Tre bilder utan kommentar

Livet är en resa i baksätet på en bil

För det mesta är livet ganska bra. Roligt, intressant och omväxlande. Man glider fram som om man satt i baksätet på en bil. Nackdelen är väl om föraren där fram hittar på något som inte blir så bra.

Det finns dom som säger att vi själva kan styra våra liv. Man tror att man sitter i förarsätet på bilen. Det här är människor som klarat sig bra och sluppit stora problem.

Jag hävdar att vi oftast sitter i baksätet och är hjälplösa när något dramatiskt händer. Vad gör du om du blir arbetslös, allvarligt sjuk eller om din partner vill ha skilsmässa? Eller om politiker fattar beslut som ställer ditt liv på ända? Sånt här är svårt att påverka även om man tror att man sitter i förarsätet. Det är lätt att bli förpassad till ruta ett.

Vem vill inte styra sitt liv? Men vi kan inte alltid råda över andras handlingar som påverkar oss.

Finns det någon öl?

Undrar om det finns någon öl i matkorgen? Det får vara en öppen fråga. Bilen är det lättare att veta något om. Det är en Packard Super Eight från år 1939. Kvinnan hade inget emot att vara med på bild. En trevlig dam vars ålder är ointressant.

Bilen och jag är jämngamla, men det finns ju vissa skillnader. Medan jag är i gång sju dagar i veckan, så är en bil av den här typen kanske i drift sju dagar om året. En annan sanning är att en Packard från 1939 väcker uppmärksamhet på gatorna, medan en avdankad resemontör får gå i fred.

Människor och bilar är olika, men en öl smakar alltid bra en varm dag.

Den fina ögonkontakten

Jag strosade gatan fram med kameran skjutklar. Plötsligt hade jag ögonkontakt med två unga damer. Det blev en sådan där plötslig och omedelbar ögonkontakt. Utan att egentligen tänka tog jag en bild. Jag tackade och vi växlade några ord. De var en fin upplevelse.

Den goda ögonkontakten uppstår mellan människor som är trygga i sig själva och tror andra om gott. Det tycker min kompis Nalle Puh också.

Att inte förstå sitt haveri

Det går ju att se den här bilden som något humoristiskt. En äldre amerikansk bil har fått stopp och rullats upp på trottoaren mitt i stadens centrum. Den här typen av bilar hör ju inte hemma i vardagen. Dom här bilarna representerar en förgången tid. Nu är dom nostalgi. Även när dom havererat.

Många politiker hör inte heller hemma i vardagen. Dom sitter fast i ålderdomligt tänkande och är svåra att ta på allvar. Ta t.ex. finansministerkandidaten Magdalena Andersson (S). Hon föreslår att skatten för pensionärer skall sänkas med 50 kr/mån. Vem blir hjälpt av 50 kr mer? Inte den kvinnliga fattigpensionären i varje fall. Och jag behöver ingen skattelindring. Jag betalar gärna 500 kr mer om det går till dom som behöver.

Magdalena Andersson och Anders Borg (M) har lika dåliga kunskaper i psykologi båda två. Och inte tar dom tillvara på de rön som nationalekonomer och forskare på området kommit fram till (Vetenskapens värld 12 maj). Andersson och Borg har inte förstått att dom har havererat.

Borgs omvända Robin Hood-politik är tragikomisk. Han har spenderbyxorna på sig och delar ut pengar till dom som redan har. Och så drar han åt svångremmen för dom redan utsatta.

Nej, äldre bilar och okunniga politiker kan vi vara utan i vardagen.

När hade vi senast en politiker med stake i sig?