Snarare ett kåseri än ett svar på något, men jag försöker smita från disken.
Strunta i disken oftare då. Det är alltid intressant att ta del av dina förklaringar till aspekter man själv kan se eller ana, men inte riktigt kan förklara tekniskt.
Själv försöker jag hålla nere för mycket pryltänkande i denna tråd eftersom jag tycker mig ana (kanske obefogat) en oro hos många forumdeltagare att deras utrustning inte "hänger med" och uppgraderar i onödan med penningläckage som följd.
Samtidigt anser jag paradoxalt nog att det är dumt att inte skaffa det absolut bästa man anser sig ha råd med. Och det är ofta här det jag, enl min åsikt, ser många tragiska exempel. Typ att folk kostar på sig ett väldigt dyrt kamerahus och skaffar risig optik för att hålla kostnaden nere. Och inte nog med det. Vissa behåller den risiga optiken och graderar upp även till nästa generation dyrare kamerahus.
Sedan tillkommer den viktigaste uppgraderingen: Den av sig själv!
När jag började för 11 år sedan plåta digitalt med en Nikon D1 var rawfiler ett diffust begrepp och ingen konverterare följde med kameran utan skulle köpas löst för 4.500:-. Ingenting man ansåg sig ha tid för att pula med i pressvärlden. Resultatet blev jpegfiler man försökte snygga till i Graphic Converter (Mac) eller Photoshop 3.0. Minneskorten var så dyra att man inte ens körde NEF-filer p g a utrymmesskäl.
Där kom första kompetenstappet för min och kollegornas del. När jag sedan bytte till Canon följde det med konverterare och jag sparade rawfiler för eget bruk (ingen deadline väntade ut den tidens långsamma konvertering). Jag körde då Canon 1D crop 1,3 och 10D crop 1,6.
Tog fram filerna hemma istället för på redaktionen och tränade mig att hantera rawfiler. Gick väl hyfsat tyckte jag då. Nåväl, när jag beslöt mig för att bli min egen (ödesdigert beslut nu 6 år senare) tyckte jag att jag hanterade rawfilerna ganska galant.
Fast jag fortsatte att sätta mig in i rawhantering, interpolering, nedskalning, lägga kurvor, lagermasker, skärpningsmasker och f-n och hans pumpstock och roar mig nu med att plocka fram de filer jag sparat från 2003 i raw från gamla 1D och 20D.
Och då ser jag hur mycket uppgraderingen av mig själv lönat sig. Filerna jag anno dazumal var nöjd med ser anskrämliga ut jämfört med de som jag plockar fram ur samma filer idag. Pointen är att de gamla kamerorna var fruktansvärt mycket mer kapabla än jag och kollegorna anade. En bra behandlad rawfil från en 10D gnistrar det fortfarande om jämfört med en jpegfil ur många av dagens aps-c kameror på 10mp.
Och nu står jag vid nästa utvecklingsfas: Att göra full rättvisa av vad en 5DMkII eller Sony A900 kan prestera med en skicklig bearbetning. Har inte nått dit jag vill ännu rent tekniskt och jag använder bästa möjliga optik jag har råd med (rättare sagt den hade jag inte råd med, men jag går i risiga kläder och unnar mig inte så mycket annat).
Så på sätt och vis är jag lycklig för min utrustning begränsar mig inte. Det är fortfarande jag som begränsar utrustningen trots att jag är en ganska van fotograf. Och så länge det är man själv som utgör största begränsningen ser jag ingen anledning att uppgradera utrustningen.
Och här (inbillar jag mig i alla fall) går nog många i fällan och tror att nästa generation kamera ska frälsa dem från besväret att uppgradera sig själva.
Jag garanterar att flertalet inte vet hur en "korrekt nedskalning" ska utföras. Jag inbillar mig att jag kan det eftersom jag är nöjd med resultatet.
Hur ser du på begerppet korrekt skalningsmetod?
Detta skrivet eftersom min fru redan kört diskmaskinen och jag har svårt för att sova efter en stressig dag.
Gonatt/Lennart
