matnyttige skrev:
Varför ska man köpa en bil som går i 250 Km/h när man ändå bara får köra i max 120 Km/h?
Det är faktiskt en väsentlig skillnad där; med bilen
kan jag komma fram fortare om jag vill, om än olagligt. Dessutom är den nyare bilden förmodligen säkrare, har bättre komfort så man slipper få ont i ryggen m.m. Oavsett om den känns plastig eller inte, så är det många andra fördelar som talar för den nyare/dyrare bilen. Men med just detta objektiv verkar enda argumentet vara att den
känns plastig, därför bör man tydligen hellre köpa den äldre modellen. Om den känns plastig, på vilket sätt påverkar det fotograferandet eller bilden negativt?
Läser man tekniktidningar så är det inte allt för sällan som recensenten tar upp känslan av plastighet som ett stort minus. Det kan låta ungefär så här; "Denna mp3-spelare av modell X har samma prestanda som mp3-spelare Y. Dessutom har den ett par extrafinesser utöver vad Y har och X är dessutom billigare och kandiderar starkt till att bli testvinnaren. Tyvärr känns den allt för plastig, därmed vinner mp3-spelaren Y hela testet".
Det jag frågar mig är, varför har folk blivit så totalt allergiska för känslan av "plastighet", att de är beredda att betala mycket mer för likvärdiga produkter som inte känns plastiga. Nu pratat jag inte enbart om detta objektiv utan om (konsument) produkter rent generellt. Jag har naturligtvis en teori själv om orsaken; jag tror att folk assosierar starkt plastighet med dålig kvalitét. Därför är man beredd att betala mer till och med för en sämre produkt, om den inte känns plastig. Ofta vet man ju i realiteten inte vilken av produkterna som har sämre kvaliét/hållbarhet, men det är alltid den med plastig känsla som får stryka på foten. Eftersom man tror sig veta att då den känns plastig, då måste den automatiskt vara sämre.
Hur en produkt känns i handen har blivit viktigare än vad produkten kan uträtta. Varför har det blivit så? Är det reklammakarna som lyckats med att sälja känsla istället för produkt?