Fotosidan Magasin
Gatufotografi tycks fortfarande fascinera fotografer världen över. För vissa är det en del i utvecklingen, för andra ett livslångt intresse.
Jag hade själv en period när jag trodde att det var något alldeles speciellt att avbilda min omvärld med kameran halvt dold i höfthöjd under långa promenader i stadsmiljö. Kanske var jag inspirerad av mina lärare, kanske av utställningar och böcker av Diane Arbus och Helen Levitt. Men ganska många år senare insåg jag att jag bara gillade gatufotografi för att det var ett enkelt sätt att avbilda grafiska former och se ut att vara nära människor utan att för den delen riskera att komma nära.
Visserligen är jag en mycket social typ i det mesta, men om jag inte är utskickad på uppdrag är jag faktiskt ganska blyg när det gäller att närma mig människor med kameran i hand.
Att kameran genom historien vänts mot den myllrande gatubilden är i sig inga konstigheter, när kameran uppfanns var det naturligt att börja avbilda vår rörliga omvärld. Just i fotografins barndom var kamerateknikens utveckling parallell med det faktum att städer växte och utvecklades och det måste ha inspirerat till att avbilda både framsteg och förgänglighet.
Det var ju i stadsmiljön det hände. Byggnader växte på höjden och bredden i olika arkitektoniska stilar och människor av olika ursprung och samhällsklasser rörde sig på gator och torg som aldrig förr.
I början var det förstås svårt att fånga människor i farten. Kamerors storlek och otymplighet i kombination med glasplåtar och långa slutartider gjorde det svårt att göra ögonblicksbilder. Om en människa rörde sig som vanligt i sin vardag, kunde hen inte riktigt fastna på bild. Men allt eftersom den fotografiska tekniken utvecklades blev det lättare att ta med sig utrustningen och i alla möjliga vinklar och ljus registrera omvärlden som fotografen själv upplevde den. Gatufotografiet blev ett sätt att i bild beskriva känslan av att befinna sig där allt händer.
I slutet av 1800-talet blev snapshotestetiken populär i samband med att mindre fixfokuskameror lanserades. Plötsligt behövde fotografen inte ens titta i sökaren för att ha möjlighet att bilder, det förenklade processen att knäppa snabbt utan att behöva planera och fokusera. Gatufotografiet blev lite av ett lotteri, det var kanske inte vinst varje gång men nya möjligheter uppenbarade sig med fler rutor per rulle. Fler och fler hade möjlighet att införskaffa utrustning och antalet fotografer blev fler. Kamerorna blev allt mer kompakta och kunde lätt gömmas i handen. Alltså kunde fotografen också gömma sig och bli anonym. Att komma nära utan att behöva vara nära. Att skapa utan att ta plats, utan att delta, utan att behöva ta ansvar.
Som lärare, granskare av stipendieansökningar och domare i fototävlingar ser jag många varianter av gatufotografi. Det är sällan jag ser något som inte bara är en upprepning av andras motiv och estetik. Men med tiden tycker jag också att det oftare dyker upp bilder som är tagna med objektiv med lång brännvidd. Alltså ytterligare en nivå av att fjärma sig från objektet och göra det enkelt för sig. Inte för att på något vis få till något nydanande, utan bara porträtt på människor som befinner sig långt bort. Borta är också känslan av puls och av ett intressant skeende, kvar är bara något som ser ut som en anonym stillbild från en övervakningskamera.
Jag försöker analysera det faktum att jag (och säkert många med mig) tappat intresset för den här typen av bilder. Jag tror att vi kanske har nått den punkt där gatufotografiet har tappat både sin mening och sin dragningskraft. Numera är tekniken sådan att kameran inte behöver synas alls, den är till och med inbyggd i de telefoner vi alla går omkring och bär på. Vi behöver inte bilderna från gatan eftersom vi alla skapar och publicerar dem. Vi har till och med system som utan mänsklig inblandning registrerar och fotograferar oss.
Det är inte av intresse att dokumentera världen på samma sätt vi gjort de senaste hundra åren. Vi behöver hitta andra miljöer, verktyg, vinklar och metoder för att skildra vår omvärld och relationen till den.
Är det drönarfotografi som blir det nya gatufotografiet? Eller kan vi finna ett sätt att avbilda allt det vi inte ser?
36 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Att försöka nå eller jaga samma typ av bilder som de stora mästarna förr, där form och komposition tilltar oss, känns redan gjort, och som du skriver kanske inte så intressant. utan mer som ett försök till upprepning.
Jag tror den moderna gatufotografin måste närma sig situationer reportage, men där EN bild i stället för en serie bilder lyckligtvis berättar något, som gör att betraktaren stannar vid bilden.Humor, dokument , händelser,dramatik,kontraster i bilden.Då menar jag inte hårda kontraster med mörka skuggor i gatan, som i och för sig kan vara snyggt.
En sak som jag tycker är väldigt intressant och bortglömt är mode. Det behöver inte ta så lång tid, framförallt nu med alla snabba trender, där vi förvånas över hur vi klädde oss, hur frisyrerna hårfärgerna tatueringar sågs som ideal .Hur ser vi på den typer av bilder om några år?.
Tiden går fort när man har kul med sin kamera. Ser fram emot fler artiklar från dig.
Bengt H.
Det är enbart mina tankar som är en gräsrot.
Dokumenterade bilder visar ett innehåll för framtiden.
Jag förstår att det inte är så intressant för alla om inte bilder är kopierad på ett spännande sätt.
Gun-Inger
Vidare så tror jag att de flesta idag är så vana vid att fotografering antingen sker med en mobilkamera eller i någon form av arrangerad miljö. Man möter inte en gatufotograf med ett leende och nyfikenhet idag. Dvs glädjen och kontakten som gör hela bilden. Tvärtom är de flesta skeptiska eller till och med direkt förbannade. Eller så viftar någon med GDPR kortet och undrar med vilken rätt man tar sina bilder. Det är trendigt att känna sig kränkt.
Gatufoto är svårt. Jag är också mätt på klassiska stilleben i innerstadsmiljö eller stressade pendlare på en Tbane-station MEN ett äkta närgånget möte med människor är svårslaget och det är oerhört viktigt att det fortsätter dokumenteras. Tyvärr är det också den största utmaningen och kräver god social kompentens och fingertoppskänsla för att slippa framstå som ett freak.
Man får inte arrangera en bild påstår nu många. Henri-Cartier Bressons bilder som är en kultfigur har minst sagt arrangerade bilder.
Jag tror inte på slumpen. Att cirkusartister och annat plötsligt skulle dyka upp i hans sökare är bara larvigt. Klart bilden är arrangerad
Tycker gatufotograferna har målat in sig själva i ett gammaldags och förlegat hörn.Visst finns det bra gatubilder fast det mesta är mest snömos.
Tror det skulle vara mer intressant om folk dokumenterade sina arbetsplatser och vardagen i hemmet, på äldreboendet och så vidare. Det säger mycket mer om vår samtid än några bilder tagna på gatan.
tror snarare också att det aldrig varit så viktigt just FÖR att vi är så dåliga på att spara bilder idag, så de som hittar andra vägar att få det sparat för framtiden är dom som också kommer få sina alster eller bilder och projekt att bli intressanta och kanske ännu mer ovanliga i framtiden.
Och en annan faktor som inte bara drabbat Gatu-genren utan alla de andra genrer vi fotograferar i, är enkelheten och mängden bilder som vi antydde förut vilket också på något sätt verkar döda en del av kreativiteten och gör oss lata som med allt annat där vi har teknik som tänker åt oss mer nu än förr.
Personligen tror jag också att bilder med ett bra innehåll och precis som du själv nämnde de som inte är "smygtittar" bilder utan som jag personligen också mer gillar då jag betraktar andras bilder i genren, de med en historia som berättas. Eller där det blir en ögonblicksbild som fotografen lyckas fånga dels av en slump men också av blick och erfarenhet och som gör bilden unik.
Mycket i dagens gatufoto är smygfotar bilder eller "pang på rödbetan" bilder där man överraskar. Men jag saknar de där ögonblicksbilderna eller bilder där en stark historia finns uppbyggt av kontraster i form av historieberättande snarare än former och ljus endast. Kan vara skitsnyggt med sådana bilder också, men det är inget som "sätter" säg eller talar till mig på samma sätt.
Eller med humor, också alltid något som får en att bli intresserad.
Vad det är för optik tycker jag spelar mindre roll faktiskt, dock tror jag och tycker jag det personligen lämpar sig bättre med ett vidvinkel för att ha andra element i bilden som hjälper till och berättar historien i bilden. Känns mer naturligt.
En annan sak som är så otroligt paradoxal med just gatufotografin är att folk är så skygga när man tar fram en "riktig" kamera, men de kan just ha blivit både fotade och filmade av 100 mobiltelefoner som är bland det snabbaste och enklaste att hänga ut dom med på olika sociala medier. Lite godag yxskaft känsla över hela det fenomenet.
Men det är ju också en faktor som gör det svårare idag att vara gatufotograf. Folk är på sin vakt , och finns det någon yngre med i din gatuscen får man genast tänka sig en och två gånger på ett sätt som folk inte behövde göra förr( lägg också till olika platser, och andra personer som känns "utsatta" som går bort som objekt, och kvar har vi en lite snävare värld att dokumentera än förut...)
Så nej, den här tiden är inte en enkel tid för genren, men minst lika viktig tycker jag :)
så har du utan vetskap kanske beundrat fel person. Många av de stora var inte alltid bra på att kopiera utan tog hjälp av skickliga kopister. Exempelvis Krister Strömholm, som tog hjälp, för han inte fick fram det han ville.
Läst på nätet om Krister Strömholm
: Nej, det var ju bilden, kompletterar Joakim Strömholm. Själv kunde han inte kopiera särskilt bra, men som hans kopist Håkan Elofsson sa: »Christer vet hur han vill ha en kopia, men han vet inte hur han ska komma dit«. Han kunde komma in i mörkrummet och säga att det ska vara mörkare där och si där och så här – han skrev på kopiorna och sen fick andra fixa det. Det var det som var hans stora kick. Han bodde ju här, hade sin säng där borta och där inne var labbet – där stod folk och jobbade.
Själklart var han insatt i hur det går till i ett mörkrum, men var inte bra på det själv. Ska vi beundra honom mindre för det? Gjorde han det enkelt för sig?
Jag såg också dokumentären om Lennart Nilsson på tv, när han stod bredvid sin kopist och talade om hur han ville ha det. Så man kan nog säga att de berömda fotograferna är berömda för bilderna, och inte hela vägen från bild till mörkrumsarbete, vilket är lätt att tro.
Dessutom kan det nog finnas en risk i att betrakta en bild, och samtidigt ha i bakhuvudet vad skickligt kopierat, och lite orättvist mot kopisten, om nu fotografen inte har gjort mörkrumsjobbet själv.
Men hur vet vi det, när vi går omkring och kollar fantastiska bilder av de stora mästarna på någon stor utställning.
Nobelpristagaren i litteratur 2019 Olga Tokarczuk ville ge en del pris pengar till översättare.
Hon tyckte att översättarna kom helt bort och författaren ensam får äran. Kopisten är väl fotografens översättare från bild til kopia, Vi glömmer deras jobb, och tar för givet att fotografen gjort allt, och därmed får äran. Men det viktigaste har fotografen gjort. Tagit bilden.
/ha det gott! , Martin.
Bilder av Pål-Nils Nilsson, Hans Hammarskiöld, Lennart Nilsson, Lennart af Petersen och många andra finns i Svenska Turistföreningens Årsbok 1960. Temat i boken är Bygden. Kanske inte gatufoto men väl dokumentära bilder i toppklass.
Turistföreningens Årsbok 1956 med samma fotografer och tema Staden är lika spännande den också. Där är en del gatubilden och många dokumentära bilder. Jag tänker att det kan vara spännande att se om det finns bra saker i de gamla svenska fotografernas arbete som gått förlorat. Hur jobbade de?
De dokumenterade miljöer som är borta. Vad försvinner i framtiden?
Kanske fanns sätt att jobba på eller hur de tog bilderna som kan leda till eftertanke när deras arbete analyseras...
Eller så är det bara kul att se på deras bilder. Fotografisk bilds utveckling kommer fortsätta. Men de visste ni.../Jerry
Om jag först kort skulle försöka definiera gatufoto så menar jag att det är bilder som är tagna i det publika rummet, oftast innehållande människor som är omedvetna och opåverkade av fotandet i möjligast mån. Bra gatufoto för mig kännetecknas av kombinationer av intressanta individer, miljöer, händelser, gärna med bra komposition och estetik, ibland med humor eller andra mänskliga känslouttryck. Ett bra gatufoto är för mig som en vacker tanke, en liten dikt, en klarhet, en skön kommentar kring att vara människa.
Att lyckas med att producera bra gatufoto är mycket svårt. Jag reagerar därför på ordvalet “enkelt sätt” i följande stycke: “Men ganska många år senare insåg jag att jag bara gillade gatufotografi för att det var ett enkelt sätt att avbilda grafiska former och se ut att vara nära människor utan att för den delen riskera att komma nära”. Det är alltså inte alls enkelt och oftast behöver man vara nära människor rent fysiskt för att lyckas. Krönikören menar förmodligen något annat än bara fysisk närvaro men ändå.
Och, visst, jag behöver inte “bilder från gatan” såsom de beskrivs nedan men jag finner det absolut nödvändigt att kunna konsumera bra gatufoto för mitt allmänna välbefinnande! De bilder som skapas på följande sätt blir knappast bra gatufoto:
“Vi behöver inte bilderna från gatan eftersom vi alla skapar och publicerar dem. Vi har till och med system som utan mänsklig inblandning registrerar och fotograferar oss.”
Och följande stycke fokuserar alltför mycket på den dokumenterande dimensionen av gatufoto, som enligt mig är underordnad det som jag ovan beskrev som bra gatufoto: “Det är inte av intresse att dokumentera världen på samma sätt vi gjort de senaste hundra åren”. Fortsättningen säger: “Vi behöver hitta andra miljöer, verktyg, vinklar och metoder för att skildra vår omvärld och relationen till den” – kanske kan jag hålla med om det men låt gatufotot vara som det är för det fyller sin funktion fortfarande alldeles utmärkt.
Några kommenterar kring innehållet/påståenden i vissa kommentarer:
- för många “regler” inom gatufoto hämmar genren: inte för mig i alla fall; att jaga och fånga situationer i det publika rummet bjuder på i praktiken oändliga permutationer av händelser och scener. Har aldrig känt mig hämmad i mitt gatufotoutövande på grunde av de “regler” jag följer.
- Det var bättre förr utan stressade människor och mobiler: nej, människor är fortfarande människor och det är det mänskliga som man vill fånga och det går fortfarande men det blir annorlunda än förr om tiden – naturligtvis!
- Henri Cartier-Bresson (HCB) arrangerade bilder: utan att veta med säkerhet så tror jag nog att det kan finnas en viss sanning i detta. Många mästares “gatufoton” har i en större utsträckning haft ett element av arrangemang än man kanske velat tro. Men, jag tror nog att det ändå är en absolut minoritet av bilderna som är arrangerade. Gällande HCB så får man inte heller glömma att han var en dokumentärfotograf med uppdrag att skildra miljöer och händelser i skilda delar av världen och att han därmed kom i kontakt med “cirkusartister” och andra speciella aktörer som man kanske inte alltid med lätthet finner i det normala publika rummet.
- Det där med att inte tro på slumpen: födan för gatufotomaskineriet är just alla till synes slumpartade händelser som sker i det publika rummet och en gatufotograf utnyttjar detta genom se till att skapa ordning i det slumpmässiga genom att vara på rätt plats och knäppa av vid rätt tidpunkt. Det förmågan kommer med erfarenhet och övning och är allt annat än en slump!
- Det är svårt att vara gatufotograf idag: det tycker jag inte alls – vi har tillgång till fantastiska kameror och kan ta hur många bilder man orkar (förutsatt att man fotar digitalt). Om folk reagerar och ifrågasätter en så är man som gatufotograf för långsam för det mesta och behöver bli skickligare, utifrån min egen erfarenhet. Jag tar mellan 25 000-30 000 bilder per år och de flesta är gatufoton, tagna öppet och nära, mestadels i ögonhöjd. Personer som reagerar genom att ifrågasätta vad jag gör och som jag behöver diskutera med är förmodligen färre än 10 per år.
Slutligen, det är alltid kul när gatufoto uppmärksammas men det är önskvärt att skribenter sätter sig lite bättre i den nuvarande gatufotoscenen när de försöker dra korrekta slutsatser om genren och vad den ska vara. En vanlig uppfattning (inte här i krönikan) är till exempel att gatufoto ska vara svartvita. Men just svartvita gatufoton är i minoritet vid gatufotofestivaler och dess tävlingar numeraa. Och, vid sådana tillställningar, går det att hitta en massa nyskapande gatufotografer som ändå håller sig inom de “regler” som så många menar är hämmande.
Och hur känsliga folk är i jämförelse för just fotografering och att folk faktiskt har lite mer skinn på näsan just när det gäller att poängtera det. Så det sätter helt andra krav på oss som fotografer. Så om du INTE upplever detta Fredrik beror det nog mer på just det som du understryker, erfarenheten av att kunna göra det på ett sätt där det inte märks lika mycket tror jag. men generellt är det en stor skillnad mot hur det var tidigare i samhället, fler restriktioner och en annan syn på fotografi i det allmänna rummet( fast då inte gällande mobiltelefoner....paradoxalt nog :P)
Och för fotografer som är lite "fegare" ( undertecknad tex !) så är men kanske ännu mer hämmad då man vet hur folk ser på att bli fotade idag.
Om man är mer självsäker i den rollen så märks man heller inte på samma sätt har jag hört många som tycker också, man är mer avslappnad och smälter in bättre.
Håller med dig om att Gatufotografin inte behöver förändras på något sätt annars, jag personligen tycker att den dokumentära fotografin som jag skrev där man mer är ute efter att avbilda sin omgivning som ett dokument i tiden av historiskt värde, kanske behöver något extra utöver hur det tidigare var med tanke på det otroliga bildflödet som hon också beskrev i artikeln. Där tror jag det försvinner i mängden lite på ett annat sätt.
/martin.
Jag har fotograferat inom många områden men de senaste 6 åren är det gatufoto som blivit favoriten. En anledning är väl att jag flyttade in till Lund och att jag numer kör elscooter pga. problem med mina ben.
Jag tar mig lätt fram i staden, svårare i naturen.
Jag använder olika brännvidder. Har svårt att använda för vidvinkligt då backspeglar och annat gärna kommer med på bild. Tycker Fredrik Eriksson gjorde ett bra inlägg som var väldigt heltäckande. Gun-Inger Arvidsson pekade mycket riktigt på det viktiga med dokumentation av nutiden.
Alla tidsperioder har ett värde. Ny teknik gör det möjligt att fånga svårare situationer. Visst finns det mindre bra gatubilder men så är det med alla fotografier som tas.
Vi skall vara glada att vi i Sverige fortfarande har rätt att fotografera väldigt fritt i offentlig miljö.
Det skall inte vara så att någon skall dömma ut en schanger inom fotografi.
Så länge du gör något du tycker är roligt och andra som du delar det med visar uppskattning skall du inte känna att du sysslar med något obetydligt.
Jag håller med dig och jag känner på samma sätt. Under de senaste 2-3 åren har jag också åkt runt i staden med elscoter. Jag slutade kalla mig själv gatorfotograf och mina gatofotografier. Jag dokumenterar vad jag ser i min stad - både med människor i bilden och vad som händer mer.
Hälsningar. Erik / DK.
/B
Sedan detta med att skapa nydanande fotografi. Det beror i regel på att någon är snabb på att utnyttja ny teknik och lyckas använda dess möjligheter.
Men kul ändå att gatufoto skapar sådant engagemang, trots att många då tydligen har tappat intresset ;-)
Bra kommentar Björn.
Om jag får kommentera gatufotografi, som jag utfört av och till sedan mitten på 50-talet, så är det en individuell lek med allvar. Att sätta upp regler och förlöjliga hur man skall fotografera är ett brott mot konstens frihet. Var och en får ju fotografera för att det är stimulerande och roligt. Vilka verktyg man använder skall ingen lägga sig i, var och en plåtar med det som är kul.
Det betraktaren av bilden kan kommentera är hur hen tolkar den och påverkas av den.
Ha det väl
Bob
Fotografen upplever nog att bilden blivit bra, när hans insats har varit svår eller stor. Känslan sitter liksom kvar, medan för den neutrala betraktaren gäller endast motivet på bilden.
Mvh
Wolfgang
- foton som är enkla att ta kan mycket väl vara bra
- att ett foto är svårt att ta betyder inte alls att det är bra
- bra foton är dock oftast svåra att skapa
Den sista punkten vill jag utveckla lite och då utifrån min erfarenhet som hängiven utövare av just gatufoto. Det som gör det svårt att ta ett bra gatufoto är att man hela tiden måste vara på hugget, försöka hitta nåt intressant, vara beredd, försöka att förutse och att fortsätta fota med vetskapen att de bilder man tar oftast ej fungerar alls. Att vara ute och jaga gatufoton i flera timmar kan nog upplevas av vissa som lite jobbigt fysiskt då man traskar omkring i timmar och lätt kan lägga ett par mil bakom sig. Personligen så verkar jag ha lätt för att gå omkring en hel dag även om min motion inte är vad den borde.
Det händer inom gatufotografi att många väljer för mig det omvända, bränner av hundratals bilder på måfå, likt ett maskingevär, och kollar hemma på datorn om något skott har träffat. Dom kan ju i och för sig ha tur.
Att hitta något som man tycker kan vara ok på sina promenader, är något helt annat. Man går och går och har man tur efter en dag eller en vecka så kan man kanske hitta något som känns ok. Alltså det omvända, leta,se motivet och sen ta bilden. . Att det skulle vara lättare rent bildmässigt, är väl i så fall att ljuset och isotal kan hjälpa en på traven, men att framställa det det skulle vara fusk eller meningslöst, är ju nonsens och lika dumt som om man förr skulle säga, bilden är ju tagen med en liten osynlig Leica och inte en storformatskamera med glasplåtar. Bengt H
Men det är inte bara tekniken som avgör ifall du tar bra bilder. Det handlar betydligt mer om att ha ett upptränat bildseende och om att behärska sin genre. När det gäller gatufoto handlar det till exempel om att vara uthållig, uppmärksam, kunna läsa av människor och vara snabb på avtryckaren. Men också om att vara orädd.
Att nå den nivån är faktiskt ganska svårt. Så på ett sätt är det korrekt att bra bilder är svårare att ta. Men framförallt är det svårt att upprätthålla en jämn och hög nivå över tid.
Det finns verkligen olika nyanser i det hela som gör det väldigt svårt att säga något generellt. Visst ligger det något i det hon säger om ett slags mervärde i hur "svårt" det är att skapa en bild, både för en betraktare av bilden men även för den som tagit och gjort bilden. Personligen blir jag mer imponerad om jag står på ett galleri där jag vet att någon har "soppat" bilderna själv och sedan även bildbehandlat dem i ett mörkrum där man sedan också själv efterlyst etc för att få fram effekten i ett fotografi. det blir lite mer ett hantverk. Lägg därefter också till att du kanske betraktar en äldre sportbild eller naturbild och dom hade mycket sämre kameror rent tekniskt där do var tvungna att verkligen på ett annat sätt behärska sin teknik med de medlen man hade för att få bilden skarp, eller använda ljuset perfekt för att få den exponeringen till skillnad från hur bra kamerorna fixar allt detta nu.
Nu i samma forum kanske du betraktar ungefär samma typ av bild, men du har ett av de värsta objektiven och en Nikon D5 exempelvis och med den vetskapen då man betraktar bilden blir det inte riktigt lika imponerande.
Samma sak tänker jag då jag betraktar en del bilder skapade i PS i olika program eller med kraftig retuschering gjord i datorn. För mig blir det verkligen inte riktigt samma sak, trots att jag tycker att det är en cool effekt och om den HADE varit gjord tidigare i ett mörkrum, hade jag imponerats mer av det. Så vetskapen om bakgrunden till hur en bild kommit till spelar trots allt in hur vi betraktar bilderna tror jag, iaf för mig.
Lägg då också till som flera här och jag tror krönikören också skrev det enorma bildflödet idag , där i samma exempel då som innan med sportbilden eller naturbilden kanske har massor av tusen fler ugglebilder där dom är knivskarpt fångade på ett sätt som verkligen hade varit lite svårare förr med den äldre tekniken, idag inte blir lika "svårt" och då har så många fler kanske chansen att göra dessa bilder och det blir på en gång lite mer urvattnat, och då också kanske ett "värde" på något sätt. Så jag förstår hur hon menar.
Samtidigt någonstans är en riktigt bra bild med ett bra innehåll alltid en bra och värdefull bild oavsett när den gjorts. Något som tilltalar betraktaren och som fångar ens intresse är värdefullt oavsett hur den blev till.
Så jag kan se flera sidor och nyanser i om en bild är lika "värdefull" idag som den var förr om man väger in de sakerna jag tänkte på tidigare. Men det är en intressant diskussion.
Om vi pratar just gatufoto så känns det som att det blivit lite inne senaste åren, har nog aldrig stött på så mycket gatufotografer som nu, och jag har aldrig sett så mycket gatubilder över internet eller forum för det som nu.
det kändes lite mer som en niche förr tycker jag än vad det gör nu.
Som att det gått hand i hand med "retro" trenden lite där man som hipster tar på sig en kamera( helst av gammaldags karaktär) och går ut och plåtar lite, och just gatufoto känns mer retro och genuint än de andra genrerna ( har hört fotografer prata om det på det sättet också, så det är inte taget ur luften bara ). Är faktiskt själv också skyldig till att fota mer gatufoto senaste åren än vad jag gjort förut då jag plåtade mer ur ett dokumenterande perspektiv än just för att gå ut och gatufota som jag gör nu, och även jag har kameror med äldre karaktär hehe.
Så kanske blir det lite mer "urvattnat" i genren vad gäller just "kvalitet" och också att reglerna för hur man fotar gatufoto verkar lite mer flytande nu än förr?( ser rätt mycket heta diskussioner om det på forumen stundtals så det verkar vara ganska många som har just olika uppfattning om vad det är, men så kanske det alltid varit, vet ej ;) )
Många hälsningar/ Björn T
Samtidigt som vi skapat dessa nya regler, blickar vi tillbaka till 50-60-talen rent estetiskt. Ofta försöker man emulera de tekniska förutsättningar som rådde då, och letar efter samma typ av miljöer medan mycket har blivit både mer privat och konformt. En del ror det förstås iland. De som verkligen kan sätta fingret på vad samtiden är. Det finns ett ideal om att aldrig interagera, men det är sällan det funkar att som fotograf vara en osynlig observatör, även om det finns lysande exempel på det. Ofta krävs det att också vara deltagare i någon mening.