Tysklands tråkigaste stad

... lär ju Bonn kallas. Fick hoppa in för en kollega som skulle hållit ett föredrag på en konferens där. Hann gå en kort sväng i stan och det första jag stötte på var två tappade huvuden.

Lite oklart vad de syftade på. Kanske en varning innan man ger sig in i shoppingdistriktet?

På stora torget hade Beethoven konferens med sina färglada kusiner, på väg till en temavecka.

Så Bonn kanske inte är så tråkigt i alla fall?

På klassisk mark

Fick resa till Dresden i jobbet förra veckan. Som ni säkert vet tillverkades många klassiska kameror i Dresden fram till andra världskriget. Ernemann och ICA är några fabrikat, som så småningom blev Zeiss Icon.

Jag hade hoppats att det skulle finnas ett fint kamera-museeum i stan, men det verkar bara finnas ett allmän-tekniskt museum. Detta är inhyst i gamla Erneman-fabriken, så kanske är det väl värt att besöka i alla fall. Trots flera besök har jag varken hunnit dit eller till Tyska Hygienmuseet, stadens andra stora sevärdhet på museifronten.

Månuppgång utanför Hygienmuseet

Man hinner ju inte se så mycket av stan när man är där å tjänstens vägnar, men en lite sväng brukar man hinna gå i alla fall. Det är fantastiskt hur mycket av stan som har blivit återuppbyggd efter kriget, de allierade bombade ju staden så hårt att ett lokalt mikro-klimat uppstod där värmen från bränderna fick luften att stiga och syrerik luft sögs in från sidorna vilket förstås eldade på brasorna ytterligare. "Eldstormen i Dresden" som det kom att kallas.

Med tanke på detta blev jag ganska förvånad över att se att det fortfarande finns stadsdelar med välbevarade jugendvillor uppe vid universitetet.

Centrum var totalt borta, och även om många av de historiska byggnaderna är återställda finns det ännu en del tomma tomter mitt i stadskärnan. Även den östtyska tiden har lämnat sina spår, främst i form av det enorma kulturpalatset med en härligt arbetarromantisk mosaik på sidan.

Märkligast av allt är Frauenkirche som var en inhängnad ruinhög fram till återföreningen då den återuppbyggdes helt med donerade medel. Detta är nog enda stället i världen där man kan se en barockkyrka så som den såg ut när den var ny, med fräsch ren sten och klara färger.

Ny gammal kyrka

Eftersom alla tycks gilla bilder från vardagen så avslutar jag med en arbetsbild: Testning av ett vetenskapligt experiment (materialanalys med röntgen). De är duktiga på röntgen i Dresden!

Cykelfotografen

Nu är det ju dags för vintertid igen till helgen. Ni vet, ställa in grillen och sådär. Fast jag föredrar att tänka mig att man får sova en timme längre på morgonen.

Eftersom det bara blir mörkare och mörkare så insåg jag att det var hög tid att prova ett litet projekt som jag har funderat på ett tag: Att ta lite bilder från vägen till jobbet. Och då vore det ju roligast om man kunde ta dem "on the fly", dvs från cykeln, utan att behöva stanna först.

Så fram med digitalkompakten, montera den på gorillapoden och knöla fast ekipaget på styret. Handremmen runt ringklockan som extra säkerhetslina. Avtryckarknappen placerades bekvämt nära höger pekfinger.

Ute på gatan korsar en gatsopare min väg i uppförsbacken. Det ser man inte ofta, men jag har fullt upp med att hålla koll på trafiken i korsningen och hinner inte trycka av.

På Norrtullsgatan blir jag omkörd av ett cykelbud som snabbt försvinner i fjärran. oskärpan beror doch inte på hans fart.

På väg ner mot Norrtull spanar jag ivrigt för att se om trafikljuset håller på att slå om, där är ofta seg väntan på grund av arbetena, när en röd BMW-sport får syn på en ledig P-plats och börjar backa med följd att alla efterföljande fordon måste tvärbromsa. Inget fotoläge här heller. Som tur är är det inte halt.

Rullar på längs Hagaparken och kör om Parkförvaltningens tjänstefordon som blåser bort nedfallna löv. Mötande trafik får finna sig i att tryckas upp i de vildvuxna buskarna.

Längst kyrkogården var det mycket nedfallna löv, bäst att akta sig, tre kollegor vurpade med sjukskrivning som följd förra veckan. Lite lättare att trycka av i nedförsbacken i alla fall.

Underfarten vid Hagalund är fin, men råkar komma åt inställningarna och får en skakig filmsekvens i stället för foto.

Vid Solna polishus är det många vackra träd. Hoppas ingen polis ser kameran, de kan nog ha lite synpunkter. Sen kommer en härlig nedförsbacke, men oj, en hel förskoleklass på väg på utflykt så här får jag stanna.

Passerar en målmedveten dam med gåstavar.

Sista backarna upp och ned,  och jag kan rulla in till jobbet och parkera.

Summering:

Det var kul att fotografera från cykeln, men man måste ha minst 90% uppmärksamhet på trafiken hela tiden. Digitalkompakt är inte det optimala kameravalet: För små knappar och autofokuserar på fel saker. Bättre att ha en "konventionell" kamera där man kan ställa avståndet och en trådutlösare att placera vid tummen. Monteringen måste vara stabil. Gorillapoden var för klen och ekipaget vibrerade en del. Som synes blev det både oskarpt och snett.

Skall nog göra ett nytt försök nästa säsong!

Kors i taket?

Vi skall dra igång ett större arbete i huset där jag bor och måste inspektera tak och väggar för att se att inga skador uppstått när arbetet väl är klart. Då kom givetvis frågan: Kan vi inte ta lite bilder så man ser hur det såg ut, du har väl en kamera?

Så in tågade vi, byggaren och bostadsrättsföreningen (jag), med varsin kamera och gick loss. Men uj vad svårt att få något bra resultat! Taket är vitt och ljuset dåligt på eftermiddagen så här års. Kamerans autofokus fungerar dåligt på så jämnt färgade ytor, och när man tittar i sökaren syns inte sprickorna. Blixt jämnar ut allt. Dessutom gällde det att få med något riktmärke typ en bit av en tavelram, lampa eller gardin så det gick att identifiera var kortet var taget. Så man blir totalt sjösjuk av att titta på dem.

Med en del joxande i Photoshop blev resultatet i alla fall ganska hyggligt till sist, och här på fotosidan har man ju lärt sig att krympa bilderna till ett hanterbart format. De tar i alla fall priset som de absolut tråkigaste motiv jag någonsin fotograferat.

Här är en kille som vet hur man får ut maximalt av taket. Och väl dokumenterat är det med ;-)

Analog arkeologi

Häromdagen letade jag lägst in i garderoben där jag har en låda blandade fotogrejor i syfte att hitta min gamla framkallningsdosa . Då hittade jag en gammal filmförpackning märkt 1961 som jag inte hade lagt märke till förut. Den visade sig innehålla en framkallad svartvit film. En snabbtitt mot ljuset avslöjade att det fanns en del bilder som verkade föreställa vår sommarstuga i Småland som vi fick sälja i slutet av 60-talet när militären ville bygga nytt skjutfält.

Fyndplatsen

Jag klippte upp rullen lagom bitar och stoppade i en negativficka. Sen fick den ligga i press några dagar tills det fanns tid att stoppa den i scannern. Ut kom bilder som är nästan exakt 50 år gamla och förmodligen aldrig varit kopierade. Många av de som förekommer på bilderna finns inte längre i livet. Många platser finns inte heller kvar.

Att hitta detta tidsdokument får mig att fundera över vad vi fotograferar och vad vi (och våra barn och barnbarn) kommer att önska att vi hade fotograferat om 50 år. Är det ännu en snygg solnedgång? Kanske om den globala uppvärmningen har förändrat vårt klimat, annars lär den se ungefär likadan ut då. Eller är det barnen i simskolan som övar armtag på stranden vid Djupgöl och ett skraltigt torp som inte finns längre? Människor som firar midsommar i omoderna kläder? Mjölkhämtning hos den lokala bonden som la ner redan 1965?

Simskola

Interiör

Människor och platser som inte finns längre

Vissa bilder väcker andra tankar: Varför finns det fyra bilder av en man i ett grustag? Man kan bara filosofera över frågan för det finns ingen kvar som kan förklara varför just detta motiv var så intressant.

Vad önskar man att man själv skulle ha fotograferat i år? Kanske var det inte den där sevärdheten man skulle ställt upp familjen framför utan i stället bilen när man var ute på utflykt sist. Braehus har sett likadant ut i 300 år, men din bil har du bytt ut om tre. Så utmaningen är kanske inte att lyckas med ännu en tekniskt perfekt solnedgång utan att få till en intressant bild på en diskande familjemedlem.