Åter igen "Å andra sidan rättigheten att faktiskt slippa bli fotograferad"
(Du svarade inte på vad den rättigheten finns.)
Tyvärr känns det som om den inte finns - det är just min poäng.
Kanske inte, men inte har hastighetsbegränsningarna bidragit till en säkrare trafik.
Där har vi nog helt enkelt olika uppfattning
En mer exakt liknelse för det vi diskuterar vore väl att vi hade fri fart på de flesta motorvägar och en del glest trafikerade vanliga vägar. Men att vi faktiskt också har 30-gräns utanför skolor och dagis. Eller 50 i tätbebyggda områden. Alltså, att vi har restriktioner där sådana fyller en tydlig funktion.
På dagis är det i praktiken i stort sett redan ett fotoförbud.
På många ställen har det väl varit så ganska länge - och jag tycker faktiskt inte det är så speciellt kontroversiellt eller konstigt. Jag upplever det som att många föräldrar inte gärna sätter sina barn i det offentliga rummet hur som helst.
På allmän plats är det i praktiken på gång med lagförslag.
Vilket jag tycker vi skall kämpa emot, och det med eftertryck. Generella svepande gummiparagrafer skall vi inte ha, de öppnar upp för enormt mycket missbruk.
Vem har sagt att man inte ska visa hänsyn?
När fotografer envist och utan att lyssna på motargument i varje läge hävdar sin juridiska rätt att ta bilder av vad de vill, när de vill, då uppfattar i alla fall jag det ofta som just brist på hänsyn. Jag tror ändå en övervägande majoritet faktiskt är hänsynsfulla - i alla fall när de kommer ihåg att vara det. Men det finns också helt klart de som missbrukar sin rättighet att ta bilder till att vara just hänsynslösa.
"..Och att man kan acceptera mindre inskränkningar - som att jag personligen ber dig att inte ta bilder av mig....."
Du slingrar dig, du är alltså för inskränkningar.
Nej, jag slingrar mig inte. Det handlar om att du gör tolkningen att om jag är för
vissa inskränkningar så är jag tydligen med automatik för
alla inskränkningar. Jag tycker faktiskt inte man behöver vara så svartvit. Alla sociala regler (som lagar, ordningsförskrifter, kutym osv) bygger på en balansgång, ett ständigt balanserande mellan olika människors rättigheter.
I just det här fallet syftade jag ju på en situation där jag uttryckligen ber dig att inte ta en bild - det var det där med hänsyn igen.
"Och faktiskt, hur mycket fotograf jag själv är och alldeles oavsett om man har några direkta och lättförståeliga skäl så tycker jag faktiskt det kan vara en mänsklig rättighet att inte bli fotograferad och i synnerhet att inte bli publicerad mot sin vilja. ..."
Där kom det, du vill alltså förbjuda gatufoto.
Nej, det är åter igen du som övertolkar det jag säger. Däremot kan jag tycka att det är ok med restriktioner i en del andra sammanhang.
Det finns en lång rad sammanhang där det finns inskränkningar både i rätten att ta bilder och/eller att publicera dem. Det är till exempel inte sällsynt att du behöver tillstånd för att få fotografera på en arbetsplats, och alldeles i synnerhet på vissa arbetsplatser (typexemplet är väl utvecklingsavdelningar). Och det är vanligt att det är ok att ta bilder för enskilt bruk (fotoalbumet), men där man inte får sprida dem. Här är det kanske främst kommersiella skäl som styr.
Ett annat exempel är ju sjukhus där det finns en hel del inskränkningar. Här mer av hänsyn till människors privatliv. Däremot är det oftast tillåtet att föräldrar eller annan familj faktiskt får både fotografera och videofilma under till exempel barnafödslar. Sedan finns det flera sammanhang där man förbjuder fotografering helt enkelt eftersom fotografer inte sällan stör miljön eller sammanhanget rätt rejält. Jag har varit på ett barnadop och ett bröllop där de direkt inblandade inte vill ha fotografering eller videofilmning under själva ceremonin. (I bägge fallen fanns en dedikerad fotograf vars bilder man kunde få del av).
Och som sagt, det tråden ursprungligen handlade om: I vissa förskolor har man i olika grad begränsat rätten att fotografera. En del har totalförbud (vilket jag tycker verkar överdrivet) andra har det vid speciella situationer (som under ett luciafirande). Det finns förskolor där man förbjudit foto och video under avslutningar, Lucia-tåg och liknande av den enkla anledningen att blixtar, ljud och kringirrande videofilmare (som skymmer sikten för övriga) helt förstörde stämningen.
Allmänt:
Måste vi hela tiden gräva ner oss i principiella skyttegravar i sådana här diskussioner? Varför är det så svårt att acceptera att livet - och i synnerhet livet ihop med andra människor - är en gigantisk gråskala där det inte alltid är så glasklart vad som är rätt eller fel.
Min uppfattning:
- Nej, jag är verkligen inte för några generella och svepande fotoförbud.
- Ja, jag tycker det är rätt ok att man på vissa ställen och i vissa sammanhang ändå inskränker rätten att ta bilder - jag har gett några exempel ovan.
- Ja, jag tycker att enskilda människor faktiskt har rätt till opt-out när det gäller att vara med på bild eller framför allt få sin bild publicerad.
Det handlar om normal hänsyn. De flesta verkar inte några som helst problem att göra den gränsdragningen. Om någon privatperson uttryckligen ber att slippa få vara med på en bild så tycker jag att den personen har rättighet att slippa det. Sedan finns det givetvis undantag även från detta - det som ofta brukar beskrivas som allmänintresse, när någon med mer eller mindre förskyllan blir en del av en nyhet. Men även där finns det ofta skäl till eftertanke: Det finns många exempel på när fotografer betett sig hänsynslöst. Sådan skall diskuteras, precis som vi skall diskutera inskränkningar i rätten att ta bilder. Ur bägge typerna av diskussioner kan vi lära oss och sköta saker bättre i framtiden.
Men om man gräver en slags mental skyttegrav och tjurskalligt hävdar en princip oavsett vad den kan få för konsekvenser tycker jag inte man gör vare sig själv eller någon annan någon större nytta.
