Det är lunchtid och jag anar en strimma dagsljus vid horisonten. Vintern ligger som en blöt yllefilt över Stockholm och den lilla reva som flämtar därborta i fjärran är minsann mer ljussvag än min dimmade mobilskärm. I en lövhög ligger en ur-laddad elsparkcykel och larmar. Vilken underbar dag att ha ljus som främsta arbetsredskap! Jag tittar på min packning, en varuvagn lånad från en grossistbutik, dagen till ära till brädden fylld med ett halvt dussin blixtar, batterier och stativ.

Lucia, hon kommer med ljus och värme. Är det jag?

Något annat än inre värme kan jag inte bjuda på, för det yttre har jag istället köpt ett helt jobbställ med insydda värmeslingor, vilket med alla anslutna powerbanks får mig att likna en femåring som leker astronaut. Ljus däremot, det har jag gott om. Synd bara att det är så mycket jobb med att kånka runt på det. Omgivningen verkar inte heller förtjust i mina logistiklösningar.

Den här klumpiga astronauten får onda blickar på bussen när ryggsäck, rullvagn och stativväskor ska in samtidigt som en förskoleklass och två tvillingvagnar. Taxichauffören välter nästan baklänges när han ska assistera mig med den oväntat tunga ryggsäcken, själv faller jag framåt av rekylen och får precis tag i dörrhandtaget. En hårsmån ifrån att segla iväg ut i trafiken. Jag känner mig som Sandra Bullock i filmen Gravity – bara lite glåmigare och aningens mera hjälplös.

Hur kan ljus vara så tungt? Fotoner har ju ingen massa och med den hastigheten jag som tillförordnad ljusbärare har, så utvecklas ingen vidare energi heller. Inte undra på att det är så mörkt runt omkring mig.

Min ambition och mitt goda humör lyser väl ändå upp det dunklaste av sammanhang? Nja, det är lite si och så med det när jag likt en urladdad sparkcykel ligger och ylar, fastklämd under en vält varuvagn i en ruttnande lövhög.

Men i rymden kan ingen höra dig skrika.

Det är den tiden på året när bortglömda marknadsföringsbudgetar ska brännas. Plötsligt blev det pengar över och det är klart att personalen ska fotograferas, både i grupp och enskilt. Halva styrkan vabbar förstås under det att vinterkräksjukan härjar som värst. Dessutom har ledningen visst glömt att meddela de anställda att det idag vankas fotografering av nya bylinebilder. Mild panik utbryter eftersom Sandra idag kom i träningskläder, Ramin har barnkräk på slipsen och Eriks linnekostym har legat i en Ica-kasse sedan midsommarlunchen. My har ett inflammerat munsår, och nästan alla på avdelning 21 har vintage t-shirts eftersom de ska på Jethro Tull-konsert efter jobbet.

Det är lunchtid och jag anar en strimma dagsljus vid horisonten. Marknadschefen har flertalet gånger poängterat hur ljusa och vackra lokaler de har, med högt i tak och avskalad inredning. Verkligheten är ett prångigt kontorslandskap som även tycks fungera som återvinningsstation för papper och slutförvaring av kladdiga whiteboards. Trots påkostade inventarier är det ändå svårt att bortse från det faktum att det är en helt omöjlig miljö att fotografera i om man inte går igång på socialrealism.

Strimman av ljus är redan borta, men den hade ändå inte kunnat rädda mig. Droppen är när jag inser hur stor effekt jag kommer behöva för att slå ut påverkan av femhundra tidsstyrda spotlights som inte går att stänga av individuellt.

Ingen förstår min frustration över förutsättningarna.

Jag överväger att bryta elförsörjningen till hela huset, inklusive samtliga datorhallar. Men riktigt så impopulär ska jag inte göra mig (inlåst i ett serverrum kan ingen höra mig skrika), det räcker att jag med min imponerande hög med utrustning förvandlat lunchrummet till ett sällsynt trixigt rum från Fångarna på fortet. En kaffe får du bara tag i om du är en fena på parkour och har möjlighet att balansera den på huvudet samtidigt som du löper gatlopp mellan paraplyer, bommar och flaggor och duckar för blixten.

Trots allt det är ju mitt jobb att ta hand om allt det här, att leverera. Och på något sätt går det alltid (läs: för det mesta) vägen ändå.

Zoomar man in riktigt nära kan se en underlig figur reflekteras i styrelsemedlemmarnas pupiller: En svettig astronaut med ett brett – om än ansträngt –leende.

TEXT: SARA ARNALD

Av Magnus Fröderberg

Publicerad 2020-02-10.

Läs mer om

krönika Sara Arnald

Läs mer

Fotosidan Magasin

Krönika: Det finns inget ljus att måla med

Fotosidan Magasin

Krönika: Är det verkligen på gatan det händer?

Fotosidan Magasin

Krönika: Backa för bövelen!