det är så vansinnigt kul att se dina bilder :)
beklagar din cancer-resa - då är vi två, fast min bara för ett par år sen.
och du, den där boken med figurerna - du råkar möjligtvis inte ha nåt exemplar kvar som jag skulle kunna få köpa av dig? jag tror att jag skulle tycka JÄTTEMYCKET om den (det ser ut så).
Nej nog med självömkan. Kul att du gillade bilderna i det här inlägget, det gläder mig verkligen. Tyvärr har jag bara ett ex. kvar, det vill säga mitt eget privata, so sorry… Men du står först på listan när boken om rivningen i Årsta blir verklighet, I promise.
/Samuel
äsch. eller ja, jag går på mammografi varje år. äter medicin gör jag, dessutom - inte alltid skitkul, finns en del plågsamma biverkningar. jag är mest tacksam över att slippa cellgifter och att håret har växt ut igen.
men jag hade tur. jag var friskförklarad redan innan cellgifter och strålning. dem fick jag för min i sammanhanget ringa ålder, för att jag ska leva så länge som möjligt. väldigt generöst av dem (ironin dryper rätt hårt). men det var inte min favorithobby, så jag planerar att aldrig behöva göra om det. det var visserligen inte min värsta grej jag varit med om, men det VAR oerhört påfrestande, rent fysiskt. usch!
tursamt nog ligger det bakom mig, och där ska det få stanna. :)
och vilken otur - det hade varit SÅ kul att ha en sån här bok! :) men om jag var i samma situation skulle jag också hålla hårt i det enda ex jag hade kvar. ^^