Meningen med livet

Har nyligen gått igenom mitt "bildarkiv" för att göra ett bildspel i samband med en anhörigs bortgång. Det är ju trevligt att ha några gamla bilder när man träffas för att tänka tillbaka och minnas den som inte längre finns med i familjen. Det dyker gärna upp en och annan anekdot när gamla vänner och släktingar tittar på klassfotot från lågstadiet eller en bilutflykt i unga år.

Vad man snabbt märker när man börjar bläddra igenom bilderna är att vi till minst 50% verkar tillbringa vår tid med att antingen äta tårta eller öppna paket. Det finns väldigt få bilder från kaoset vid småbarnsfamiljens frukostbord en gråmulen tisdag i mars. EN bild där hushållsarbete försiggick hittade vi. Lite magert för en person som säkert hållit på med sådant i åtminstone 65 år av sitt liv...

Tänk hur kul det hade varit med lite mer vardagsbilder. Nu sitter man och önskar att man kunde kika runt hörnet i 50-talets vardagsrum och in i husvagnen på 70-talet. Festmatvanorna är ju däremot, som sagt, rätt väldokumenterade.

Så se till att hålla "tidsmaskinen" (som Micke Borg kallar den) i gång i vardagen. Det är de bilderna du, och senare dina vänner och släktingar vill se i framtiden. Scanna in, märk upp och datera. Klistra in de bästa familjefotona i ett album. En vacker dag är vi inte längre med i matchen och då vore det ju synd om alla våra fotografiska ansträngningar inte längre har något värde.

Trevlig fotosommar önskar Ylva

Meningen med livet? Kanske inte, men gott är det!

Stafettpinnen går vidare

Blev till min förvåning utnämnd till Bloggjävel och därmed envåldshärskare över denna utmärkelse av Micke Borg. Man förväntas ju tala om varför man tror att man förärats utmärkelsen, men efter den fina motiveringen tycker jag inte jag behöver lägga till något, utom att det knappast var min extrema flit som bloggare som var utslagsgivande. Å andra sidan: varför snacka en massa om man inget har att säga?

Midsommarhelgen är över och betongkappan skall lämnas vidare. Med tanke på hur lätt de (efter viss viss tvekan) inhandlade norska snapsarna slank ner till sillen kunde en matchande keps ha befarats, men midsommardagen grydde fräch och fin. Norrmännen är tydligen duktiga brännare!

Vem skall då föräras denna härliga utmärkelse? Ett svårt val! Jag kan på rak arm nämna åtminstone fyra-fem bloggare som jag läser regelbundet med behållning och skulle vara förtjänta. Men efter mycket funderande har jag beslutat mig att skicka stafettpinnen till andra sidan jordklotet: Ernst Göran Westlund!

Ernst Görans rapporter från sitt Salt Spring Island skildrar en miljö som är både exotiskt avlägsen och ändå så lik vår egen.  Men det som jag allra mest tycker förtjänar en utmärkelse är hans oförtrutna och idoga förmåga att fånga upp intressanta diskussionsämnen. Att han ofta får till riktiga fullträffar ser man på mängden och diversiteten i kommentarerna. Sedan kan Fotosidans representanter vara hur svårflörtade de vill...  Ernst Göran ger inte upp för några sura kommentarer. Att han inte portionerar ut sitt bloggande i små snuttar för att ligga högt på publiceratlistan utan alltid samlar sig till ett välformulerat och färdigtänkt inlägg är ett extra plus. En och annan klurig kommentar är inte heller sällsynt.

BloggJävelutmärkelsestatuter:
Denna utmärkelse delas ut till bloggare som envist håller på sin särart och vägrar låta sig dras med i trender.
För att nomineras ska man dessutom under lång tid regelbundet ha skrivit en tänkvärd blogg någonstans på internet.
Antal läsare och kommentarer har ingen vikt i nomineringen, endast juryns dagsform är avgörande.

Den som får utmärkelsen (den utmärkte) ingår automatiskt i juryn, som alltid består av endast en person.
Uppdraget att nominera en ny bloggare övergår alltså till den utmärkte.
Endast en person/blogg åt gången kan få utmärkelsen.
Den som fått utmärkelsen får gärna skriva något om vad denne tror är orsaken till utmärkelsen.

Den utmärkte får ingen JPEG att pryda sin blogg med.
Men en kappa av betong, som inte vänder ens för en orkan, ska gjutas på ett varv i Polen så fort finansieringen är ordnad.
Detta är ett vandringspris men tyvärr får pristagarna bekosta frakten själva.

Föregående innehavare av betongkappan är:

Tomas Engström   (Instiftare och för evigt inkapslad i betong)

Bengt Björkbom

Bernt Carlzon

Mikael Good

 Micke Borg

Lycka till Ernst Göran!

PS: Om ni undrar varför jag väntat så länge med att skicka pinnen vidare så får jag ursäkta mig med att min bloggfunktion har varit lite bristfällig på sista tiden. OK, det går att skriva, men bara i HTML, och så långt räckte inte mitt tålamod. PÅ ångdatorn funkar det däremot, så se upp för uppdateringar, misstänker starkt att det är något sådant som har kraschat hos mig.

De skall va en bro i vår!

Ja så verkar det nästan, det har varit ett väldigt brofotograferande här på Fotosidan på sista tiden.  Man vill ju inte att bloggen skall bli passé så därför letade jag också fram några brobilder från tidigt i våras. Som tur var, för det visade sig att jag missat att kopiera över dem från minneskortet. Så kan det bli när man har flera kort och dålig diciplin. Får nog skärpa mig där!

En av mina favoritbroar, Essingeledens fortsättning in i Solna. Betong är vackert! i alla fall när den svänger så här snyggt.

Och plötsligt dök det upp spökbilar mitt i kvällssolen.

Gonatt!

Vandrade hem från söder efter en trevlig kväll med tjejkompisarna här om dagen och  kameran låg i fickan som vanligt. Så det blev lite nattbilder igen.  En ny vana sen S90n blev min.

Stockholm är vackert om våren, men det kunde vara lite varmare...

Tunnelbanan gick, och det gjorde jag med.

Strömt i Strömmen. Och favoriten Stadshuset lyste fint i bakgrunden.

Gonatt!

Upp till kamp ... nån?

Tog en sväng ner på stan i lördags. Man bor ju ändå mitt i Sveriges huvudstad och 1:a majtåget brukar vara kul att se. Ställde mig på Kungsgatan. Det var inte särskilt mycket folk så jag tänkte gå och kolla lite i en affär, men så dök det upp ett par polismotorcyklar och padapam padapam, där kom de!

Ser man på, här kommer ju madame Mona själv. Hon såg lite frusen ut. Det kanske hade varit kyligt ute i Sundbyberg. Hon hann ju med två tal så man får hoppas hon har övertidsersättning. Den store killen med öronsnäckan verkade lite orolig.

Min kollega bördig från Kiruna ifrågasatte om Stockholm kunde tänkas ha ett lika stort 1:a maj tåg som de, men med fyra orkestrar och ett tåg som tog en halvtimma att passera tror jag nog Stockholm kan matcha.

Röda fanor som sig bör. Men vart tog sången vägen? Har de glömt texten? Och varför ser alla så bistra ut? Det här skall ju vara teamet med segervittring i valet? Eller?