Meningen med livet

Har nyligen gått igenom mitt "bildarkiv" för att göra ett bildspel i samband med en anhörigs bortgång. Det är ju trevligt att ha några gamla bilder när man träffas för att tänka tillbaka och minnas den som inte längre finns med i familjen. Det dyker gärna upp en och annan anekdot när gamla vänner och släktingar tittar på klassfotot från lågstadiet eller en bilutflykt i unga år.

Vad man snabbt märker när man börjar bläddra igenom bilderna är att vi till minst 50% verkar tillbringa vår tid med att antingen äta tårta eller öppna paket. Det finns väldigt få bilder från kaoset vid småbarnsfamiljens frukostbord en gråmulen tisdag i mars. EN bild där hushållsarbete försiggick hittade vi. Lite magert för en person som säkert hållit på med sådant i åtminstone 65 år av sitt liv...

Tänk hur kul det hade varit med lite mer vardagsbilder. Nu sitter man och önskar att man kunde kika runt hörnet i 50-talets vardagsrum och in i husvagnen på 70-talet. Festmatvanorna är ju däremot, som sagt, rätt väldokumenterade.

Så se till att hålla "tidsmaskinen" (som Micke Borg kallar den) i gång i vardagen. Det är de bilderna du, och senare dina vänner och släktingar vill se i framtiden. Scanna in, märk upp och datera. Klistra in de bästa familjefotona i ett album. En vacker dag är vi inte längre med i matchen och då vore det ju synd om alla våra fotografiska ansträngningar inte längre har något värde.

Trevlig fotosommar önskar Ylva

Meningen med livet? Kanske inte, men gott är det!

2010-07-08 22:14   ojanson

Inte minst Micke visar det ju ständigt. Man skall dokumentera så mycket som möjligt.
Pappa och jag har tittat i en låda med bilder efter farmor. Jag försöker komma till skott och anteckna de han känner igen på bilderna, men det blir aldrig av på allvar. Bara en skrapning på ytan. Några borde också vara tagna med den lådkameran jag nu har.
Det är också bra om så många bilder som möjligt är sparade på film eller riktigt papper. Vem vet vilka proprietära filformat vi kan läsa om 20 år. Vi kan bli en av de halv okända kulturerna. Som etruskerna.

Åt precis detsamma i eftermiddags! :-)

Svar från ylva_h 2010-07-08 22:39

Tricket med att sätta en filmkamera bakom soffan och sen sätta sig med en äldre släkting och bläddra och låta dem berätta har alltid kännts som en bra ide, men inte gör man det...

Album försöker jag få ihop däremot, så barnen skall få något att kivas om.

Observera att platsen för inmundigandet avspeglas i skedbladet... lite extra twist där ;-)

2010-07-09 00:02   Agneta Viklund

Mycket tänkvärt, Ylva. Tack för att du påminner. Fick mig en riktig tankeställare.
Ha det fint.
Hälsar Agneta.

Svar från ylva_h 2010-07-09 09:46

Tack för att du läste och kommenterade!
Vid sådana här tillfällen får man chansen att stanna upp och tänka efter vad man gör och vad man borde göra. För mig som oftast bara "står på" så är det kanske extra viktigt att ta vara på de tillfällena.
/Ylva

2010-07-09 01:45   EGW

I går stod jag på ett antikvariat i stan och bläddrade igenom en gammal kartong med foton som de slumpade bort för några tior. Jag var faktiskt frestad att köpa den. Men det fanns inte det minsta spår av dokumentation om varifrån fotona kom eller när de var tagna. En del var ateljébilder som kan ha varit mer än hundra år gamla, men inte ens de var daterade, de hade bara ateljéns namn. Det kändes som om jag inte skulle samla på mig dessa foton i alla fall, jag vet inte riktigt vad jag skulle använda dem till.

Jag håller med om att festbilder är ett ämne utan djup. Folk ber mig ibland plåta när familjen är samlad, men min motivation sviktar för det mesta. Det är inte de bilderna man känner störst glädje inför.

Hur ska det vara möjligt att dokumentera tidens gång annat än högst sporadiskt? De flesta av de miljontals foton som tas i år kommer snart att vara förlorade. Ingen orkar samla dem, analysera dem, förse dem med upplysande text. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Vi skulle drunkna i historien! Men de fragment som blir kvar är stimulerande för fantasin. Kanske desto mer så för att det är just fragment. Den historia vi sitter med har vi inte fått färdigskriven av dem som gick före oss, vi skriver den hela tiden själva.

De viktigaste mottagarna av dokumentär fotografi hittar vi nog inte i framtiden utan i nuet.

Svar från ylva_h 2010-07-09 09:56

Man kan ju fundera på vad som finns kvar från tidigare, säkert har det allra mesta som fotograferades under 50-60-70 talen också slängts eller förkommit.
Där jag bodde tidigare fanns det många små 40-talslägenheter. Vid ett tillfälle var det någon som tömde en av lägenheterna och slängde allt i en container utanför. När jag gick förbi låg det överst ett inramat foto föreställande en gubbe och en gumma (ja de såg verkligen ut som det, med tillknycklad hatt och huckle och korviga strumpor!) som stod vid ett dukat kaffebord i trädgården och klappade sin katt. De såg så glada ut och kisade lite mot fotografen. Man kände att de njöt av solen och att få en god kopp kaffe. Kanske hade just folkpensionen införts så de kunde unna sig med gott samvete.
Jag hade inte hjärta att låta det gå i soporna, men samtidigt finns det ju ingen som vet vilka de är eller när och var kortet är taget. Så nu ligger det i en låda hemma hos mig. Om det är någon som saknar egna släktingar och vill adoptera det strävsamma paret så kan jag skicka dem vidare ;-)

2010-07-09 10:59   Margareta Cortés

Tankvärda ord, det är så rätt som du säger. Vardagsbilderna fattas oftast. Blir kanske fler sådana nu när de flesta har en digitalkamera eller en i mobilen. Har fått alla min fars bilder nu efter hans bortgång och de var inte så få, men mest så var det semester eller fest som var motivet. Fast jag hittade några guldkorn från vardagslivet också, har nu jobbet att skanna in allt, för att dela med min bror, kvar.

2010-07-09 21:14   EGW

Varför inte börja med att skanna in det gamla paret och presentera dem i din blogg?

2010-07-10 21:00   N Thomas Meldert

Från finrumslitteraturen har jag lärt mig att meningen med livet och allting.... =42 =) Men din lösning på ekvationen håller jag för riktig ändå. Jag fotograferar i tid och otid numera och min fru är galen på att jag tar bilder på henne i vanliga banala vardagssituationer. Men jag ursäktar mig med att jag samlar på minnen. Och minnen på film är inte lika lätta att ta bort som de digitala dito.