52 | På gatan

51 | Målgång

Ett blogginlägg på årets sista dag förpliktigar, om man vill. Det borde vara final på alla sätt och vis. Men i dessa tider tänker jag på ordspråket om sjömannen som inte ber om medvind, han lär sig segla, så vad gör man? Jag ger mig ut efter mörkrets inbrott, med en kamera och ett 55 mm objektiv. Promenaden leder till centralare delar av staden, det småregnar, och nu är det bara motiv som saknas. Ja, det är som bekant inte bara.

Så efter mitt besök hos min frisör, kanske inte helt optimalt ur Coronahanteringsynpunkt, ger jag mig ut en sväng i city. Det kan knappast betecknas som något vimmel, att stöta på folk behövde jag inte oroa mig för. För de som undrar hur det går till i här i vilda västern så lever just vi asketiskt avseende Corona, vi träffar ett fåtal, allt är inställt och vi arbetar hemifrån.

Men när detta skrivs får vi ett samtal från vårdboendet där min 91-åriga svärmor bor. De har fått provsvar som visar att hon som enda vårdtagare på avdelningen, har visat sig ha Covid 19. Anledningen till att de börjar provta alla på avdelningen är att en i personalen har visat sig ha Covid 19 och hon har vårdat min svärmor på julafton. Någon dag tidigare har de meddelat att från och med nu får ingen vårdtagare lämna sina rum. Ännu har hon inte några illavarslande symtom mer än huvudvärk och snuva. Vi håller tummarna.

Nog om Covid 19 nu.
Jag kan konstatera att man på nätet kan hitta förbluffande mycket intressant material. Idag hittade jag en 97 sidig Acrobatfil fullspäckad med info om naturskötsel av Jordbodalen. Tidigare har jag hittat liknande information när det handlar om bevarandeprogram för stadsdelar. Nytt för mig idag är bland annat info om Gåsebäcks slott. En byggnad som uppfördes i slutet av 1850-talet och revs 1964, Placeringen var på kanten till Jordbodalen. Byggherre var Otto Daniel Krook som står för många donationer i staden. Han och hans fru ligger för övrigt begravda i en hörna av Jordbodalen/Gåsebäck som han en gång ägde.

Det finns alltså människor och myndigheter som bryr sig om våra värden att bevara. Det känns tryggt. Bara det kommer fram och bedöms med rätta ögon när det är dags att fatta beslut. Men det får man väl anta och hoppas, ögonen sitter ju på våra folkvalda.

Tillbaka till foto. Det blir några bilder, så klart utmanande att få till bilder utan stativ i blåst och regn men några blir det. Bilden i den svartvita utmaningen är tagen några dagar tidigare, jag som nykläckt fågelfotograf (bland annat), har inte sett dessa fåglar tidigare i Jordbodalen, men jag har å andra sidan nyligen återupptäckt detta ställe.

Slutartid på 4 sekunder med lite stöd från en stolpe. Motivet är Norra hamnen, invigt 1999. Till höger bakom den suddiga båten, Dunkers kulturhus. Tidgare var området en rangerbangård.

 000

En pyntad stad, bilden tagen från terasstrapporna, på väg upp till Kärnan. Slutartid 0,2 sekunder.

000

Inläggets svartvita utmaning oavsett tema.

Skarvar med en minimal ö att vara på. Lite växter är fortfarande kvar, ännu.

000

Till dig som har läst ända hit: Gott nytt år!

000

50 | Upplopp

Dagarna rusar mot årets slut och snart är 2021 här. Redan nu en ljusare tid. Despoten i väst är förhoppningsvis borta för alltid och vi kan se fram emot andra nyheter än vad denne har kommunicerat via Twitter under natten. Vaccinet är på väg så förhoppningsvis är det en väg tillbaka till den vi hade innan virusets intrång i våra liv, även om det kanske inte blir riktigt som förut.

För egen del händer det saker hela tiden i och med naturens större del av våra liv. För första gången har jag sett och fotat en Kungsfiskare. Ja, egentligen var det min fru som såg den först, ”vad är det för en snygg fågel som sitter där”, jag hann se den innan den flög. Men den återkom på ett annat ställe. Fick tillfälle att fota den där. Var ganska nöjd tills jag såg bilderna. Man kan säga att fågeln i alla fall inte var i fokus. Den hade så klart försvunnit men kommit igen och nu var jag beredd och lyckades fånga den på bild utan att man undrar vad man har fotat.

Detta ex var hygglig mot fotografen och kom tillbaka igen.

Forsärlan är ju betydligt svårare att fånga på bild om den nu inte som i Peters fall sätter sig i siktlinjen när han fotar Strömstare. Man hinner upptäcka den, ta upp kameran, där flög den 50 m bort, så kan man hålla på till det mörknar.

000

  
 Men det finns ju andra intressanta fåglar att fota och filma.

 
ooo

 
 Inläggets svartvita utmaning oavsett inläggets tema.

Helsingör i skymningen som syns rakt genom en byggnad. Speglingarna på sidorna är glas i dörrar i byggnaden.

ooo

49 | Naturligtvis

Kanske inte ett nytt men ett annorlunda liv har det blivit efter virusets intåg. Många är såklart isolerade och har inte det toppen direkt men det finns andra som samlas utomhus runt en eld, grillar korv, dricker glögg och försöker ha en gnutta mänsklig gemenskap. Jag ser det på många ställen, framför allt i villaområden och på gemensamhetsytor och det kommer nog att bestå ännu en tid. Ett sätt att överleva dessa bistra tider helt enkelt. För egen del har det blivit både uteträffar och uteliv – i naturen då. Antalet människor som är ute i naturen nu och som inte var där för ett år sedan har sannolikt ökat, det är vad jag tror, vi var inte där då. 

Svedberga kulle, 62 m över havet, även denna är en ny bekantskap för oss, så som många andra fina platser.

OOO

Inläggets svartvita utmaning:

En Linderödsgris som bökar runt och gladeligen visar sina betar för den som söker ett svartvitt motiv.

OOO

48 | Tre till antalet, hjul alltså

I min ungdom, på besök hos min kusin i Dalsland, hade vi väldigt kul med ett annorlunda fordon, det var en trehjulig Heinkel Trojan. Vi var väl en 12-13 år och väldigt intresserade av det här som var motoriserat. Främst höll vi på med mopeder, senare för min del även Gocart och Epa-traktor. Länk till äventyret med Epa-traktorn här. Den där ovanliga trehjuliga Heinkel Trojan var även den motoriserad men den fick vi aldrig igång. Istället roade vi oss med att åka i den på en grusväg från en höjd och därefter putta den upp för backen igen, så höll vi på. Enkla nöjen på den tiden.

Heinkel Trojan, ursprungligen från Tyskland men tillverkades därefter på licens i England. Länk till bildlicens.

 ooo

Det kom mig att tänka på den första bensindrivna automobilen som även den var trehjulig, en modell står uppställd i Mannheim. Carl Benz står på patentet från 1885.

Kanske något för mekaniskt intresserade, kanske mindre intressant för andra.

 ooo

Nuförtiden är det andra tekniker och material på ingång och en stark kontrast till Heinkel Trojan är den el- och solcelldrivna prototypen vid namn Aptera. Det finns mycket att ha synpunkter på tex utseendet, teknikerna, materialet eller priset. Nog är den annorlunda. Spännande.

ooo

 
Inläggets utmaning i svartvitt - premiär.
Här tänkte jag oavsett tema visa bilder som jag tycker kan passa bra i svartvitt. Först ut är denna Strömstare. Synpunkter är välkomna.

Nu vet jag i alla fall hur en Strömstare ser ut, inte bara denna för vi såg en till en bit därifrån.

ooo