Är ju trevligt att höra att jag inte är helt ensam om mina tankar ang för mycket prylar och bieffekterna av dem.
Vill bara förtydliga att jag på inget vis är framstegsfientlig. Paradoxalt nog handlar det i alla fall om att "hitta tillbaks till rötterna". Förvisso ett slitet uttryck men ingen klyscha för mig i det här fallet.
Jag kanske idealiserar, men i mitt tycke hade jag nog roligast när jag bara bestyckade mig med en gammal mekanisk Nikon FM-2 och ett 50mm objektiv och travade runt. Eftersom det var film det handlade om så exponerade jag mycket noga.
Trodde därefter att en M-Leica med en 35:a och en 90:a skulle vara det bästa för mig, men vande mig aldrig riktigt vid den lösa Lecametern som man monterade på kameran och att sökaren visade brännviddsutsnittet med olika ramar utan att maska sökaren.
Hasselblad var ganska trevligt att köra, kontemplativ fotogrefring, noggranna utvalda motiv, handhållen exponeringsmätare. En 120-film räckte till 12 exponeringar och ibland var jag så kontemplativ att den rullen räckte hela dagen. Satt bara och drömde i väntan på rätt ljus när jag tyckte mig hittat ett bra motiv.
Så även under den här perioden hade jag väldigt många kameror, men inte samtidigt. Jag bytte från system till system.
Började på allvar plåta med en gammal Rolleiflex med fast Planar 2,8. Den byttes mot en Konica T4 med 50mm glugg. Nästa byte blev en Pentax LX med 50mm och 135mm som kompletterades med en Pentax MX och en 28mm (här växte utrustningen lite). Bytte sedan lite lyxigt till en Nikon F3 och Nikon F2AS med samma objektivuppsättning, fast 135:an blev en 180. F2As kändes för klumpig så den byttes mot en FM.
Därefter byttes det systemet ut mot Hasselblad 500 c/m med 80mm, 150mm och 50mm samt extra A12 magasin.
Hade ju inte råd att privat hålla mig med både hasselblad o ett bra småbildssystem. Så därefter följde en lite orolig tid när jag bytte till M-Leica, sedan till R-Leica, tillbaks till Nikon F3 och FM, Contax RTS m fl.
Förlorade faktiskt inte mycket pengar på att byta och sälja på den tiden och jag hade de mindre basutrustningarna så pass länge att jag verkligen lärde mig dem.
Nu hade jag ju i jobbet 2 st Nikon med motorer och allsköns objektiv som min arbetsgivare Tidningen höll mig med och det var som en avkoppling från "sekvensköret" på diverse sportevenemang och andra begivenheter som körde mitt "kontemplativa race".
Jag hade genom åren flera andra system vid sidan av jobbet: Mamiya 645, Zenza Bronica 6x7, Canon F-1n m fl. Till sist fastnade jag ändå slutgiltigt för Nikon F4s och en FM2 med 4 gluggar. De körde jag i 12 år ända tills den digitala dslr-eran på allvar inleddes 1999 med Nikon D1.
Höll mig nöjd med den till 2003 då det blev Canon för hela slanten (1D och 10D). Och eftersom jag var/är smått tekniktokig så hamnade man i en byta-säljkarusell p g a ren nyfikenhet. Tack och lov hade jag sådana kontakter att jag även kunde prova det mesta som kom ut på marknaden utan köptvång annars
det inte gått. Nämn en dslr och jag har ägt eller testat den (liite överdrivet).
Upptäckte återigen ren fotoglädje utan en massa teknikdravel när jag skaffade 5DMkII och gick ut med bara en 50/1.4. Eftersom jag i grunden inte är någon kulsprutefotograf som litar på sekvens och automatik kändes det som "att komma hem". Men då var jag redan i mitt tycke nedlusad med ett antal dslr och gluggar. Och jag känner mig nästan lite äcklad när jag ser dem ligga mer eller mindre oanvända. verkligen ett i-landsproblem. Ändå vet jag de som har oerhört mycket mer utrustning än jag och fotografera mycket mer sällan än jag (och då menar jag privat fotografering-inte yrkesmässig).
Likadant med sportfisket som är en annan stor passion. man började smått med ett kastspö som blev flera, för att inte tala om alla rullar och flugspön i grafit och splicane. Lilla båten med 4Hk snurra har blivit en aluminiumbåt med fyrtaktare i akter som kan pressa upp skrället i 32 knop. Båten är nerlusad med spöhållare, djupriggar, ekolod mm.
Så en kväll lånade jag på skoj en gammal Bolmeneka utan motor och rodde ut med bara en handlina och en gösvobbler efter båten. Lugnt och stilla, ingen bensinlukt, vacker solnedgång, fångar 2 gösar, tänder pipan och ser solen gå ned innan jag ror i hamn. Kände en sådan positiv och barmalycklig känsla av att "vara hemma" igen.
Givetvis kommer jag inte att harva omkring i Bolmeneka eller använda tvåögd Rolleiflex, men vid vissa tillfällen blir man påmind om vad saker och ting egentligen handlar om.
Vill inte påstå att detta är allmängiltigt, men för mig har sista tiden blivit en ögonöppnare. Och en tid av insikt vad som passar mig. Isynnerhet eftersom det är vältajmat på så sätt att uppdragen verkligen har minskat. Men det var på G långt innan. Och ssv det här gällde mitt privata plåtande.
Förlåt inlägget. Det kanske blev för flummigt, men jag kände ett behov av att förklara tydligare vad jag menade.
Jag har förvisso behov av att prova nya saker, men inte att äga dem och jag blir sjuk (eller kanske sjukare) om jag inte får göra bilder. Verktygen är bara ett medel. Tyvärr är jag lite för intresserad av verktygen också. Är dock övertygad om att jag lärt mig en massa av att vara invaderad av allsköns kameror och objektiv, datorer genom åren. Men det känns inte lika angeläget längre. Under resans gång har jag haft roligt i alla fall, men nu vill jag på något sätt börja på 0 igen.
Och det kanske jag gör- med risken att sitta med ett ännu längre skägg i samma brevlåda om ett tag igen.
