Entusiaster i farten...

Bengt Björkbom är sedan länge en inspirerande person här på Fotosidan - outtröttlig genom åren... :-)

Nu har Bengan lyckas få händerna på ett mycket speciellt objektiv, ett Zeiss C Sonnar 1,5/50 T * ZM - något som vi har blivit nogsamt informerade om i bloggen. Det handlar om fotohistoria, men nytillverkad sådan av Zeiss - och det är inget mindre än Ludwig Berteles berömda ljusstarka Sonnar från 1930-talet, men i modern nyberäkning med moderna glassorter och mångskiktig antireflexbehandling.

Det skall bli kul att se vad herr Björkbom får ut av den här saken - och för att stödja sådana Gudi behagliga gärningar, infogar jag här nedanför en artikel i ämnet som jag publicerade i Zeiss Historica Journalen vid tiden för det här spektakulära objektivets marknadsintroduktion år 2006:

          ________________________________________________

Det finns en alldeles speciell klo i den här saken - ja, en ganska fantastisk omständighet:

Ludwig Bertele genomförde alltså år 1939 en optimering av Sonnarobjektivet i samband med att antireflexbehandlingen hade blivit tillgänglig. Prototypobjektivet försvann till USA efter kriget under Operation Paper-clip, och i Tyskland föll informationen bort i de turbulenta omständigheterna efter kriget - förstatligandet av Zeiss i öst och byggandet av det nya Zeiss i Västtyskland.

Omständigheterna var alltså inte kända hos Zeiss i Oberkochen när man startade arbetet med C Sonnar 1,5/50 T* ZM i början av 2000-talet. Saken förlöpte nu som en sedvanlig projektering av ett nytt objektiv - och det var ett arbete som utfördes av den bästa expertisen hos Zeiss, och med hjälp av stor datorkraft.

Vad hände?

Jo, när man fick fakta på bordet om 1939 års prototypobjektiv visade det sig att man hade landat i en nära nog identiskt uppbyggnad, jämfört med det som Bertele hade presenterat på 1930-talet med hjälp av papper och penna!

Den bomben släpptes hos Zeiss av den här återpublicerade artikeln. Snacka om en stor fet fjäder i hatten för Ludwig Bertele.

De sista originalprodukterna

                             Lite udda fotografisk industrihistoria.

Under det kalla krigets dagar brukade man göra sig lustig över dom jättelika östtyska industrikombinaten - men ibland är saker och ting inte riktigt vad dom verkar vara.                                                               

I det stora landet i öst vid den tiden, i Sovjetunionen, kunde man ibland få se rent fantastiska saker. Där kunde det plötsligt finnas ett helt gärde fullt av splirrans nya traktorer - men utan däck, uppallade utanför den stora traktorfabriken.

Det här är företeelser som hänger samman - och svårigheterna landade så småningom i en uppvisning av tysk effektivitet och rationellt beteende.

I Sovjetunionen var hela saken en fråga om planekonomins tillkortakommanden. Planekonomi går ut just på att planera - och det misslyckades man med i det jättelika landet. Det var helt enkelt omöjligt att hålla en central kontroll på alla ekonomiska och materiella flöden som hela tiden var på gång i en så stor och geografiskt divergerad ekonomi: Underleverantörer kunde inte leverera i tid eller också levererade man inte alls - däck till exempel. Regler missförstods avsiktligt och med lokala vinstmotiv. Direktörer eller andra nyckelpersoner förskingrade så att det blev stopp i produktionen. Ibland gick det rent av så illa att att den ryska maffian snodde däcken under transport - och så vidare, år efter år.

De centrala planeringsmyndigheterna i Moskva slet i förtvivlan sitt hår.

Det sägs, att om den moderna datatekniken hade varit tillgänglig tio åt tidigare, så skulle Sovjetunionen inte ha fallit...

I Östtyskland var problemen liknande i den inhemska centralplanerade socialistiska ekonomin - men tyskar är nu en gång tyskar, och man reagerade inte alls lika uppgivet som i Sovjetunionen:

Den östtyska delen av Zeiss;  VEB Carl Zeiss JENA, var ett av dom största företagen i Östtyskland - ledande inom optik, instrument, och elektronik i hela östblocket - och ett nyckelföretag i Sovjetunionens rymdprogram.

Mega-chip från det östtyska Zeiss under 1980-talet. Utveckling och presentation var samtidig med Silicon Valley i USA, och spetsföretagen i Japan.

                                             _______________________

            

Den ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen var ju högst avskräckande, och i början av 1980-talet hade man hos Zeiss i Jena sin aktionsplan färdig. Den gick ut på att växa sig ännu större. Med myndigheterna benägna stöd och gillande, köpte man upp alla sina underleverantörer. Uträkningen var enkel:  Om man hade allt under eget tak, då var det inte så lätt med ekonomiska oegentligheter. Det blev svårare att fiffla, och alla rutiner kunde stagas upp. Ingen maffia kunde heller sno åt sig däcken, så att säga.

Det var ett enkelt och effektivt sätt att lösa vitala delar av planekonomins problembild. Man såg till att få hela den långa produktionskedjan för en stor mängd avancerade produkter att ligga helt inom företaget, och därmed hade man kontrollen - i stället för att de centrala planeringsmyndigheterna blev belastade med en massa högst svajiga planeringsbuggar.

Här ligger den enkla förklaringen till dom enormt stora enheterna mot slutet av den östtyska tiden, och det var i den rådande ekonomiska verkligheten både vettigt och framsynt - faktiskt, som jag skriver i början; en uppvisning i tysk effektivitet och rationellt beteende.

Den här verklighetsorienterade förklaringsmodellen står i ganska bjärt kontrast till den småelaka och skadeglada ryktesspridning som är i omlopp fortfarande denna dag, när det gäller Östtysklands fall. Jag stressar gärna den saken lite, eftersom teknik och vetenskap inte nödvändigtvis måste sammanblandas med partipolitik eller ideologiska ställningstaganden.

                 

Händelseutvecklingen kom att betyda att Östtysklands ledande kameratillverkare, Pentacon i Dresden, nu blev inordnad under Zeiss i Jena. Man blev åter igen ett Zeissföretag  (ursprunget för Pentacon i Dresden var det gamla Zeiss Ikon AG). Det gäller även Pentacons objektivtillverkning i Görlitz, det tidigare Mayer-Optik Görlitz.

       

                                                           

Prakticas B serie - som innebar avslutet för denna kända kamera, kom även att bli dom sista riktiga originalkamerorna inom fotografin: 

Allt från toppkåpan till klädseln, över takkantprismat och spegeln, till dom integrerade kretsarna, och ner till minsta skruv och bricka - allt är tillverkat inom det stora företaget VEB Carl Zeiss JENA - liksom en lång rad Zeissobjektiv från Jena. Undantaget är den första i den långa raden av kameramodeller - Praktica B 200, där de digitala huvudkomponenterna har sitt ursprung hos ett externt företag.

                                        Praktica BC 3 med Zeiss logotyp på fronten

Jenaflex AM-1 var en Praktica BC 1 som Zeissprodukt. Den såldes främst i England, Holland, och Danmark.  Här lite prylar från mitt vitrinskåp - saker som jag når mycket bra fotografiska resultat med.

                                                  

                                      ________________________________ 

                                     

Slutligen är det nog bäst att stämma lite i bäcken...

Under hela efterkrigstiden och fram till 2000-talet, ja rentav ännu i dag ibland - har det hävdats att det östtyska Zeiss inte är det riktiga Zeiss, och att objektiv tillverkade där följaktligen inte är riktiga Zeissobjektiv.

Efter den tyska återföreningen, och återföreningen av de två Zeiss, gick Carl Zeiss Stiftelse (som äger alla Zeissföretag) ut med följande pressmeddelande:

Alla produkter tillverkade i Jena och märkta Zeiss, är genuina Zeissprodukter.

I och med det, är den diskussionen alltså sedan länge avslutad.

    

Mjölken som en gång var klass A

I mars 1992 kom ekomjölken.

Oj, 0j - det var den godaste mjölk jag någonsin hade smakat, och det var inte lite skillnad heller mot vanlig standardmjölk.

Standardmjölk var standardmjölk - men den nya ekomjölken, det var mjölk klass A.

När jag slantade upp det märkbart högre priset för ekomjölken, var det kanske inte i första hand ideologiska skäl som drev mig - det var nog mera mina smaklökar som öppnade plånboken...   Men säg den glädje som varar.

Det var inte bara jag som hade noterat vad som hade hänt. Ekomjölken sålde i oanade kvantiteter. Hyllorna gapade strax tomma! Producenterna blev tagna på sängen.

Hur få fram mera ekomjölk?

Det gick naturligtvis inte på annat sätt än att man snabbt kunde anknyta fler gårdar genom att ändra regelverket och sänka kraven. Strax kom den dagen när jag kunde konstatera att ekomjölken smakade precis som vanlig standardmjölk.

Då slutade jag köpa ekomjölk.

                              _______________________________________

                                                  Filmen? Kodachrome 25 

                       

Vilsamma Valörer

Jag har så otroligt mycket bilder - att jag kan gödsla med gångbart material.

Att folk numera samlar på sig mycket bilder kanske inte är så konstig, med tanke på den tekniska utvecklingen - men jag har alltid varit sådan, mycket begiven på avtrycket.

Foto-grafi, att gravera med ljus.

En kul sysselsättning denna mörka och kulna tid på året, är att skanna gamla negativ. Det här materialet hamnade rakt ner i negativfoldrarna när det sig begav - jag har alltså aldrig sett bilderna tidigare, annat än som negativ. Därför det är speciellt roligt nu att sitta och skanna.

Tidsfönstret öppnar sig mot januari 1996 - och innan de skannade bilderna åker ner i arkivet, kan jag ju slänga ut några på nätet. Snabba ryck som det skall vara nuförtiden - fast gammalt.

Fin vinter det året...

LP-Foto hade nyss börjat med sin auktionsverksamhet - efter det att Photographica och Erik Stranger hade lagt ner.

Kul att se Rolle igen - i full aktion...

Hemma hos oss en vintermorgon.

                        Visst är det vilsamt med svartvitt?

             

                                ________________

Filmen är Ilford FP 4 - och på axeln befann sig Contax II bestyckad med Zeiss Sonnar 1,5/5 cm T  från 1940.

Mikrokontrast - ett nytt hittepå?

I gamla tider hette frågetanten i en känd veckotidning "Tant Adele". Ett bra och högst funktionsanknutet namn tycker jag! Gamle sångerskan Sonya Hedenbratt sjöng om den saken:   "... och då svarar Tant Adele;  jag förstår så väl, jag förstår så väl - så innerligt väl!"

Numera finns det en ny frågetant, en väl så slipad sådan, hos vilken man kan höra sig för om Dittan und Dattan...  Jag väljer att kalla även henne för Tant Adele.

Alltså frågade jag i dag, nu på morgonen, Tant Adele om det här nya med mikrokontrast i bild, som ingen riktigt begriper sig på.

     

Tant Adele svarade:

Mikrokontrast inom fotografin är ett objektivs förmåga att återge mycket små skillnader i ton och detalj, särskilt i lågkontrastområden. Det ger bilder en känsla av klarhet, djup och liv, och gör att motivet kan “poppa” från bakgrunden.

Vad är skillnaden då till begreppet "upplösningsförmåga"?

Skillnaden är att upplösningsförmåga handlar om hur små detaljer ett objektiv eller sensor kan återge, medan mikrokontrast handlar om hur väl subtila tonövergångar och små kontrastskillnader återges.

Vad menas med "subtila tonövergångar"?

Subtila tonövergångar betyder helt enkelt de mycket små och mjuka förändringarna i ljushet eller färg som sker inom ett område i bilden. Det är alltså inte de stora kontraster som mellan svart och vitt, utan de nästan omärkliga skiftningarna som ger en bild liv och realism.

Vad skiljer då "subtila tonövergångar" från det kända begreppen "tonomfång och tonalitet"?

Bra att du lyfter detta – det är två begrepp som ofta blandas ihop men som faktiskt beskriver olika aspekter av bildens tonalitet.

Vilka?

Ah, jag förstår – du menar vilka skillnader som finns mellan subtila tonövergångar och tonomfång. Låt oss bryta ner det tydligt:

Subtila tonövergångar = hur mjukt och detaljerat tonerna glider in i varandra.

Tonomfång = hur stort spann av ljusnivåer (från svart till vitt) som kan återges.

På mig verkar sakerna helt sammanblandade, och svaret blir avhängigt av vilken aspekt man lyfter fram?

Precis – du har satt fingret på kärnan. Begreppen subtila tonövergångar, mikrokontrast och tonomfång är inte helt separata lådor, utan olika sätt att beskriva samma underliggande fenomen beroende på vilken aspekt man vill betona.

  

Sédär – slutligen hörnade jag så Tant Adele. Begreppet mikrokontrast som fristående begrepp är alltså ett hittepå. Allt beror på hur man väljer att se på saken (!). Det handlar i själva verket om gamla välkända begrepp som tonomfång, tonalitet, valör, eller teckningsförmåga – you name it.

Hur det nu riktigt går till när tonomfånget   "... ger bilder en känsla av klarhet, djup och liv, och gör att motivet kan “poppa” från bakgrunden" - det skall jag fråga Tant Adele om någon annan gång...

                                     ________________

Javisst´ja - det heter inte tonomfång mera, det heter dynamiskt omfång.

Varför´de´rå?

Jo, när digitalkameran var ny hade den ett besvärande lågt tonomfång. Då hittade man på det nya begreppet "dynamiskt omfång" - för att blanda bort korten.

Numera har digitalkameran kommit ifatt.