I väntan på Djurgårdsfärjan

Plötsligt är vi i mitten av februari och alla museer skall byta utställningar. Det gäller alltså att snabbt ta sig runt till allt man hittills varit för lat/upptagen för att komma iväg till. För min del var det Luoyang-utställningen på Bergrummet och Fotografiska som låg överst på önskelistan. Bergrmmet har den tråkiga egenskapen att stänga redan klockan 5 på vardagar, så det blev att ta sig in snabbt efter jobbet på fredag. 150:- för gå runt en halvtimma är lite saftigt, men eftersom jag faktiskt besökt staden vid min kinaresa 1986 så kändes det ändå värt besväret. En ganska fin utställning, med mycket vacker keramik.  Och en kort med intressant period i den kinesiska historien.

Trots det var bråttom så fick man ju ändå ta sig tid att beundra vår vackra stad i kvällsljuset.

Lyftkransförsäljare verkar verkar fortfarande vara ett attraktivt yrke.

Gamla Stan låg där den skulle.

Likaså Af Chapman.

Efter att ha blivit utslängd från Bergrummet var frågan hur man bäst tar sig till Fotografiska. Två huvudalternativ finns: Antingen ta bussen till centralen och sen T-bana till Slussen, eller ta Djurgårdsfärjan. Åka båt är ju alltid kul, så jag ratade bussen trots att den just kom, och tog mig ner till färjan i stället. Jag hade en svag förhoppning om att de permanentat försöket med att lägga till vid Fotografiska, men ack nej, de har av besparingsskäl gjort om så att turen går Slussen-Djurgården-Skeppsholmen-Slussen. Fint läge för den som gillar åka båt alltså.

Det visade sig dessutom att båten just kommit, så efter att ha pekat ut vägen till Moderna för tre olika turister såg jag den försvinna bortåt Kastellholmen. Det blev alltså tid att fylla i väntan på nästa. Men kompakten ligger ju alltid i handväskan och det fanns ett lämpligt placerat elskåp vid färjeläget, så det var ju inget problem.

Gröna Lund vilade inför sommarsäsongen.

Med mindre bländare och lång exponeringstid syns nästan Orions bälte ovanför tornen. Man kanske kan försöka sig på lite kreativ bildbehandling...

Till sist kom jag fram till Fotografiska. Alltid något intressant att se där, men visst börjar det bli mer en restaurang med fotoutställningar än en utställningshall med restaurang?

Denna gång var det Martin Schoeller och Guy Bourdin som lockade. Väldigt olika, men ändå fanns där något som förenade.

Intressant idé att fotografera folk framifrån med skärpeplanet strax bakom nästippen och fram till örat. Men märkligast av allt var valet av ljussättning som gav dem alla "ormögon" (ett mörkt stråk i mitten av pupillen). I hans övriga bilder har personerna mer normala reflektioner i ögonen.

Hur fotograferar en revolutionär?

Det finns det säkert inget entydigt svar på. De flesta revolutionärer har nog inte tid att fotografera, de är säkert mest upptagna med sin omstörtande eller nyskapande verksamhet. Men samtidigt är ju publicitet oerhört viktigt för att nå det genomslag man önskar.

Därför borde jag kanske inte ha blivit förvånad över att hitta denna kamera i en dammig monter på Revolutionsmuseet i Havana. Om jag förstår saken rätt har den tillhört Che Guevara och han har fått den vid återgången till olivgrönt, vilket jag gissar var när han tröttnade på att vara riksbankschef på Kuba och drog vidare till Bolivia 1965. Men vid det laget var han ju en kändis, borde han inte haft med sig en anställd fotograf? Och varför en kamera som är stor och tung och slutade tillverkas 1960? Den är i alla fall inte köpt i USA, för enligt Camerapedia var namnet Varex redan upptaget där, så modellen fick heta VX i stället. Den ser i alla fall ut att ha fått uppleva fältmässiga förhållanden. Och kanske missförstod jag texten, jag kan ingen spanska.

Vilken är dagens kamera för revolutionärer? Jag gissar på Gopro. Då behövs ingen fotograf, man kan dokumentera sina illdåd medan de utförs.