Nu är det vår! (om ni hade missat det)

På väg hem från min dagliga ingenjörsgärning träffade jag på denna lilla rackare som hade slagit sig till ro på en påsklilja. Han verkade tro att han inte syntes, för trots att jag pressade upp kameran så nära jag kunde satt han snällt kvar. Och färgmatchningen var ju perfekt.

Påskliljor och citronfjärilar: nu är det vår!

Önskar er alla en trevlig Valborgshelg!

Marigt!

Så blev man sportänka igen då, men eftersom det innebar en tur till Paris så skall jag inte klaga.  Härligt vårväder så man blev lite röd om nästippen till och med!

Nästan 40.000 glada hade ställt upp i Paris Marathon. Det är några träningstimmar nedlagda där. Vi lever i en förändrad värld, förr hade all denna arbetskraft gått åt för att "få något i sig och på sig".

Det var folkligt, festligt och fullspikat. Lite kyligt på morgonen så arrangören hade delat ut plastsäckar man kunde dra på sig för att hålla värmen. Men det var ju inget folk ville springa i så 10 minuter före start började alla slänga ut sina påsar, tröjor och gamla överdragskläder på åskådarna. Man fick ducka för att inte få en svettig tröja i huvudet.

Det var fin stämning när löparna började röra sig ner längs Champs Elysees. Först gående i trängseln, sen springande när trängseln minskade lite. Det var en maffig syn att se dem försvinna bort mot Louvren i fjärran.

För att löparna skall kunna hålla en lagom takt finns det farthållare med en flagga som anger sluttiden på ryggen.

Vissa hade klätt ut sig, hade roliga peruker och tom styltor! Här kommer kanske en svensk?

Den parisiska renhållningen var rätt effektiv. Två timmar efter start var det rent och trafiken flöt som vanligt!

Och hur gick det för min egen löpare då? Jodå, han klarade den tid han hade föresatt sig med marginal, så det var bara glada miner!

Färg!

Så här på vårkanten längtar man lite efter färg. Hade sån tur att mina amaryllisar slog ut lagom till påskhelgen och kameran åkte fram förstås. Efter några försök blev detta resultatet. Frågan är hur man får till en intressant vinkel och skärpedjup? Några tips?

Det är skönt med mycket färg....

Tre...Två ...Ett...

"Voicecount starts at minus five minutes". Nu ligger spänningen tjock som chokladpudding i kontrollrummet.  Dörren till bunkern är låst och alla obehöriga ivägskickade med buss för att komma utanför riskzonen vid en eventuell olycka. Bara de med gröna brickor är kvar i "blockhouse". Maxustornet, byggnaden som raketen står i under uppbyggnaden är bortrullat och det är bara själva startrampen kvar. En 17m hög Maxus 8 med en 10 tons krutmotor och fyra experiment från europeiska forskare. Nu ser den plötsligt liten och bräcklig ut alldeles ensam på plattan, men när man är uppe på den högsta plattformen 15 m över marken känns den enorm.

Vi sitter vid våra skärmar, två operatörer och den ansvariga forskaren. Uppvärmningen av det första experimentet är redan startat. "Minus four minutes", vi kollar att allt ser normalt ut. Snart försent att avbryta om det skulle bli något problem. "Minus three minutes". Den automatiska sekvensen startar de två kvarvarande ugnarna. Alltid lite nervöst fast man har testat så många gånger.  Programvaran är mitt ansvarsområde och jag hoppas förstås att inget har blivit förbisett. "Minus two minutes". Nu trycker jag på kappen för att gå över på batteridrift. Det skulle inte vara roligt att ha glömt det när "umbilikalen", sladden som innehåller kraft och kommunikation, dras ur vid start! Tur vi har checklista! Min kollega rapporterar till payload engineer som meddelar kontrollummet att hela nyttolasten nu är klar för start.

Nu är det bara en minut kvar. Kontrollrummet räknar tiondelar. Vid minus 20 slår jag av ventilerna till vacuumpumpen. Kollegan slår av termiska badet som har hållit utrustningen vid konstant temperatur. Five - four - three -two- one - liftoff - one -two ... ja man räknar faktiskt upp också!  Yess, jag ser liftoffsignalen, umbilikalen har ryckts ur och vi hör och känner ett kraftigt muller.  Som operatör ser man inga starter, men man känner desto mer.

http://www.youtube.com/watch?v=rdaZthfM9nU&NR=1

Nu är det en dryg minuts flygning tills motorn har brunnit ut. Vid 100 km höjd tar atmosfären slut och motorn kopplas bort. Sen får nyttolasten flyga vidare på egen hand. De-spin-systemet ser till att ingen rotation finns kvar som kan störa vetenskapen.  Vid ca + 7 minuter når raketen "apogee", den hösta punkten på banan. Då är den drygt 700 km från jordytan, dubbelt så högt som Rymstationen ISS. Tur att ISS går i en sydligare bana, annars hade det kunnat hända något tråkigt.

Men det märker vi inte mycket av. Vi är totalt koncentrerade på våra mätdata. Jag justerar ett experiment som beter sig annorlunda än förväntat. Ett snabbt beslut måste tas. Forskaren diskuterar kort med min kollega och beslutar hur vi skall gå vidare. Jag justerar ett par värden och vi kan sedan fortsätta den automatiska sekvensen.

Reentry. Nu är tyngdlösheten slut och nyttolasten på väg in i atmosfären igen. Jag kollar att alla delsystem slås av på ett kontrollerat sätt för att överleva ett eventuellt "magplask". Vi vill ju inte förlora några mätdata!

Ytterligare några spännande sekunder. Sen annonserar den tyske operatören till höger om mig att fallskärmen har vecklats ut. Vi tittar alla på hans monitor där ombordkameran visar en klart orange fallskärm mot en blå himmel. Allmänt jubel bryter ut och alla börjar hoppa runt och skaka hand och krama om varandra.  Flygningen är över och allt har gått bra!