Bevara bilden?

Det kan ibland vara lite problem med gamla bilder. Det kan även vara problem med bilder som man tycker borde bli gamla.

Ta nu det första - dom gamla bilderna alltså. En förargelse kan vara att man inte riktigt vet vad dom föreställer, eller vem dom föreställer. Man vet inte heller när dom togs. I det läget framställs det ofta som en ytterst klandervärd omständighet att det inte antecknades på baksidan av bilden.

Jag vill då säga - men vänta nu...  det är ju inte dina bilder. Det var någon annan som tog dom här bilderna för länge sedan - fotografen alltså. Det är klart att vederbörande visste vad dom föreställde, och det räckte i sammanhanget. Bilderna togs för den personens egen glädje och nytta, inte för eventuella framtida upphittare.

Sedan då till det andra:  Bilder som man menar borde bli gamla. Då brukar det handla om de egna bilderna - och här lägger många ner stor tankemöda på hur bilderna skall bevaras när dom själva har lagt näsan i vädret.

Den saken är ju faktiskt lite märklig. I dag har vi ett enormt tillflöde av nya bilder, ett flöde som ökar exponentiellt tack vare den digitala tekniken. Vi drunknar i bilder! Budskapet till dom som lever i tron på att framtiden har ett jättebehov av just deras bilder, blir nog lite nedslående: 

Om du inte har ett fullständigt unikt material som garanterat måste bli hyperintressant för framtiden - vem tror du kommer att bry sig?

Personligen gör jag precis som dom ursprungliga ägarna till dom där bilderna som saknar uppgifter på baksidan:  Det är mina bilder, och jag tar dem för mitt eget nöjes skull och till min egen nytta. Jag ägnar inte framtiden en tanke i  sammanhanget.

Högst uppe till vänster i den här bilden syns lille Peter sommaren 1944 - fast det står inte på baksidan... :-)

Räv & Rackarspel om Sveriges Fotomuseum

Vi var på väg att få ett stort fotomuseum här i Sverige, ett museum för både bild och teknik, men med tonvikten på den fotografiska teknikens historia. Ett fototekniskt museum alltså.

Det hände sig under mitten och slutet av 1990-talet i Göteborg och i Sundsvall. Det är en nedslående och lite upprörande  historia. Jag var centralt placerad i händelseförloppet, och så här gick det till från min horisont - i stora drag:

I Göteborg fanns det en kamerasamling av rang, kanske Europas största. Den bestod av kameror från fotografins barndom på 1840-talet och fram till modern tid. Samlingen omfattade även mycket annan teknik runt begreppet fotografi. Samlingen var privatägd men låg juridiskt i en stiftelse: "The Swedish Camera Collection". Stiftelsen hade även en väl integrerad stödförening; "Kameramuséets vänner". Jag satt i styrelsen.

Det föll sig naturligt att ett fototekniskt museum borde förläggas till Göteborg där kamerasamlingen och stiftelsen var lokaliserade - men även med tanke på stadens fotografiska traditioner i samband med företaget Hasselblad, bland annat. Mycket talade alltså för Göteborg, och många såg det som självklart. Men så dök det upp en ny aktör på scenen!

Det är Sundsvalls Kommun som ramlar in med fagert tal och breda löften. Bland annat skulle det nya fotomuseet, om man flyttade upp till Sundsvall, få disponera de två övre planen i en stilig byggnad från det sena 1800-talet. Det är den man ser i bilden här ovanför.

Stiftelsen lät sig i mångt och mycket imponeras - men göteborgsfalangen hade inga planer på att överföra samlingarna till Sundsvall. Nu följde en tid av rent rackarspel i stiftelsen och föreningen - bland annat valde man kuppartat in nya och inte tidigare i kända styrelsemedlemmar för att få en oväntad majoritet. Hastigt och lustigt kunde nu den stora tekniksamlingen flyttas från Göteborg till Sundsvall. Året 1994 var Göteborg överkört och borta ur bilden. Stiftelsen fick nytt säte i Sundsvall, och här startade nu projektet: Sveriges Fotomuseum - Bildens hus.

Här står jag tillsammans med en representant för Sundsvalls Kommun på Fotomässan i Göteborg 1995. På mässan presenterade vi projektet för den stora allmänheten - det verkade helt rimligt, eftersom det blivande museet ansågs stå inför sitt omedelbara förverkligande.

                                                            *  

Något år efter projektstarten, började illavarslande tecken synas. Projektet började krackelera. Framsteg uteblev, och undanglidande svar dök upp.

I Sundsvall hade man på ett  lättsinnigt sätt räknat med statligt stöd för att ro hem saken (nationellt uppdrag med statlig finansiering), men när det efter hand stod klart att det inte skulle bli så, då började även andra intressenter att dra sig tillbaka - en efter en. Plötsligt saknades det en sund ekonomisk bas för projektet - vilket man hade förespeglat i alla tidigare diskussioner. Det fanns även krafter som ville underkänna tanken på att det nya museet skulle ha en teknisk huvudinriktning - det som var agendan för dom som hade gått med på flytten, och låtit sig övertalas att flytta samling, stiftelse, och förening till Sundsvall. Det var således upplagt för bråk och stridigheter.

Det finns ju ett ordstäv som säger: "När foderkrubban är tom, bits hästarna". 

Det fanns en verklig eldsjäl i Sundsvall för ett fototekniskt museum - den gamle kände fotografen Tore Persson. Tore var styrelsekollega till mig i  Kameramuseets Vänner, och han förfogade över en stor privat kamerasamling som enligt plan skulle slås ihop med de övriga samlingarna. Han startade nu i ren frustration ett eget fototekniskt museum, fix och färdigt i utställningslokaler - med den del av samlingarna som han hade kontroll över.

Det blev naturligtvis storbråk. Kollisionskursen med Sundsvalls kommun var uppenbar. Tores reaktion säger något om hur infekterad situationen hade blivit runt hela projektet. Det viskades om rättsliga åtgärder. Det stod efter hand klart att hela projektet var på väg att haverera.

Saken var misskrediterande i största allmänhet och jag ville inte ikläda mig vidare ansvar - utan avgick från mitt styrelseuppdrag under våren 1997.

Jag minns Tore med stor värme - en hedersman som försökte göra sitt allra bästa för att i en omöjlig situation förverkliga dom ursprungliga intentionerna.

Nu följde en tid av dimbildning och ett stegvis avlägsnande från den tidigare agendan - tills så en dag, det bara återstod ett stendött projekt om ett fototekniskt museum - och  en teknisk samling utan hemvist. Denna hade så dags köpts in av Sundsvalls Kommun, för att hamna på lagret. Där befinner den sig fortfarande.

Något fototekniskt museum blev det inte.

           Vi trodde länge att vi hade saken i hamn - men ack vad vi bedrog oss...

Barnbarn å´ sån´t

Barnbarn är ju ett omhuldat område för många. Emellanåt även här på Fotosidan. Jag tänker då speciellt på Mats Anderssons återkommande fullödiga porträtt på sina barnbarn. En ren fröjd att titta på.

Jag skall väl inte vara sämre än att jag ger mig in i den branschen, så där lite på försök - men då blir det att förflytta sig en bit bakåt i tiden.

Saken är den att Sippa och jag inte fick några barn till att börja med. Allt var OK med oss, men det blev helt enkelt ingenting. Åren gick - och min mamma var inte glad.  Hon ville ju så gärna bli farmor. Hon hade så när gett upp hoppet, både Sippa och jag var redan över dom 40 - när den efterlängtade ätteläggen oväntat såg dagens ljus. Den nyblivna farmoderns lycka var ren och ogrumlad...

På tvåårsdagen 1988 tog jag den här serien. Jag tror att det framgår i bild vad det handlar om:

Sippa var 43 år gammal här, och började få lite grått i håret. Åldern till trots såg hon ut som en ung flicka.  Folk trodde därför att hon av ren fåfänga färgade grå slingor i håret.

                                    Farmor och farfar vinkar;  "hej då".

                                          ____________________

Och filmen?   Ilford FP 4 efter ISO 64 i utspädd Perceptol.  Vackert, kornfritt - och med fin valör.

Rena tokerierna

Alf Johansson sätter mig i en fullständigt oacceptabel situation genom sitt inlägg här bredvid. Det är ju befängt att börja debattera via bloggposter – men här ges inget val.

Affe går mycket hårt åt mig i sin blogg. Detta för att jag har kritiserat hans fotografi och sättet han torgför den. Samtidigt i texten låter han meddela att han konsekvent tar bort alla inlägg av mig...

Alltså: Affe får gå hur hårt han vill åt mig - men jag får inte svara. Inte särskilt snyggt.

Affe kan vara lugn. Jag kommer inte att vidare debattera den här saken med honom - eller några andra saker. Men jag uppmanar dom som nu kan ha intresse, att noga läsa mitt inlägg och vad som framgår i mitt kommentarfält - för att övertyga sig om att det bara handlar om en avvikande men helt acceptabel åsikt - men Affe har stora svårigheter med att bli motsagd, det är inte bara jag som har fått erfara den saken.

Till Affe har jag bara rådet: Begrunda gärna det gamla kloka talesättet:

”Den som sår vind, skördar storm.”

För enkelhets skull är mitt inlägg här:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/fotografi-moral.htm

Fotografi & Moral?

Det här är Brusiga Berra - ja, vi kände varandra för länge sedan - och jag brukade kalla honom så lite på skoj när vi satt på någon bänk och snackade. Berra hade det taskigt, söp rätt mycket, sov ute för det mesta - men han hade sin stolthet. Att gå till socialtanten var det värsta han visste. Näst då att bli uthängd och exploaterad av goddagspiltar av besserwissertyp.

Jag fick gärna plåta Berra, vilket man ju lätt kan förstå när man tittar på bilden här ovanför. Han visste att jag inte skulle missbruka sådana bilder.

Goddagspiltar av besserwissertyp - det leder rakt in på det här med fotografi och moral.

Tar man ställning med hjälp av sin fotografi när man publicerar bilder på människor i dåliga, ja rent av usla omständigheter? Kommer det ställningstagandet att vara den utsatte till gagn? Det är en sak som man skall tänka väldigt noga på - därför att om det inte gagnar den utsatte, så smörjer det bara fotografen.

Här i Stockholm till exempel, vet alla hur en uteliggare ser ut och har det. Att publicera bilder på hemlösa människor i deras eländiga utsatta situation har sällan något upplysningsvärde. Alla vet hur det är (även fotografen). Därför ändrar det inte den drabbades situation en millimeter i den ena eller andra riktningen, att publicera sådana bilder. En okänd fotografs "ställningstagande" skiter uteliggaren i.

Det är moraliskt förkastligt att exploatera andra människors elände - om det inte har annan verkan än att det blir häftiga bilder.