Intressant diskussion. Jag tillhör en av dem som följer Jens Assurs projekt med stort intresse och behållning. Jag imponeras mycket av hans berättande förmåga och det är även enligt han själv det grundläggande syftet med hans fotografi. Han ser sig inte i första hand som en fotograf, utan som en bildjournalist.
Jag tror man måste se och bedöma hans bilder i sin helhet och tillsammans med eventuella texter. Tror till och med att hans projekt är såpass genomtänkta att bilderna bör ses i en viss ordning eller till och med i ett visst format. Assur är perfektionist och oerhört medveten i sitt skapande. Som exempel kan jag ta hans utställning "Under the shifting skies" på Arbetets museum. Efter att alla bilderna hängts upp, varav vissa var i riktigt stort format, kände sig inte Assur nöjd. Då krävde han att alla hängdes om, bara för att justeras nån enstaka centimeter.
När det gäller hans Umeå-serie tror jag han vill uppnå en kompaktkamera känsla. Bilderna är dessutom tagna med en vanlig simpel analog kompaktkamera av enklaste snitt. (Polaroidkameran var till hans projekt om stockholms krogliv). Jag vill dock inte kalla det effektsökeri, det finns en djupare tanke än så. Han har exempelvis mycket tankar kring digitalkamerans intåg i samhället och teknikens utveckling, med allt vad det innebär för sådant som teknisk perfektion och allas möjlighet att ta tekniskt bra bilder.
Det jag främst beundrar Assur för är hans hängivenhet, hans bildspråk och hans tydlighet i sina åsikter. Det sistnämnda är ju även välkänt för att reta gallfeber på vissa kollegor i branschen.
Mvh Magnus
