Tätt inpå
Cerambycidae...
...det vill säga Långhorningar är en intressant grupp skalbaggar som oftast ståtar med långa antenner, därav namnet långhorning. Några arter är riktigt vackra och alla har en intressant och spännande utveckling till vuxna individer. Äggen läggs t.ex. i träd och en del arter lägger i stjälkar av växter, t. ex. som tistelbocken (Agapanthia villosoviridescens) i tistlar.
Äggen utvecklas till larver som förpuppas och utvecklingen sker sålunda i det fördolda och kan ta flera år. Skalbaggarna kläcks under vår och sommar och lever sedan som vuxna under en tid. Arterna kläcks lite olika tid och det bör bli många naturexkursioner om man vill hålla koll på olika arter. Många arter syns ofta i blommor så det är bra att börja med tidigt blommande arter, hagtorn och rönn blommar tidigt och besöks av många långhorningar. Sedan blommar olvon, hundkäx och kirskål och i alla, och i många fler, kan man hitta långhorningar.
Storleken på långhorningar variera rätt mycket mellan arterna, det finns riktigt små som dvärggrenbock (Grammoptera ruficornis) och stora som myskbock (Aromia moschata) som med sin färg dessutom är ganska pampig. Det finns än större men de saknar jag bild på...
Dvärggrenbock, en ganska liten, 3-7 mm lång långhorning. En bild som leder in mig på hur man fotograferar insekter? Jag brukar dels ta en bild uppifrån för då kan man alltid få hjälp med artbestämning. Men jag vill även ta några bilder som inte är så "artaktiga" för att få lite roligare bilder.
Myskbock, en glänsande, stor och skimrande långhorning fotograferad på en stubbe i det bästa fotoljuset, soldis. Det är inte ofta det är soldis så jag passade på. Den blir ungefär 3 cm lång.
Det är ganska lätt att se skillnad på könen speciellt om man har dem tillsammans. Hanen lite mindre och slankare och med längre antenner.
Ett par av fläckig blombock med hanen till höger i bild. Arten blir upp till 20 mm lång.
Långhorningar finns över i stort sett hela Sverige men med en klar övervikt till de mellersta och södra delarna av landet. Vissa arter sprider sig så sakta norröver.
En av arterna som är på spridning är tistelbock, (Agapanthia vilosoviridescens), som när jag började intressera mig för insekter bara fanns längst söderut i Skåne, Blekinge osv. Plötsligt dök de upp i södra Göteborg så kanske skulle jag kunna hitta den. Min vän Freddy tog mig med på en promenad i Hisings Backa och fixade två individer som jag kunde fotografera. Jag tyckte det var fantastiskt att han hitta dem. Senare det året hittade jag själv ett ex hemma i mitt radhusområde och dagar senare hittade jag arten i Romelanda några mil norr om Göteborg. Så den spred sig fort.
Nu är den så vanlig här att jag inte tar artbilder på den längre utan försöker få till lite kul flygbilder! Arten förekommer huvudsakligen i tistlar och nässlor.
Det som jag tycker skiljer ut långhorningar från andra skalbaggar är att de verkar ha medvetenhet och attityd. De tycks väldigt medvetna om omgivningen...
...som den här lövträdlöparen (Rhagium mordax). Tycker det är lite Robert De Niro över den...Are you talking to me!
Okej, man ska inte förmänskliga djur men jag kunde inte låta bli!
De små blombockarna kan vara lite knepiga att skilja åt men som grupp känner man lätt igen dem. Kan förkomma ganska talrikt och ofta olika arter på samma blommor. Överst i bild ängsblombockar, (Stenurella melanura), med honan som den lite färgstarkare till vänster. Under syns fläckhornad blombock (Stictoleptura maculicornis) som lätt känns igen med sin fläckiga antenner och två smalblombockar (Alosterna tabacicolor) på rölleka.
Här är, till skillnad från de små, tre färgstarka långhorningar som också blir lite större.
Blåbock, (Gaurotes virginea), och lövgetingbock (Clytus arietis) överst i bild. Under syns rödhalsad kulhalsbock (Dinoptera collaris).
Två av de minsta arterna finns i min omedelbara närhet, svarthårig kvistbock, (Pogonocherus hispidus), och lövdvärgbock, (Tetrops praecustus). Vår samfällighet har ett litet kompostområde och där finns de. Svarthårig kvistbock håller till i en gammal apel år efter år och lövdvärgbocken i ett par askträd. Just att den finns i ask är intressant för det finns en ovanlig art som ser nästa exakt likadan ut, askdvärgbock och var gång hoppas jag på den...men eftersom jag inte kan skilja dem åt så bestämmer jag alltid att det jag hittar är den mycket vanligare lövdvärgbocken... de blir bara 3-6mm långa så det är knepigt för en lekman att arta dem.
Lövdvärgbock och svarthårig kvistbock. Kvistbocken är väl kamouflerad och även bådas ringa storlek gör det svårt att hitta dem. Så bankning som metod och med ett vitt paraply under är rekommenderad!
Efter ett par år bland långhorningar har man oftast sett de "vanliga" men ibland blir det överaskningar och nya arter framför kameran som exempelvis rödhjon, (Pyrrhidium sanguineum) i år. Andra spännande arter har varit videsmalbock, (Oberea oculata) som jag turligt nog sett två olika år och mindre aspvedbock, (Saperda populnea). När man stöter på nya arter så börjar jag som sagt alltid med en artbild uppifrån men vill de posera så får man ta chansen!
Videsmalbocken var en riktig posör, bjöd på artbild, porträtt, uppvärmning av motorerna och en nästa flygbild!
Även mindre aspvedbock ställde upp. Understa bilden visar hur den gick sakta fram och gnagde i ytskiktet på kvisten. Jag trodde att den bara åt det gôttaste men har läst att de gnager en remsa i kvisten och sedan lägger äggen däri så kanske var den ingen gourmet utan tänkte säkra artens fortlevnad.
Det finns över hundra arter i Sverige, här en liten kavalkad av ganska vanliga arter.
Från uppe till vänster, randig skulderbock, gråbandad getingbock, kortvingad granbock, fyrbandad blombock, strimmig barkbock, fläckig splintbock och underst ett par ängsblombockar som parar sig.
Jag nämnde att soldis var det bästa ljuset att fotografera i men det är ganska opålitligt så jag använder oftast glasslåda och blixt. Ställer mig i skugga så att bara blixten påverkar bilden. Bra att ha är silvertape, gladpack och ett stativ för att få en bekväm höjd. Häftmassa är också bra att ha om man behöver fästa någon pinne eller annat i burken. Allt går ledigt ner i en mindre ryggsäck.
Att kunna kontrollera ljuset gör stor skillnad oavsett vilket som är rätt eller riktig...
Jag slutar på samma sätt som biskop Brask...det är en fotosnubbe, ingen entomolog som bloggat det här så det kan förekomma fel i texten...
Vill ni ha full koll på krypen så blir det att skaffa https://www.nationalnyckeln.se/ och denna del berättar allt om långhorningar,
Mina bilder på flickr: https://www.flickr.com/photos/146668414@N02/
Nu får det va färdigtjôtat om långhorningar, nu drar vi...
Dragning till små motiv...
...måste jag ha. Mitt förra blogginlägg handlade om ganska små småkryp. Det här skall handla om än mindre figurer, hoppstjärtar.
De finns två grupper hoppstjärtar enkelt förklarat, en grupp som är "runda" och en mer "långsträckt". De minsta, av dem man ofta träffar på, är de runda, klotcollembolerna.På bilden syns en Dicyrtomina ornata som har en storlek som kan betraktas som normal bland klotcollembolerna.
I den andra gruppen hoppstärtar som är långsträckta ingår t. ex. Orchesella villosa som är en av de vanligast förekommande arterna.
Orchesella villosa på någon lav. Hoppstjärtar äter lavar, alger och diverse annat smått.
Mitt kunnande om denna grupp djur ar minst sagt begränsad, jag använder dem bara som motiv så allt jag känner till har jag inhämtat av andra, t. ex. på nätet.
Hoppstjärtar liknar insekter men anses tillhöra en separat primitiv grupp. De är små, de minsta runt 0,25 mm, men de långsträckta kan närma sig centimetern. De typiska med dem är förmågan att hoppa och i förhållande till sin storlek kan de hoppa rejält långt vilket inte underlättar fotograferingen...
Precis som med stövsländorna i mitt förra blogginlägg så fungerar det bäst om man samlar in djuren och fotograferar i studion. Ibland går detta väldigt smidigt och de poserar villigt men det kan vara tvärtom att de inte vill vara med utan hoppar iväg. I studion brukar de hamna på någon vägg eller i taket och då kan man ta upp dem försiktigt med en akvarellpensel men man måste inse att de är lite bräckliga så försiktighet anbefalles.
Hoppar de för många gånger tröttar de ut katapulten som de har under buken och då hänger den istället bakom djuret. De återhämtar sig efter en stund och är redo för nya hopp.
En "trött" Orchesella villosa som visar upp katapulten bakom sig. Snart nog är den tillbaka under kroppen och redo för nya äventyr.
Hoppstjärtar lägger ägg och utvecklas genom ömsningar så det händer att man tror att man hittat en liten ny art men det visar sig ofta att de bara är juveniler. Honorna befruktas med hjälp av spermatoforer som hanarna placerar ut på underlaget. De sitter på skaft och plockas upp av honorna. Jag har aldrig sett dessa men så har jag ju krypen några timmar bara innan de släpps ut igen. Jag har heller aldrig sett ägg eller parningar som förkommer hos vissa arter.
Vill du veta mer så rekommenderar jag en koll på: http://www.janvanduinen.nl/collembolaengels.html
På flickr finns ett par användare som har fantastiska bilder och en stor kunskap om djuren:
https://www.flickr.com/photos/78925926@N08
https://www.flickr.com/photos/65173625@N00/
Skall man fotografera närbilder så är det bästa att ha ett objektiv liknande Canon MP-E65 som går mellan 1x till 5x förstoring eller sätta på en försättslins t. ex. Raynox 250 som ger ungefär 2,6x förstoring med ett vanligt makroobjektiv.
Det går bra att fotografera i skala 1:1 och sedan beskära, allt behöver inte vara "porträtt" utan man kan visa att livet är en riktig uppförsbacke även för små klotcollemboler...
Om man hittar arter på lite ovanliga ställen kan det vara bra att visa fyndplatsen. I detta fall i ett Lärkträd.
Här en lite kavalkad av vad man oftast hittar.
Dicyrtomina ornata
Orchesella cincta
Pogonognathellus flavescens som normalt sett har kroppen täckt av färgglada fjäll men som ofta blir sliten, speciellt när de vistas i markförna.
Allacma fusca, en favorit eftersom den tillhör de "stora" klotcollembolerna.
Dicyrtoma saundersi är en av de vanligast förekommande.
Var hittar man hoppstjärtar? På träd och grenar, i buskar och egentligen på de flesta ställen. Ett garanterat ställe är i markförna bland nerfallna löv och där springer de omkring sena höstar och tidiga vårar och gissningsvis även på vintern i alla fall milda vintrar.
När man sysslar med småkryp så funderar man ibland på vad de gör för nytta i naturen, vad betyder stövsländor och hoppstjärtar för vårt klot? En sak är säker...
De är ett aldrig sinande skafferi för spindlar, klokrypare och andra rovdjur.
Vill du se fler bilder på kryp så kolla in min flickr-sida:
https://www.flickr.com/photos/146668414@N02/
Sländor, vad tänker man på då?
Ja kanske tänker man på trollsländor eller den slända Törnrosa stack sig på och sov i hundra år? Jag är ganska säker på att det inte är många som tänker på stövsländor!
Stövsländor, Psocoptera är små ganska oansenliga kryp som man finner lite varstans i naturen men som oftast passerar obemärkt bland småkrypsfotografer.
Jag upptäckte för några år sedan denna grupp småkryp, djur som jag inte ens visste existerade. Vi som "jagar" insekter har en metod som kallas bankning för att hitta krypen. Det går ut på att hålla t. ex. ett vitt paraply under trädgrenar och buskar och banka eller skaka och se vad som trilla ner i paraplyet. Jag fick alltid smådjur som jag gissade var olika bladlöss i paraplyet och de intresserade mig inte så dom skakades ur.
Jag prenumererade på bokverket Nationalnyckeln och en dag damp det ner en bok som heter Stövsländor, Psocoptera och på omslaget var ett fantastiskt djur. Boken var dessutom full med bra bilder av Krister Hall och texten av Bo W. Svensson var inte sämre. Helt plötsligt misstänkte jag att mina "bladlöss" i själva verket var stövsländor! De skulle förekomma allmänt i buskar och träd så nästa paraplyfångst skulle undersökas noggrant!
Sagt och gjort så jag tog ett par 5 millimeters "bladlöss" med hem för att kunna fotografera dem ordentligt under optimala förhållanden. Jämförde mina bilder med arter i boken och läste "Utbredning: I Norden är praktstövslända påträffad i Halmstad i Sverige, på Fyn och Langeland i Danmark samt i sydvästra Finland". Jaha, men jag bor ju i göteborgstrakten och det är en bit från Halmstad. Kunde det verkligen vara den? För att artbestämma stövsländor så går man mycket efter vingmönster och jag kunde inte få det till annat än praktstövslända (Stenopsocus stigmaticus). Skickade bilder till Krister Hall och han bekräftade att det utan tvekan var den arten. Alla små oansenliga och kanske ointressanta djur väcker inget större intresse hos vetenskapen (tror jag) så mina praktstövsländor var helt enkelt förbisedda och fanns naturligtvis inte bara i Halmstad utan var nog mer utbredda, bl. a. fanns de i Göteborg...
Här är den, min första stövslända. En hane av praktstövslända.
Stövsländor kan variera lite i färg beroende på födan. Nedan syns hane, hona och nymf som är grönare.
Fyndet av praktstövsländorna gjorde att mitt intresse väcktes och jag blev mer uppmärksam på vad som ramlade ner i paraplyet. Det fanns en mängd olika arter här och när jag inte längre förväxlade dem med bladlöss så tog insamlandet för fotografering fart. Tack vare den fantastiska boken om stövsländor var de flesta lätta att arta med hjälp av vingmönstret.
Bladloppor förväxlade jag ibland med stövsländor när de låg i paraplyet men efter ett tag kunde jag lätt sortera bort dessa innan fotograferandet.
Många arter föredrar visst substrat men under åren har jag kommit fram till att de kan hittas lite varstans på olika träd och buskar och på både löv och barrträd.
Jag har valt att samla in dem eftersom det faktiskt är ganska tidskrävande att upptäcka dem blotta ögat i naturen. Så bankning har varit metoden och sedan fotograferas de i "studio" sittande på det substrat de kom ifrån. Några ord om "studion". Det låter väl avancerat men studion är helt enkelt en vit plastlåda, oftast en tom glasslåda, 2 liters, så det blir lite glass ibland också... I lådan placeras kvisten, barren, bladet eller vad den nu satt på. Ljuset, dvs blixten slås genom glasslådan och blir till ett starkt mjukt ljus som dels fryser eventuella rörelser (från djuret eller min darriga hand) och tar fram detaljer på motivet.
Stövsländor är oftast ganska lugna, de flyger sällan men kan springa omkring rätt fort så viss regi kan behövas. Jag använder en mjuk akvarellpensel om jag behöver ge regi! Penseln används oftast när jag t. ex. behöver flytta djuren från insamlingburken till substratet. Lite pyssel är det att få sländorna på rätt plats, dvs inte bakom kvistarna utan uppe på, under eller framtill och här kommer penseln till användning.
Jag har under ett par år hittat några olika arter och eftersom det inte finns så många arter i Sverige så skulle man kunna hitta alla om gick in för det. Men det gjorde inte jag utan jag var nöjd med de jag träffade på i hemtrakterna.
Storleken varierar mellan små till pyttesmå och nymferna är än mindre så det är lite knepigt att få okej bilder på minsta.
Om nu djuren är mellan 4-10 mm total längd och man inte kan komma nära nog med sin kamera så går det väl bra att ta en "miljöbild"? Så alla makrointresserade kan fotografera stövsländor, så gör det!
De flesta stövsländor går ganska lätt artbestämma med hjälp av bl. a. vingmönstret och även könen kan ofta avgöras med hjälp av vinglängd eller storlek på ögonen. Nymfer tycker jag ibland är svårbestämda men man kan ha tur.
Den här nymfen hade jag ensam i en burk och hade ingen koll på vilken art.
Dagen efter blev den en nyömsad granfransvingeslända, Valenzuela burmeisteri, så då var nymfen det också!
Stövsländor lägger sina ägg där de håller till, på växter, grenar osv. De har en teknik där de täcker över äggen med någon orm av skydd, det kan vara skräp eller så väver de trådar över. Den teknik jag sett är just att täcka med vävtrådar.
När äggen lagts så täcker honan med hjälp av munnen över dem med trådar.
Därefter tycks hon lämna dem åt sitt öde.
Sådana äggsamlingar kan man se på det substrat men tar hem och det går att följa utvecklingen och att kläcka dem om man bara ser till att de förvaras med hög luftfuktighet.
Storleken på arterna varierar och som synes kan olika arter finnas på samma underlag.
Det händer en del överraskningar om man studerar dem lite närmare under fotograferingen. Som t. ex. denna stövslända som fick ett spel och blev helförbannad på en liten vivel som jag fotograferde samtidigt.
Slagsmål eller försök till parning? Ingen aning faktiskt men det såg ut som slagsmål med ständiga utfall mot den stackar viveln.
Vissa arter är lätta att känna igen som t. ex.
Flaggstövslända, Graphopsocus cruciatus, här hane och hona.
Mörkribbad fransvingeslända, Valenzuela flavidus, här en hona.
Prickdroppslända, Trichadenotecnum majus, en hona.
Mörkvingad jättestövslända, Metylophorus nebulosus, en hona.
De två senaste åren har jag legat lite lågt med letandet efter stövsländor men när någon visar upp sig ståtligt är det väl synd att inte ta fram kameran?
Klarvingad jättestövslända, Psococerastis gibbosa, en hona. Den gör själ för namnet, totalt kan de vara en centimeter långa!
För den intresserade finns boken "Stövsländor" https://www.nationalnyckeln.se/nationalnyckeln-till-sveriges-flora-och-fauna-cv-stovslandor-psocoptera
På nätet finns lite men inte så informativt som boken: https://www.brc.ac.uk/schemes/barkfly/homepage.htm
Beträffande makrofotograferandet jag håller på med, t.ex. "studion" och färgtemperaturer med mera så har jag redogjort för det i tidigare blogginlägg här https://www.fotosidan.se/blogs/closeup/index.htm?date=2012-07-01
och här om du vill börja från början i bloggandet https://www.fotosidan.se/blogs/closeup/index.htm?date=2012-02-01
Pestens tid
med en överraskande bild, en slumpartad och en med planering och gediget utförande.
December månad och efter nästan ett år av spridning av ett i vissa fall dödligt virus kan det vara dags att sammanfatta året utifrån mitt perspektiv. Som småkrypsfotograf har jag aldrig haft mycket folk omkring mig utan det har ofta varit ensamma promenader i närområdets natur. Det vardagliga livet har naturligtvis inneburit begränsade möjligheter till samvaro med barn och barnbarn och resor har inte varit att rekommendera men med natur i närområdet har i alla fall krypfotandet kunnat fortgå. Det har varit befriande att fritt kunna ströva runt i naturen och märka att naturen inte verkar bry sig om Covid eller annat elände. Det har varit precis som vanligt.
Mina "jaktmarker" är dels runt mitt hem vilket innebär promenader på en halvtimma-timma och i Romelanda som ligger norr om Kungälv och här har jag letat även i år. En nackdel är att man ofta hittar samma arter som tidigare år. Jag har sökt igenom områdena i 8 år men eftersom mitt intresse är just fotograferandet och inte letandet efter nya arter så löser jag problemet med att försöka ta en bättre bild än åren innan av samma "vanliga" art.
Om jag fått en ganska bra bild på t. ex. ormhalsslända förra året så kanske jag får en bättre bild i år?
Och det tyckte jag att jag fick! Småkryp är ganska dåliga på att ta regi så mycket hänger på slumpen (och en del på förberedelse).
Men några nya arter blev det också, en del rena överraskningar, någon slumpartad och någon med både planering och och gediget genomförande...
Min första stora överraskning fick jag i Romelanda i början på Maj vid ett besök på ett ställe med diverse timmerstockar. På en stock av Lärk sprang tre Rödhjon (Pyrrhidium sanguineum) omkring. Två hanar som försökte charma en hona med klent resultat...Arten är ganska sällsynt i dessa trakter så jag hade aldrig sett den tidigare. De var otroligt snabba och jag förstod att skulle det bli några skarpa bilder så var det säkrast att fotografera dem i min "studio" under kontrollerbara (nåja) förhållanden.
Rödhjon gör verkligen skäl för sitt namn, rödaste rött!
När min upphetsning lagt sig något så rotade jag vidare och hittade en videantennmal (Adela cuprella), som satt i , just det Vide. Flygande insekter är inget jag brukar fotografera i någon större utsträckning eftersom det är betydligt svårare än krypande kryp (som bara flyger ibland) men ibland är de lugna och då får man passa på.
Ett fynd som kom efter lite tänkande var harrisbärfis (Piezodorus lituratus). Den arten hade jag alltid velat fotografera eftersom jag tycker den är väldigt läckert färgad. Den förekommer mest söderut i landet men även längs Bohuskusten enligt litteraturen. Jag kollade utbredningskartor och fann att den hittats några mil söder om mig och några mil norr om. Den måste väl även ha landat här i Hisings Kärra tänkte jag och gav mig ut och kollade igenom några ginstbuskar i slutet på Maj. Ojoj, där var den för första gången under de år jag kollat igenom dessa buskar! Harrisbärfisen ändrar färg under året från ganska ljus på våren till utfärgad senare på sommaren.
Bilden visar en tidig individ som just skall flyga iväg.
Det betyder att jag behövde följa arten under sommaren för att få med färgvarianterna och förhoppningsvis även få lite bilder på larverna. Bärfisar har 5 stadier så det blir några bilder att ta men det är samtidigt intressant att följa utvecklingen. Jag tyckte det var säkrast att samla in larver och följa utvecklingen på nära håll, dvs hemma. Några dagar kan man ha dem i "fångenskap" bara de får mat.
Första nymfen fann jag i slutet på Juni och denna är en dag gammal. Jag lyckades få bilder på hela utvecklingen med hjälp av olika nymfer och till slut fick jag bild på den färdigutvecklade helt nyömsade bärfisen.
Det var bara att vänta några timmar till den nyömsade hade fått sin rätta färg.
De harrisbärfisar jag såg på sensommaren hade alla sin mörkare färg.
Slumpartat blev det en gång när min fru och hennes syster skulle ut till kärnabergen utanför Kungälv och plocka blåbär. Kanske, men inte troligt, skulle de stöta på en blåbärsbärfis (Elasmucha ferrugata) så mitt råd till frun var att leta efter denna fis...Vid hemkomst meddelades att de inte letat fisar utan plockat blåbär, punkt slut.
Blåbären rensades och på kvällen lämnade jag TV-tittandet och gick ut i köket. På en vit list på väggen satt något litet som rörde sig. Fram med plastburk och så petades den lille ner från väggen. Visst var det en larv av blåbärsbärfis och den var i 5:e stadiet så snart skulle den var vuxen. Ut och plocka blåbärsris så att den hade något att äta.
Redan larverna av blåbärsbärfis har ett typiskt utseende med de spetsiga hörnen på halsskölden.
Dagen efter kastade den av sig larvskinnet och blev "vuxen". Jag hittade verkligen krypet i grevens tid!
Under natten färgade den ut.
Utöver dessa bilder har det självklart blivit massor av andra bilder för fotografera bör man annars är det för ledsamt!
En av fotosidans lataste bloggare...
...måste vara jag. Det erkänns men nu var det dags igen för ett inlägg. Ni som läst här tidigare vet att mitt intresse ligger på krypnivå och oftast betyder det att senhösten och vintern är en dyster tid. Insekter och andra småkryp har gått och lagt sig och ibland ligger snön djup över mina jaktmarker. Men en del motiv kan letas upp och sållas fram, till exempel de som lever i markförna. Hur gör man enklast för att hitta dem och vad kan man stöta på för intressant?
Jag brukar göra på enklast möjliga sätt dvs gå ut i skogen och plocka en bärkasse full med det som ligger på marken, blad, löv, barr, mossa med mera. Tömma ut bôset på diskbänken och leta igenom det. Det finns anordningar som insektssamlare använder som nästan sorterar fram småkrypen automatiskt men jag tycker det är mer sport att sortera manuellt och spännande är det.
Resultatet rån högen ovan blev ganska magert, ett kvalster och en hoppstjärt.
Vilka småkryp kan man hitta under vintermånader bland markförnan?
Ett litet urval av det jag hittat:
Juvenila lockespindlar.
Hoppstjärtar i massor, ungefär 20 olika arter
Klokrypare
Små blixtsnabba steklar som bara går att fotografera när de tar paus och putsar sig...
Millimeterstora spindlar finns det gott om
Penselfotingar och andra mångfotingar
Små vivlar dyker upp ibland
Jag fick en övervintrande getingdrottning en gång
De flesta krypen är mycket små, från en mm till en centimeter så att hantera dem under fotograferandet kan vara lite krävande och en fin akvarellpensel är till stor hjälp för att plocka upp och placera krypen där de gör sig bäst. Jag brukar försöka placera dem på material som kommit med hem i bärpåsen och eftersom mitt mål är att få en så bra bild som möjligt på själva krypet så placerar jag dem i en glasslåda (som jag tidigare berättat om) och använder en utskriven bakgrund i olika färg. Alltid blixt. Objektivet är nästan uteslutande Canons MP-E65 som går upp till 5X förstoring.
Om man bara har tillgång till objektiv som går ner till skala 1-1 så är en bra lösning att skaffa sig en försättslins av märket Raynox, t. ex. M250 för att få lite större förstoring.
Eller varför inte backa lite, krypet behöver inte fylla ut hela sensorn. Lite miljö kan vara snyggt och visar hur små motiven verkligen är.
Om ni skulle pröva på metoden och kanske inte sett småkryp tidigare så betänk att vissa är riktigt små och det kan vara svårt att avgöra vad det är man ser bland bôset. En lupp eller förstoringsglas kan vara till hjälp.
Ett exempel på storlek...
Skärpedjupet är naturligtvis minimalt och vid förstoringar större än 1-1 kan man heller inte blända ner mycket innan difraktionen fördärvar skärpan. Jag har testat mig fram för att komma till en acceptabel skärpa dvs bilden blir skarp nog men inte knivskarp. Alltså en kompromiss mellan skärpedjup och skärpa. Kommit fram till ungefär dessa värden på MP-E65. Bländare 16 är användbart vid 2X, 11-13 vid 3X, 8-10 vid 4X och 7,1 vid 5X. Vill man ha knivskärpa så får man blända upp 2 steg. Ungefärliga värden.
