Simon Johansson har alltid en kamera med sig. Är det inte den lilla misshandlade kompakten som följer med ut på löpturerna så är det systemkameran. Bara genom att alltid fotografera ökar möjligheterna att fånga de underfundiga motiven.

Simon Johansson har varit medlem på Fotosidan i över nio år och har rönt framgångar i Fotosidan Masters med sina spännande motiv i svartvit. Vad är hemligheten?

– Jag tror att det beror på att mina bilder ofta får folk att börja fundera över vad det är som de ser. 

Förklaringen går hand i hand med Simons idé om vad som överlag är ett bra fotografi.

– En bra bild är när man undrar vad det är som pågår i bilden. Detta gäller särskilt när det handlar om gatufoto. Men det räcker inte med tur för att fånga ett oväntat ögonblick. 

För en oinsatt betraktare är det lätt att tro att gatufotografi är enkelt och slumpstyrt. Det är långt ifrån sanningen. Varje lyckat gatufotografi har föregåtts av tiotalet, eller hundratalet, misslyckade bilder som brustit i någon mindre eller större detalj. Och innan dess måste fotografen ha tränat upp modet att alls våga fotografera. Simon har noterat att många gatufotografer följer en viss utvecklingskurva.

– Ofta är det lite jobbigt att fotografera främlingar, så man börjar gärna med att fotografera ryggar på avstånd. Sedan ryggar på närmare håll. Därefter fotograferar man från sidan och slutligen vågar man ta risken att fotografera framifrån. 

Det är när man upptäcker att folk vanligtvis inte blir särskilt irriterade som det stora utmaningen börjar. Det är då fotografen kan fokusera på att komponera bilderna istället för att låta slumpen avgöra allting.

– En detalj som lätt missas i början, när det fortfarande är lite nervöst att fotografera främlingar, är bakgrunden. Den behöver vara ganska ren för att inte stjäla uppmärksamheten från huvudmotivet. Dessutom måste man komponera bilden som helhet, tänka på det gyllene snittet. 

Simon har lite olika strategier när han fotograferar. Ibland, när han hittat en fin bakgrund, ställer han sig och väntar in en intressant situation. Ofta blir det inte mer än max trettio minuter, eftersom han inte har tålamod att vänta hur länge som helst. Andra gånger kan han fängslas av en spännande person och följa efter honom eller henne.

– Under en resa till New York följde jag till exempel efter en trumpetare genom tio hela kvarter. Han hade ett utseende som gjorde att jag trodde att något intressant skulle hända. Men det gjorde det inte, så den gången blev det ingen bild.

Att röra sig passar egentligen Simon bättre än att bara stå och vänta. När han besöker en av favoritstäderna, Paris, vandrar han i stort sett oavbrutet omkring på gatorna. Han besöker gärna Marais, där konstnärerna bodde och arbetade innan gentrifieringen, och de myllrande kanalkvarteren längs floden Seine.

Värdefull bildbank

Vart han än går har han med sig en kamera. Simon återkommer flera gånger till hur viktigt det är att fotografera kontinuerligt, också hemma i den grå vardagen. Själv joggar han fyra gånger i veckan, och till och med då har han med sig en kamera – en liten illa åtgången Lumix-kompakt – för att inte missa någon bild. 

– När man har kommit över rädslan att fotografera främlingar gäller det att lära sig mer om fotograferingen. Genom att kolla på sina bilder kan man lära sig massor, till exempel vikten av att våga vänta. Ibland krävs inte mer än en halv sekund extra för att bilden ska bli riktigt bra istället för dålig. Då hinner den där störande bilen i bakgrunden köra ut ur bilden. 

Det är de där bråkdelarna av tid som avgör om en bild kommer att hissas eller dissas. I början ser man oftast bara det som man vill fotografera, och nerverna gör att fingret skyndar sig att trycka på avtryckaren för att inte missa ögonblicket. Men för att få bra bilder behöver fotografen lyfta blicken och ta in hela situationen. Inte bara det som händer nu, utan också det som kommer att att hända sedan. Först när det rätta ögonblicket infinner sig kan det förevigas.

En van fotograf komponerar bilden intuitivt, vilket gör att fler intressanta situationer fastnar på bild. Med över 14 års yrkeserfarenhet och i stort sett daglig plåtning hör Simon till den kategorin. Efter en fotografering tankar Simon upp bilderna till Bridge och kopierar över dem till externa hårddiskar. Sedan han började att fotografera 2002 har han varit noga med att spara alla bilder han någonsin har tagit.

– Jag har en bokhylla med hårddiskar, och hittills har jag inte råkat ut för någon hårddiskkrasch. Eftersom jag inte kastar några bilder kan jag låta dem vila och plocka upp bilder som jag tidigare inte lagt märke till. Det är oerhört värdefullt att kika på gamla bilder.

Jobba med projekt

Varje gång Simon upptäcker en bild som har det där extra sparar han den också i sin dator. På datorn har han olika mappar med olika teman. När en mapp innehåller ett antal bilder uppstår ett slags mönster på väg att bilda en helhet. Det är stimulerande, och en utmaning att jaga efter bilder som kompletterar. Ett sådant projekt är Simons Ölänningar. Efter en längre tids sökande efter finansiering har Simon blivit beviljad pengar från Konstnärsnämnden. Sedan tidigare hade hade han fått stöd från två fonder, men den sammanlagda summan räckte inte till.

– Att jag började med projektet berodde på att familjen var sommarölänningar i 30 år. Eftersom jag alltid fotograferar gjorde jag så även där. Vi lärde känna folk, fick komma hem till dem och så blev kameran en del av deras vardag. Det är bra att vara i ett sammanhang under lång tid och fota folk man känner. 

Simon ville skildra ölänningarnas levnadsförhållanden och avfolkningen av landsbygden. Många konstnärer och frilansare vill bo på landet. Öland är en lantlig idyll, med med landsbygden följer otrygga arbetsförhållanden. Det är nästan så att det inte går ihop ekonomiskt. 

Bilderna blev bra. Han ställde ut fotografierna första gången 2014 och fick positiv återkoppling. Det var då som tanken på en fotobok föddes. 

– Jag tog kontakt med drygt 50 förlag både i och utanför Sverige. Fick jättebra feedback, men det föll på att bilderna inte var kommersiella, och alla förlagen utom två tackade nej. Av dessa valde Simon just Journal eftersom de tidigare har gett ut kvalitativa fotoböcker.

Boken om ölänningarna har precis kommit ut och har titeln "Across the Bridge".

Ett annat projekt som Simon jobbar med sedan tio år är Friday Night Lights. 

– Jag märkte att jag började få en mängd bilder med en röd tråd och jobbar nu med att ta bilderna som saknas i samlingen. Projekt är utvecklande. Helt plötsligt har man något att jobba med, ett mål, istället för att fota planlöst. Det är så man utvecklas, genom att ta bilder man inte tagit förut. 

Måste vara kul

När Simon var i 20-årsåldern var han med i ett band. Efter att de gett ut en skiva lade de ner. Senare producerade han och skrev låtar till en sångerska som gav ut ett album. Det följdes av radioreklamspotar och jinglar för Z-Radio när de sände illegalt.

– Det var roligt, men efter ett tag försvann det romantiska skimret och jag tröttnade. Drömjobbet visar sig ju ofta förvandlas till tråkig vardag. 

Efter att ha vikarierat som reporter på Östgöta Correspondenten började Simon att plugga på Poppius journalistskola. Först läste han grundkursen och fortsatte sedan till TV-påbyggnadskursen. Där fick han göra praktik på produktionsbolaget Dabrowski-TV och fick sedan ett vikariat på TV4 som han blev utlasad från efter ett år. Sedan dess han har frilansat och jobbat mycket med kundtidningar. 

– Att göra personporträtt där jag både fotar och skriver är roligt så att vara multijournalist är det ultimata arbetet för mig. Jag tröttnar aldrig utan tycker fortfarande att det är fantastisk kul att få att göra ett komplett jobb – att få intervjua och lära känna personen och sedan få fota honom eller henne.

Ser vinklarna

Som reporter på en tidning under 90-talet hade han med sig en fotograf ut på jobben. Han upptäckte snart att han själv hade talang för att hitta motiv och bestämde sig för att börja fotografera själv när de digitala kamerorna slog igenom. 

– Jag har alltid gillat att fota men inte orkat med mörkrummen. När jag skulle plåta mitt första jobb köpte jag en Sony DSC-F717 med ett Zeiss-objektiv. Den hade jag ett halvår tills jag började att dra in pengar. Då köpte jag en Canon Eos 20D. Utvecklingen har kommit långt sedan dess. Idag skulle jag tro att min mobilkamera är bättre än de två gamla systemkamerorna. 

På sina lediga stunder tar Simon i snitt cirka 70 bilder per vecka, året om, hemma i Stockholm. Ofta blir motivet gatufoto eller bilder av hans nära och kära. Och fortfarande finns det inget som slår känslan än den varma vetskapen att en bild verkligen sitter. 

Hur ser framtiden ut?
– Då är jag förhoppningsvis mer etablerad. Det vore fint med en stabilare plattform. Om tio år har jag förhoppningsvis gett ut Stockholmsbilderna i Friday Night Lights och mitt gatufotoprojekt Existence. Och så tycker jag fortfarande att det är kul att skriva och fotografera.

Av Amy Lagerman

Publicerad 2016-11-21.

Läs mer om

dokumentärfoto dokumentärfotografi gatufoto

Läs mer

Utställning

Martin Parr – färgexplosioner och överkonsumtion

Fotografer

Dokumentär om Robert Frank på SVT Play

Fotobok

Fotoprojektet "Last night in Sweden" har blivit bok