”Fotografiet befinner sig i ett kulturpolitiskt vakuum”
Pågående arbetet med att bygga Stadshuset i Stockholm. Dykare i arbete med tornfundamenten, 1913-1913
Fotograf: OkändEtt antal tunga namn inom den svenska fotografin riktar sig direkt till kulturministern; Vem tar ansvar för det fotografiska kulturarvet.
DEBATT: DET FOTOGRAFISKA KULTURARVET
Detta är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna är skribentens.
En bild säger ofta mer än tusen ord. Men i Sverige har den fotografiska bilden blivit kulturpolitikens bortglömda styvbarn. Medan den rörliga bilden, det skrivna och talade ordet är omhändertagna av stora ansvarstagande institutioner som har tydliga uppdrag, tycks det samlade ansvaret för fotografins kulturarv i Sverige angå - ingen. Fotografin har ramlat mellan institutionernas stolar ner i ett kulturpolitiskt vakuum.
Fotografiska samlingar finns utspridda på hundratals institutioner, arkiv, bibliotek, museer och hembygdsföreningar etc. Det betyder att det saknas samordning och gemensam överblick av fotografin som dokument, berättelse och konstnärligt uttryck. Idag är det ofta rena tillfälligheter som avgör vad som kommer att samlas in och bevaras för framtiden. Beroendet av eldsjälar och släktingar till avlidna fotografer är omfattande.
Vårt samlade fotografiska arv skapar en större berättelse om hur det moderna Sverige växte fram parallellt med fotografins utveckling sedan mitten av 1800-talet. Här finns de visuella nycklarna till förståelsen av det som är vårt land och dess historia.
Bildens betydelse för tolkningen av det förflutna och en fördjupad förståelse för samtiden, kan inte överskattas.
Men fotografier existerar inte för evigt. Tvärtom är den fotografiska bilden ständigt utsatt för tidens tand. Fotografiska bilder bleknar och riskerar att försvinna oåterkalleligt. Minnesförlusten är stundtals redan alarmerande.
Moderna Museet, Nationalmuseum och Kungliga biblioteket förvarar enskilda bildsamlingar men samlar oftast inte in fotografers samlade livsverk utan bara utvalda fotografiska bilder. Detsamma gäller Riksantikvarieämbetet och Nordiska museet. Det saknas ett formellt nationellt uppdrag och en plan för hur vårt lands fotografiska minne ska bevaras, tillgängliggöras och utvecklas, både för forskningen och för den breda allmänheten.
Norge, Frankrike och Danmark är exempel på länder som visat att det går att lösa ansvarsfrågan på konstruktiva sätt. I Frankrike har ett fotografiskt parlament inrättats direkt under Kulturdepartementet. I Norge finns ett centralt strategiskt forum med fyra institutioner som delar på ansvaret. I Danmark är Det Nationale Fotomuseum med 14 miljoner bilder sedan 1999 inrymt i det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn.
Vi borde lära av dem, innan det är för sent.
Vi efterlyser därför en skyndsam översyn av det rika svenska fotografiska kulturarvet, hur det ska tas omhand och tillgängliggöras för framtiden. En plan behövs också för hur samtidens fotografi, och framtidens, ska kunna samlas och bevaras till nytta och glädje för kommande generationer.
Bäst sker detta genom att tillsätta en statlig utredning med uppdrag att föreslå en nationell strategi för bevarande av fotografisk bild baserad på inhemska behov och internationella erfarenheter.
Vad säger kulturministern?
Lars Ilshammar, historiker, tidigare arkivutredare.
Niclas Östlind, professor i fotografi och viceprefekt för forskning på HDK-Valand, Göteborgs universitet.
Eva Dahlman, foto historiker.
Claes Gabrielson, fotograf, filmare och fotoskribent.
Lena Wilhelmsson, fotograf, curator.
Pelle Snickars, professor i digitala kulturer, Lunds universitet.
Läs mer
Fotosidan är gratis! Som inloggad får du smarta funktioner. Du kan ladda upp 10 bilder och få kritik på dem. Du får vårt nyhetsbrev. Du kan skapa köp&sälj annonser mm
2 Kommentarer
Logga in för att kommentera
Norrmännen hade styr på detta för mer än 10 år sedan då jag faktiskt själv bevistade ett antal försök att få något att hända även i Sverige men då gick man vilse i oändliga diskussioner kring hur en gemensam "vokabulär" skulle se ut för kulturarvs-Sverige och den begravdes väl med den som då ansvarade för detta på Historiska museet om jag inte missminner mig.
Allt det här är så bottenlöst uselt skött av Stockholm i detta fall. Bara på min gamla arbetsplats Stadsmuseet i Stockholm, så har man länge haft rationella verktyg för att kunna få snurr på digitaliseringen (sedan 2013 då Digitala Stadsmuseet togs i drift) men där har man av både resursskäl, dåliga IT-kunskaper, usel organisation utan dedikerad kunnig ledning misslyckats svårt.
Många tvingades sluta i samband med att museet renoverades och att anslag hela tiden hyvlades, vilket ledde till en usel produktivitetsutveckling kring detta. Så jag undrar verkligen hur man ska lyckas rädda ett kulturarv bestående av ca 4 miljoner bilder när man bara lyckas digitalisera ett par tusen per år numera under ett antal år. Vi har ju liksom inte 1000 år på oss innan detta material bleknar bort i magasinen.
Om jag är rätt underrättad av en av våra gamla fotoantikvarier som jag mötte för en vecka sedan så pågår i alla fall en del försök på en del hålla att använda AI för att snabba på antikvariernas arbete. Jag jobbar ju själv med iMatch och Open AI nu och kan verkligen gå i god för hur bra och effektivt detta nu kan göras med att generera både beskrivande texter (Descriptions) och sökord /Keywords).
Det här är mainstream nu och billiga bra lösningar finns men det gör ju alla dessa ändlösa långbänkar också så jag kan inte säga att jag är särskilt optimistisk.