Photocon
Aktiv medlem
Visserligen handlar tråden om A850 och det är väl inte helt adekvat att fortsätta med ämnet märkesfanatism. Men jag gör det ändå därför att A850 är en Sonykamera och det är väl dessvärre bland Sonyanvändare jag mött mest "kamerarasism" på olika trådar här på FS.
De när ett riktat "hat" mot vad som benämns Canikon och om det må tillåtas mig att generalisera lite så går det mellan raderna i deras inlägg läsa "det är synd om oss Sonyister för våra kameror blir aldrig uppskattade och rescenserade efter förtjänst".
Det kanske är/har varit på det viset, men isåfall är det ju recensenterna/facktidningar/testsajter man ska vara irriterad över. Inte Nikon eller Canon.
Och om de känner sig så förfördelade kan jag inte riktigt förstå varför de inte låter saken bero eftersom de anser sig äga kameror som de är nöjda med. För det måste man väl antaga att de är. Finns ju logiskt sett ingen anledning att vara sned om man själv vet att den egna utrustningen är bra.
Blir man ändå sned så måste det ju handla om statusjakt. Är man nöjd med bilderna finns ju ingen anledning att ge sig på andra kameratillverkare och ägare av dess produkter.
I relation till ovanstående kan jag känna viss sympati för de som under 70-talets blomstrande dokumentärfotoera tejpade över loggan på kamerahuset i akt och mening att demonstrera tesen att det var resultatet som räknades, inte verktygen. D v s bilden räknades och det andra var underordnat.
Slutligen tror jag att den fotograf (yrkes eller amatör) som säger att han/hon verkligen utnyttjar sin dslr till max tillsammans med de dataapplikationer som används för att få fram bilden ger lögnaren ett ansikte.
Jag tror att varje kameramärke, kameraindivid (instegs- som promodeller) har egenskaper som är mindre bra i ena fallet och väldigt bra egenskaper i andra fallet.
Enda botemedlet är att lära sig verktygen bättre, försöka vara så öppen som möjligt. Jag har suttit många gånger och rannsakat mig själv när bilden inte blivit som jag tänkt mig. Visst f-n har det hänt att jag någon gång skyllt på utrustningen, men för det mesta har jag fått erkänna att det är jag själv som är den största och huvudsakliga felkällan. (OBS, nu menar jag inte misslyckad bild om det råkade sitta en vidvinkel på kameran när det hade behövts ett tele i en snabb oväntad situation som inte återkommer).
Och om jag anser att jag oftast är den största felkällan vågar jag härmed sticka ut halsen med vidhängande håriga och skäggiga utväxt så är det av otroligt underordnad betydelse om kameran heter Nikon, Canon, Sony, Pentax, Olympus, Samsung, Leica , Panasonic eller vad som.
Alltså, om jag lägger manken till kan jag inhämta kunskap, experimentera och öva för att få verktyget att fungera bättre. Eller också kan jag sätta mig och gnälla. Och gnäller gör jag om jag verkligen vet att det finns ett verkligt fel, typ dåligt justerad AF på kameran, men det är ju bättre att skicka den på service så är det problemet ur värden istället för att fortsätta gnälla.
Nu kanske vän av ordning undrar om jag anser att märkesfanatism beror på bristande kunskap också?
Yes! Fast kanske mer p g a bristande självinsikt vilket är allvarligare för vet man om att kunskapen är bristfällig kan man åtgärda den, men bristande självinsikt blockerar en från att erkänna att man saknar kunskapen.
De när ett riktat "hat" mot vad som benämns Canikon och om det må tillåtas mig att generalisera lite så går det mellan raderna i deras inlägg läsa "det är synd om oss Sonyister för våra kameror blir aldrig uppskattade och rescenserade efter förtjänst".
Det kanske är/har varit på det viset, men isåfall är det ju recensenterna/facktidningar/testsajter man ska vara irriterad över. Inte Nikon eller Canon.
Och om de känner sig så förfördelade kan jag inte riktigt förstå varför de inte låter saken bero eftersom de anser sig äga kameror som de är nöjda med. För det måste man väl antaga att de är. Finns ju logiskt sett ingen anledning att vara sned om man själv vet att den egna utrustningen är bra.
Blir man ändå sned så måste det ju handla om statusjakt. Är man nöjd med bilderna finns ju ingen anledning att ge sig på andra kameratillverkare och ägare av dess produkter.
I relation till ovanstående kan jag känna viss sympati för de som under 70-talets blomstrande dokumentärfotoera tejpade över loggan på kamerahuset i akt och mening att demonstrera tesen att det var resultatet som räknades, inte verktygen. D v s bilden räknades och det andra var underordnat.
Slutligen tror jag att den fotograf (yrkes eller amatör) som säger att han/hon verkligen utnyttjar sin dslr till max tillsammans med de dataapplikationer som används för att få fram bilden ger lögnaren ett ansikte.
Jag tror att varje kameramärke, kameraindivid (instegs- som promodeller) har egenskaper som är mindre bra i ena fallet och väldigt bra egenskaper i andra fallet.
Enda botemedlet är att lära sig verktygen bättre, försöka vara så öppen som möjligt. Jag har suttit många gånger och rannsakat mig själv när bilden inte blivit som jag tänkt mig. Visst f-n har det hänt att jag någon gång skyllt på utrustningen, men för det mesta har jag fått erkänna att det är jag själv som är den största och huvudsakliga felkällan. (OBS, nu menar jag inte misslyckad bild om det råkade sitta en vidvinkel på kameran när det hade behövts ett tele i en snabb oväntad situation som inte återkommer).
Och om jag anser att jag oftast är den största felkällan vågar jag härmed sticka ut halsen med vidhängande håriga och skäggiga utväxt så är det av otroligt underordnad betydelse om kameran heter Nikon, Canon, Sony, Pentax, Olympus, Samsung, Leica , Panasonic eller vad som.
Alltså, om jag lägger manken till kan jag inhämta kunskap, experimentera och öva för att få verktyget att fungera bättre. Eller också kan jag sätta mig och gnälla. Och gnäller gör jag om jag verkligen vet att det finns ett verkligt fel, typ dåligt justerad AF på kameran, men det är ju bättre att skicka den på service så är det problemet ur värden istället för att fortsätta gnälla.
Nu kanske vän av ordning undrar om jag anser att märkesfanatism beror på bristande kunskap också?
Yes! Fast kanske mer p g a bristande självinsikt vilket är allvarligare för vet man om att kunskapen är bristfällig kan man åtgärda den, men bristande självinsikt blockerar en från att erkänna att man saknar kunskapen.