Det här snobberiet om att man alltid skall ha kortaste möjliga skärpedjup är oftast kontraproduktivt. Tittar man på berömda porträtt tagna under hundra år ser man att de sällan är tagna med extremt tunt skärpedjup. Anskitsporträtt har ofta både näsa och öron skarpa. Extremt tunt skärpedjup för porträtt är mer en effekt man kan ta till ibland för att skapa något annorlunda. Något som ibland kan lyfta en bild. Att köra det konstant är oftast bara dumt och saknar det klassiska porträttets balans. Det är ofta bättre att blända ner för att också få mer marginal och få fler keepers. Här tre exempel. Hunden tagen med bl. 5,6, fadern och barnet med bl. 2,8 och pojken med bl. 1,4. Bländar man ner levererar också objektivet bättre kvalitet. Även bra objektiv som Canon 85/1,4 IS ger bättre kvalitet vid 2,0 än det gör vid 1,4. Min åsikt är att man skall välja ett skärpedjup som passar bilden.
