Och jag har ingen A850 och är ångerfull...
Tobbe, ska vi lösa bådas våra problem? ;-)
Jag tycker vi löser 3 problem istället!
1/ Mats får tillbaka sin 850
2/Tobbe får tillbaks sin 70-300
3/Tobbe får min 150-500 och jag hans 70-300
Strålande idé, egentligen eftersom Tobbe är starkare än jag, Mats redan har ångrat sig, Tobbe kommer att sakna sin A550 (även om 850 är bättre på många andra saker och han har ju rätt i viss mån om att det finns vissa hanteringslikheter mellan den och A700). Jag slipper få ont i axeln.
När vi genomfört denna transaktion kan vi alla ångra oss igen och så lever tråden vidare.
Eller så kan vi byta/sälja våra eventuella husdjur.
Eller så kan vi börja knyppla istället och sälja hela skiten till andra på tråden.
Varför denna ambivalens uppstår när det gäller att göra sig av med A900/A850 vet jag inte exakt, men det bygger på en viss känsla, tror jag. Man börjar packa ned eländet, gör en paus och tar fram sin aps-c som inte har den där kalla, råa metallfeelingen i sig. Egentligen är det löjligt, men jag tror det beror på bland annat just det. Sedan är det ju bara att titta på skärmen och se vilken vacker separerad färg och bokeh den där metallklumpen fabricerat. Sen blir man väldigt ambivalent.
Riktigt ambivalent blir man dock först när man tagit sin Zeiss 135/1.8ZA och exempelvis fäst den på en A550. Nånting känns fel och obalanserat. Tittar man sedan i sökaren och upptäcker att den där ljusa sökarbilden som man ser kristallklart ända ut i hörnen med metallklumpen med en ljusstark Zeiss eller iofs annan optik också har blivit lika mörk som att titta i ett elefantarsel (tror jag, har inte testat) så är ambivalensen total och börjar övergå i något som bäst liknas vid att farbror Ågren knackar på.
Fasiken, egentligen är det löljigt. Men jag har varit på väg att sälja 2 gånger och hamnat i den situationen.
