Krönika: Det finns inget ljus att måla med
Jag är en frusen själ. Men mitt största problem med hösten är inte kylan, det är mörkret.
En årstid som innebär att vi långsamt färdas längre och längre in i dunklet får mig inte direkt att jubla av glädje, oaktat naturens glödande färger. För mig personligen slår det sig direkt på humöret. Trots D-vitamintillskott för att kompensera för det näst intill obefintliga solljuset går jag omkring med hängande huvud, surmulet stirrande i marken.
På jobbet har jag det inte speciellt mycket roligare. Fotografyrket har fått sitt namn från grekiskans uttryck för att ”måla med ljus”, men nu undrar jag just vilket ljus som menas? De ängsliga strimmor som skymtar fram mellan trädens grenar mellan halv tolv och två?
Jo, nu är jag otroligt tacksam över allt det ljus jag har tillgång till i min tekniska arsenal. Visserligen har jag en trevlig och välutrustad studio, men det är inte speciellt roligt att försöka uppdragsfotografera en varm ”sommarmiljö” i en plaskblöt mellansvensk trädgård en eftermiddag i mitten av november. Det, i kombination med mitt hösthumör, är en utmaning för såväl kollegor som närstående. Som yrkesfotograf har man ju tyvärr sällan möjlighet att välja fotograferingstidpunkt för att själv få bästa möjliga förhållanden, man går så att säga på någon annans klocka och får försöka lösa problemen oavsett väderlek och tid på dygnet.
När jag tänker efter vore det kanske enklare med ett konstant mörker, då vet man i alla fall vad man har att förhålla sig till och behöver inte sätta varken hopp eller tro till det flyende dagsljuset. Att under en heldag ljussätta porträtt i en miljö som påverkas av dygnets timmar och vädrets makter är en utmaning främst på grund av att det omgivande ljuset under en arbetsdag varierar från beckmörker till stickande ljus (solen är vass när den väl bestämmer sig för att hälsa på) – och sedan snabbt tillbaka till grottmörker igen. Tur man har tålamod och många soppåsar att tejpa runt utrustningen under det värsta höstrusket.
Det är lätt att drömma sig bort till varmare breddgrader när det slaskar som mest. Jag tror det är just därför alla reseinfluencers paradisbilder är så populära på Instagram, vårt behov att i verklighetsflykt stirra på vackra hav, vajande palmer och varma solnedgångar är omättligt när varken ljus eller värme finns i vår vardag. Det är ju trots allt mycket lättare för alla inblandade att fotografera badmode på Aruba än på Torö stenstrand när Lucia står för dörren. Men det är sällan den budgeten finns …
Själv ägnar jag just nu alldeles för mycket tid till att bildgoogla savanner, vilda djur och glödande skymningar eftersom jag i vinter återigen får möjlighet att göra reportage från safaris och roadtrips på den afrikanska kontinenten. Det finns tyvärr få zebras och giraffer att tillgå på Torö stenstrand så det blev helt enkelt nödvändigt att boka flyg.
Jag ser omåttligt mycket fram emot några veckor i värme och sol. Visserligen brukar många game drives börja innan solens uppgång om man är ute efter att få fotografera leoparder uppe i träden – och det innebär både mörker och kyla i en kraftigt skumpande jeep – men det är trots allt ett angenämare problem än att i ottan fotografera sopbilar i Söderort. Speciellt när man precis sett en flock lejon jaga i gryningen och vet att man ett par timmar senare kommer att få nygräddade pannkakor och ett glas mousserande vin på en solvarm bergknalle med magnifik utsikt.
Det är mörkt utomhus och i själen under vårt lands senhöst, men i min studio finns märkligt nog varken mörker eller tid. Att jobba med efterbehandling innebär att jag året runt måste sitta i en standardiserad kalibrerad miljö med neutralgrå väggar och ett platt, charmlöst dagsljustempererat ljus med konstant ljusstyrka. Sista kvartalet på året innebär också att jag har otroligt mycket att göra, vilket innebär långa arbetsdagar som har en förmåga att sträcka sig över halva nätter. I en tid av mörker låter det förstås ljuvligt att dag såväl som natt befinna sig mitt i en basal form av ljusterapi, men kroppen tycks bli lika konfunderad av konstant ljus som den blir av konstant mörker.
Jo, men visst är det gnälligt av mig att klaga på väder och ljus, jag har ändå valt att bo och verka i Sverige och att bli digital nomad på varmare breddgrader är fullt möjligt – men den chansen tar jag uppenbarligen inte.
Så vad är det som får mig att härda ut under dessa skymningsmånader? Jo, det är det milda ljuset i midsommarnatten och det varma, mjuka porträttljuset en sen kväll i juli. När sommaren kommer är allt förlåtet, det ljus vi har på sommarhalvåret häruppe i norr är något alldeles speciellt. Och kanske är det klimatsmartare att måla en häst randig jämfört med att boka flyg till Sydafrika? Eller pitcha en artikelidé om älgsafari?
TEXT: SARA ARNALD
Läs mer
Artikeln är publicerad i Fotosidan Magasin 6/2019
SARA ARNALD
Sara Arnald är frilansfotograf och fotolärare i Stockholm. Hon har en masters från Fotohögskolan och en ingenjörsexamen från Chalmers.
6 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Skönt att få lätta på trycket och klaga till lite och få säga att man längtar till mera ljus igen ;)
Gör man det anses man lite bitter och sur...men jag tror det kan vara lite skönt att få klaga lite...
Sen tror jag ändå på att ha lite olika årstider och att få längta efter dem på olika sätt.
Du och jag och många med oss blir lite extra taggade när våren kommer och vi får ge oss ut i den ljusa miljön och göra våra fotojobb..... fina porträtt, bröllopsbilder i naturen och actionbilder på sjön m.m.
Nej in i studiomiljön så länge och forma med ljuset.
Ja visst ge sig ut ibland när ljuset tillåter.... som i helgen....
Tack igen
Jag fotograferar lika mycket HELA året, men det blir olika bilder - precis som årstiderna också är olika.
Har ingen vinterdepression, längtar inte till värmen - vet att den kommer så småningom även till Sverige. Juli är min sämsta månad som fotograf, då brukar jag oftast göra annat - som att slappa med en god bok.