CARLZONZ BILDER II
Höstbilder från Hallandsåsen plus kärt besök från förorten.
Det är många höstbilder i bloggarna just nu. Färggranna saker så att ögonen på en nästan exploderar. Jag är ingen skogsmulle direkt utan mera en betongmänniska, fast ibland så händer det att även jag förvirrar mig ut i naturen. Så här kommer mitt höstbidrag. Inga purfärska saker, alla tre tagna i slutet av september 2008. Och bilderna är inte rakt av från kortet direkt, som ni säkert kan se om ni blåser upp dom.
Annars då…
Det mesta går på sparlåga just nu i bildfabriken. Fast i helgen hade vi fint besök från förorten igen, det var vår yngste familjemedlem barnbarnet Elliot och hans föräldrar som kommit över för att äta en bit . Här kollar Elliot in fiskarna i vårt lilla akvarium tillsammans med farmor.
Bilder från fotohistorien man minns.
LIFE fotografen Andreas Feininger (1906-1999) är kanske mest
ihågkommen för sina fotografier av New York men under åren han arbetade för
bildmagasinet LIFE tog mest bilder som handlade om vetenskap, forskning och natur. Mer sällan
fotograferade han människor eller tog porträtt. Feininger skrev också ett flertal utförliga
handböcker om fotografi och fototeknik, av vilka den mest kända kanske är ”The
Complete Photographer” från 1965.
Innan Feininger började arbeta för bildmagasinet LIFE bodde och verkade han här i Stockholm (1933-39). Här blev han snabbt en av de ledande arkitekturfotograferna. Hans bilder publicerades bland annat i veckotidningen Idun och i arkitekturtidskrifter som Form och Byggmästaren. 1936 utkom Feiningers klassiska fotobildbok STOCKHOLM. Han svarade själv för form, text och foton. En kärleksfull skildring av vår huvudstad bland annat med hjälp av hans egentillverkade supertelefotokamera. 1939 lämnade han Sverige för USA, då utlänningar inte längre här fick använda bil och kamera.
Till slut ett citat jag knyckt från Thomas H Johnssons blogg som i sin tur knyckt det från sin polare Martin:
"Om du köpte Ericssonaktier för 100 000 kronor för tre år sedan så är de
värda omkring 4600 kronor idag. Om du istället köpte Telecom för 100 000
kronor, så har du bara kvar 791 kronor.
Men om valet för tre år sedan blev att gå på bolaget och köpa bira för 100 000 kronor, dricka dem, ha trevligt, och gå och panta tomflaskorna, har du kvar 6741 kronor. Det är därför grabbarna på parkbänken kallas A-laget."
Trevlig fortsättning på den nya veckan!
/Bernt
Fotografisk årsbok 1961 och det svartvita fotografiets försvarare.
Och nu över till helt andra trevligare saker…
Fotografisk årsbok 1961.
När jag för några inlägg sedan skrev om Kurt Dejmos
självporträtt så googlade jag på Kurt Dejmos namn och hamnade bland annat på
böcker på fotosidans recensionssida. Och där skrev Bengan Björkbom om
Fotografisk årsbok 1961: ”En av de bästa årsböckerna med artiklar av bla Kurt
Bergengren, Kurt Dejmo mfl”. Och då blev man ju lite intresserad så klart.
Så raskt vidare ut på nätet och leta, och ganska direkt
så hittade jag ett exemplar på Bokbörsen för en rimlig penning. Och i går
rasslade boken in genom brevinkastet med en duns och när jag öppnade
förpackningen och började bläddra i boken så kände jag igen den direkt. Jag har
tidigare någon gång skrivit om att jag under olyckliga omständigheter förlorade
hela mitt negativ och bildarkiv 1969. Samtidigt förlorade jag också en hel
radda äldre fotoböcker och däribland flera tidiga årgångar av Fotografisk
årsbok. Så Fotografisk årsbok 1961 blev ett glatt igenkännande.
Det är konstigt det här med igenkännande. Bra bilder man
sett, och det måste vara många tusentals jag sett sen jag blev seriöst fotointresserad
i artonårsålder, glömmer man inte. Man (jag) kommer kanske inte direkt ihåg
namnet på fotograferna men det brukar i de flesta fall dyka upp efter en stund.
Så åter då till Fotografisk årsbok 1961 och konstnären/fotografen Kurt Dejmo (1919-2009) vars grafiskt starka bilder och speciellt då hans självporträtt jag mycket väl kommer ihåg. Så här skriver han om svartvit fotografi i årsboken från 1961:
Det svartvitas försvar.
Med den våldsamhet som färgbilden trycker och tränger på,
ligger det nära till hands, att vi accepterar och helt oreflekterat sväljer
allt. Det kommer emellertid att visa sig, när den första yran lagt sig, att vi
skall upptäcka, att det bästa inom svartvit-fotografin står oförändrat kvar.
Det svartvita har tillräcklig höjd för att inte kunna dränkas av denna flodvåg
av färg, som än så länge har bara breddens dimesion. Även färgen kommer
naturligtvis att höja sig mot pyramidens topp.
I färgens än så länge kolorerade massa är det svartvita
ett livsviktigt andningshål.
Så länge färgen bara väller ut på bredden, är det lätt
att stå upprätt och sjunga det svartvitas lov.Det är skönt att ovanför alla onyanserade
färger och kolorerade bildintryck få njuta av det svartvitas trots allt mera
fulländade uttrycksform. De hundra åren har gett en viss mognad.
Kommer det svartvita att även i framtiden ha sitt
berättigande? Personligen är jag övertygad om det. Nämligen om vi skall tala om
den fotografi, som har rätt att räknas som personligt uttrycksmedel. Fotografin
har övertagit största delen av teckningens och måleriets illustrativa sida. Jag
tror, att på samma sätt kommer färgen att dominera den dokumentära sidan inom
fotografin, den sida där den realistiska framställningen är den väsentliga.
Den breda allmänheten, som bara fotograferar för sitt
nöjes skull, kommer att helt övergå till färg. För fotoamatören i allmänhet finns
det ingen anledning att utesluta den.
Den svartvita fotografi som kommer att överleva är
nämligen den exklusiva formen.
Varför försvarar jag det svartvita? Jo, det svartvita har
vissa speciella egenskaper – intensiv skärpa, kärvhet, renhet, klarhet,
påträngande strukturverkan och är i sig själv en abstraktion, en koncentrerad
och förenklad bild, en översättning, inte bara en illusion av verkligheten.
Av det hela framgår, att svartvitt och färg har två olika
funktioner. Det är orimligt att begära, att det ena skall utesluta det andra.
Vi kan helt enkelt inte undvara en så exklusiv form av fotografin som den
svartvita.
Kurt Dejmo 1961
Samsung NX 10 1,3 sek f/9 1600 ISO. DNG+ bearbetad i ACR.
Tack för att du tittade förbi!
/Bernt
Bildstöld av inteligensbefriad Sverigedemokrat…
Till höger på filmstillbilden ovan ligger ett av mina självporträtt helt utan lov naturligtvis från min sida, alltså en ren bildstöld. Nu har jag kontaktat den person (Sverigedemokraten på Sverige Sjunker) som lagt upp filmen och sagt att om han inte omedelbart raderar min bild kommer jag att fakturera honom enligt gällande prislista för nyttjanderätt + bildstöld + också ev skadestånd.
Kanske skulle man fakturera honom direkt?
/Bernt,
Inget Ellens för mig i går…
Morgonens fikabok.
Brassaï
Brassaï (1899- 1984) var en ungersk fotograf som huvudsakligen var verksam i Paris. Han slog igenom 1933 med boken Paris de nuit, sitt första verk om Paris nattliv, där han kombinerar en hög konstnärlig nivå med skicklig teknik. Boken kan ses som ett genombrott för dokumentationen av Paris undre värld likaväl som för nattfotografin i allmänhet. Brassaï brukar också kallas den förste gatufotografen.
I just den här Brassaï boken (det finns många) som sammanfattar hans fotografiska gärning finns förutom hans berömda nattbilder från Paris ett stort antal av hans konstnärsporträtt och grafittibilder.
Annars då…
Karlbergsvägen 2010-10-06 kl. 14:45
Jag har bland annat uppgiften i vårt hushåll att då och då knalla upp till Karlbergsvägen och slänga pappersavfall och så här såg det ut vid min sopstation i går när jag tog vår fullastade trilla dit. Nu vet jag ju inte om det är så att Vasastadsborna plötsligt drabbats av städiver eller om den konflikt mellan staden och sophämtningsföretaget som jag läste om för ett tag sedan fortfarande pågår.
Jag är fortfarande lite sne på att man inte direkt kan få
upp bilderna på full spaltbredd direkt i den så kallade ”breda” bloggen.
/Bernt
Visst längtar man tillbaka lite till Tri-X, D76 och silverbromiden ibland…
”För mig har fotografin alltid varit den plats där drömmen och verkligheten stämt möte. Det började i mörkrummet, Att genom ljusslussen få träda in i detta rum, förtrollat redan genom sitt metaforiska namn, kändes för mitt tonåriga jag som att få tillträde till en okänd underjord. Efter att i blindo trevat mig fram till förstoringsapparaten dröjde det en stund innan ögonen anpassat sig till det svagt röda glödlampsljuset. Alla omvärldens ljud dämpades och jag blev varse en stickande, sövande lukt av kemikalier. Axlarna spändes i koncentration inför den framkallningsakt, den pånyttfödelse av verklighetens alla glömda ögonblick, som strax skulle äga rum. När den beslöjade bilden växte fram i framkallningsskålen visste jag att den lika lätt som den uppenbarat sig kunde gå förlorad och jag kände mig som skapelsens herre”.
© Marie Lundquist/ Ur hennes bok ”Drömmen om verkligheten”.
Luntmakargatan 73, Stockholm 1968. Leica M2 21 mm Tri-X
D76.
Morgonens fikabok!
Efter lite jagande har jag slutligen fått tag i fotografen Thomas H Johnssons och författaren Jonas Bergh bok ”En blues från Landskrona”. Boken kom ut 2007.
Thomas H Johnsson och Jonas Bergh har också tidigare i år kommit med en uppföljare som heter ”Mer blues från Landskrona”.
En blues från Landskrona på Outoffocusmag.
Starka bilder man minns.
Christer Strömholms Tarragona hunden från
1958. Kanske en av hans mest omdiskuterade bilder. I mitten av
60-talet väckte den bla ett enormt ramaskri i fotografkretsar när den
publicerades i fotografernas förbundstidning. Det kanske inte är en bild man
hänger upp på väggen i vardagsrummet direkt, men när jag då och då tänker på Christer
Strömholm och hans bilder så dyker ”spanienhunden” upp som en hälsning från mästaren.
Christer Strömholm (1918-2002) behöver nog ingen närmare presentation och mycket har skrivits om honom och hans bilder genom åren, en av våra stora dokumentärfotografer. Jag stötte på Christer Strömholm första gången när han hade en bildvisningskväll på Danderyds Fotoklubb där jag var medlem ett antal år i början på 60-talet. Andra gången var på en föreläsningskurs om bild som ABF anordnade med ett antal inbjudna fotografer inom press, mode, reklam och dokumentärfotografi. Den gången Christer Strömholm var föreläsare skulle kurdeltagarna ta med sig egna bilder för bedömning. Vad han sa om mina bilder kommer jag inte ihåg. Men något positivt måste det ha varit för året efter slutade jag min anställning på det tryckeri jag arbetat på som litograf i nästan tio år och sökte och kom in på Fotoskolan. Det här var hösten 1966. Höstterminen 1967 på Fotoskolan fick jag också den stora äran att arbeta som kopist åt Christer Strömholm i hans labb som han då hade på Drottninggatan. Sista gången jag träffade Christer Strömholm var på Kulturhuset 1996 på utställningen "Indicier", utställningen han hade tillsammans med två andra storheter, Anders Petersen och Kenneth Gustavsson.
Annars då…
Affe frågade i mitt förra inlägg om jag provat pancake optiken till hans Samsung NX10 som jag fått låna av honom ett tag. Tog ett självporträtt i går (konstigt va) när höstsolen sken in i vardagsrummet. Affe tyckte också att det finns lite analogkänsla i Samsungens filer, alltså inte så mycket direktskärpning i kamerans programvara. Där är jag faktiskt beredd att hålla med honom.
100 % crop.
/Bernt