Fotografisk årsbok 1961 och det svartvita fotografiets försvarare.
Och nu över till helt andra trevligare saker…
Fotografisk årsbok 1961.
När jag för några inlägg sedan skrev om Kurt Dejmos
självporträtt så googlade jag på Kurt Dejmos namn och hamnade bland annat på
böcker på fotosidans recensionssida. Och där skrev Bengan Björkbom om
Fotografisk årsbok 1961: ”En av de bästa årsböckerna med artiklar av bla Kurt
Bergengren, Kurt Dejmo mfl”. Och då blev man ju lite intresserad så klart.
Så raskt vidare ut på nätet och leta, och ganska direkt
så hittade jag ett exemplar på Bokbörsen för en rimlig penning. Och i går
rasslade boken in genom brevinkastet med en duns och när jag öppnade
förpackningen och började bläddra i boken så kände jag igen den direkt. Jag har
tidigare någon gång skrivit om att jag under olyckliga omständigheter förlorade
hela mitt negativ och bildarkiv 1969. Samtidigt förlorade jag också en hel
radda äldre fotoböcker och däribland flera tidiga årgångar av Fotografisk
årsbok. Så Fotografisk årsbok 1961 blev ett glatt igenkännande.
Det är konstigt det här med igenkännande. Bra bilder man
sett, och det måste vara många tusentals jag sett sen jag blev seriöst fotointresserad
i artonårsålder, glömmer man inte. Man (jag) kommer kanske inte direkt ihåg
namnet på fotograferna men det brukar i de flesta fall dyka upp efter en stund.
Så åter då till Fotografisk årsbok 1961 och konstnären/fotografen Kurt Dejmo (1919-2009) vars grafiskt starka bilder och speciellt då hans självporträtt jag mycket väl kommer ihåg. Så här skriver han om svartvit fotografi i årsboken från 1961:
Det svartvitas försvar.
Med den våldsamhet som färgbilden trycker och tränger på,
ligger det nära till hands, att vi accepterar och helt oreflekterat sväljer
allt. Det kommer emellertid att visa sig, när den första yran lagt sig, att vi
skall upptäcka, att det bästa inom svartvit-fotografin står oförändrat kvar.
Det svartvita har tillräcklig höjd för att inte kunna dränkas av denna flodvåg
av färg, som än så länge har bara breddens dimesion. Även färgen kommer
naturligtvis att höja sig mot pyramidens topp.
I färgens än så länge kolorerade massa är det svartvita
ett livsviktigt andningshål.
Så länge färgen bara väller ut på bredden, är det lätt
att stå upprätt och sjunga det svartvitas lov.Det är skönt att ovanför alla onyanserade
färger och kolorerade bildintryck få njuta av det svartvitas trots allt mera
fulländade uttrycksform. De hundra åren har gett en viss mognad.
Kommer det svartvita att även i framtiden ha sitt
berättigande? Personligen är jag övertygad om det. Nämligen om vi skall tala om
den fotografi, som har rätt att räknas som personligt uttrycksmedel. Fotografin
har övertagit största delen av teckningens och måleriets illustrativa sida. Jag
tror, att på samma sätt kommer färgen att dominera den dokumentära sidan inom
fotografin, den sida där den realistiska framställningen är den väsentliga.
Den breda allmänheten, som bara fotograferar för sitt
nöjes skull, kommer att helt övergå till färg. För fotoamatören i allmänhet finns
det ingen anledning att utesluta den.
Den svartvita fotografi som kommer att överleva är
nämligen den exklusiva formen.
Varför försvarar jag det svartvita? Jo, det svartvita har
vissa speciella egenskaper – intensiv skärpa, kärvhet, renhet, klarhet,
påträngande strukturverkan och är i sig själv en abstraktion, en koncentrerad
och förenklad bild, en översättning, inte bara en illusion av verkligheten.
Av det hela framgår, att svartvitt och färg har två olika
funktioner. Det är orimligt att begära, att det ena skall utesluta det andra.
Vi kan helt enkelt inte undvara en så exklusiv form av fotografin som den
svartvita.
Kurt Dejmo 1961
Samsung NX 10 1,3 sek f/9 1600 ISO. DNG+ bearbetad i ACR.
Tack för att du tittade förbi!
/Bernt
Jag är från 1942 och har tillverkningsnummer 2. Min Szabad är från 1948 och har tillverkningsnummer 190.
Jag hade tur för många år sedan när Helsingborgs stadsbibliotek makulerade, dvs i detta sammanhang sålde ut en massa fotoböcker, bland annat många årgångar av just Fotografisk årsbok som inbundna exemplar.
Kollade årgång 1961 och inser att bilden på Kurt Dejmo på sidan 94 och dig härovan är slående lika varandra. Skillnaden är att du har mer gråtoner i skägget än Kurt vars skägg är helt svart:-)
När man kikar igenom alla dessa böcker, så blir man mycket tveksam till att dagens foto och bilder utvecklats i någon högre grad jämfört med då. Elektroniken och digitaliseringen tillför nog inte i alla aspekter så mycket som man tror.
Trevlig Helg!
H/ Ronny Persson Helsingborg
Och var det gäller utvecklingen av det fotografiska bildspråket så har det inte hänt så mycket sedan 50-60-70-talet tycker jag med vissa få undantag naturligtvis. Samma inom den traditionella konsten också.
Nu får man väl "kidsen" på sig...