Slussen - som den var

                Det här är nog text och bild för Stockholmare i första hand.

Genast när man hade rivit gamla Slussen, så hördes dom nostalgiska tongångarna.  Inte mig emot - jag gillade gamla Slussen, och jag har många positiva minnen förknippade med den. Några av dem antyds tillsammans med bildmaterialet här.

Den som hände var tyvärr nödvändig - precis som det var nödvändigt att hugga ner dom skuggande fina gamla alléerna vid Drottningholms Slott. Det gamla var uttjänt, och det började bli farligt - i båda fallen.

Det hindrar ju inte att man återerinrar sig med hjälp av lite bilder, av gamla Slussen och miljön kring den. Det jag vill visa är själva platsen - alltså hur det såg ut när man vandrade runt på Slussen. Dom ödsliga och klaustrofobiska gångarna hoppar jag över...

Ner från Söders höjder ligger Slussen som en inkörsport till centrala staden. I juni 1523 red Gustav Wasa in härifrån, som den nya nationalstatens första kung. Det mesta är radikalt annorlunda i dag - men det är samma perspektiv och huvudintryck.

Jag satt en stund här i grönskan och funderade på sådana saker, innan jag tog bilden.

Kolingsborg mitt på Slussen. Här mönstrade jag som sjöman första gången året 1958. Jag var 14 år gammal och ville ut på de stora haven. Saken förverkligades ombord på Walleniusrederiernas M/S Falstaff i fart på Europa-Nordamerika-Sydamerika.

Fullt vattenflöde från Mälaren. Det var många som gillade att stå och begrunda en stund. Vattenvirvlarna hade en nästan hypnotisk effekt.

Den museala Djurgårdsfärjan med gående ångmaskin och allt, ger en påminnelse om ett äldre Slussen - ett Slussen som jag upplevde som ung pojke.

Fridfull sommar vid Slussen - Mariaberget i fonden.

Här lämnar man Slussen för att promenera ut mot Söder Mälarstrand. Skyhöga popplar bildar pendang till Mariabergets siluett.

Stadsgården och Skeppsbron som levande lasthamn försvann under 1970-talet, men här vid Slussen dröjde återskenet av storstadshamn kvar länge.

Under 1980-talet jobbade jag som antikvarie vid Stockholms Stadsmuseum. Det vi ser är en vy från museets övervåning ut mot slussplan. Jag tyckte att det var ett jobb som var lite som att få betalt för att ha roligt.

Här sitter antikvarien och roar sig i tjänsten. Fönstret är mot Peter Myndes backe, med några steg ner mot Slussplan.

I de djupa medeltida källarvalven under Stadsmuseum ligger kartarkivet. En historisk plats i kontexten om Slussen. Här tillbringade jag under en period långa dagar i min egenskap av geograf. Jag byggde upp ett nytt sökregister - och har alltså studerat och klassificerat varenda karta. Ett kul och informativt jobb för en gammal Stockholmare.

Från den här vinkeln och i det här ljuset, ser Kolingsborg nästan ut som någon slags fästning från gamla tider. Att det i själva verket handlar om en stor trafikplats är väl maskerat i stadsrummet - till fromma för Gamla Stans historiska miljö.

Mitt emot Stadsmuseum fanns det ett nobelt fikaställe, Café Strömmen. Här kunde man stiga in i 1950-talet för en kopp kaffe

  Stilla vinterstämning vid Slussen - Djurgårdsfärjan kommer.

                            _____________________

    Bilderna är i intervallet 1975 - 1990. Filmen är Ilford FP 4.

Promenader till bil´s

Om man sparkar i åkern, så sprätter det upp en fibula (vikingatida dräktspänne). Så sägs det vara på Mälaröarna utanför Stockholm.

Det ligger något i den saken - detta är riktigt gammal kulturbygd. De centrala trakterna i det gamla Sveariket, och centrum för den nya svenska nationalstat som bildades på 1500-talet.

Jag var ute och rattade min bil på Lovön strax utanför storstaden för några veckor sedan. Här ligger världsarvet Drottningholms Slott. Numera är trakterna runtomkring ett naturreservat. Det betyder att om man redan var etablerad på platsen, så drog man en riktig vinstlott. Ingen större risk att drabbas av störande nya grannar där man lever i en fridfull lantlig miljö.

Det är inga svårigheter att hitta trevliga och intressanta promenadmål i landskap av det här slaget. Här skall jag visa och berätta om två sådana - och det blir två av det mera spektakulära slaget.

Först en väg som har legat i sin nuvarande sträckning i över tusen år:

Det här är det vikingatida Edeby. Ingen vet mera exat var den byn låg, men gravfältet och vägen finns till beskådan. Det vi ser strax bakom bilen, är en brutalt plundrad storhög. Det finns en till, numera nästan försvunnen, på andra sidan vägen. Där jag står och tar bilden har vi en fin och påkostad hällristning nästan invuxen av mossa. Man skall veta att den finns där.

Ungefär mitt på den nuvarande åkern låg den vikingatida hamnen. Där var långskeppen förtöjda. När man gick upp mot Edeby, måste man passera och vederbörligen beundra storhögarna och hällristningen. Sådant var status av högsta potens på den tiden.  Det hedrade släkten och den döde.

Vägens läge och hela perspektivet är det samma som på den tiden. Det tycker jag är lite häftigt. Jag åker ofta ut till Edeby och vandrar runt lite. På vårarna växer det täta mattor av gullvivor på gravhögarna.

Från Edeby går sedan färden till Lovö kyrka:

Här tänker jag hälsa på Carin - Carin Göring nämligen.

Det är just den Carin som var gift med Tredje Rikets blivande spektakulära riksmarskalk Hermann Göring. Här ligger hon alltså i den Fockska familjegraven bredvid mamma och pappa, och med sonen Thomas under.

Skall man snacka om Hermann Göring, måste man ha förmågan att hålla två bollar i luften samtidigt - en sannskyldig Dr Jekyll och Mr Hyde.

Å ena sidan har vi den i Nürnberg 1946 överbevisade svåra krigsförbrytaren - den skoningslöse kalle mannen. Å andra sidan flygaresset och krigshjälten av rang från första världskriget. Den elegante världsmannen, den jovialiske vännen.

I bilden här ovanför bär Hermann Pour Le Mérite runt halsen - Blauer Max kallad i Tyskland, den högsta militära utmärkelse man kunde få. Hermann Göring var den sista chefen för den berömda Richthofen-divisionen - efter det att "Röde Baronen", Manfred von Richthofen, slutligen blivit nedskjuten.

Men Carin då?

Jo, efter kriget jobbade Göring som bland annat konstflygare i Stockholm. I februari 1920 satt han inblåst under en svår snöstorm ute i Lindarängens flyghamn, när Greve Eric von Rosen kommer instormande. Greven ondgjorde sig över att inga tåg gick på grund av stormen, men han måste hem till Rockelstad Slott i Södermanland - kunde någon flyga? Ingen ville ställa upp i det vädret, men man erinrade sig en nyanställd före detta tysk stridspilot - och denne pilot tog jobbet direkt.

Det blev en flygtur i snöstormen som greven sent skulle glömma. Han fruktade många gånger för sitt liv. Göring orienterade på hög fart och lägsta höjd mellan snöbyarna efter järnvägsspåret. De snötyngda granarna svischade förbi.

Väl framme på Rockelstad med herrarna ombonat parkerade vid kaffe och brasa i hallen, kommer en ung adelsdam ner för Rockelstads stora trappa - Carin von Kantzov. Blixten slog ner för både Hermann och Carin - det var en sannskyldig Love Story av högsta potens. Carin skilde sig och gifte om sig med Hermann efter ett par år.

Carin dog redan 1931, och Hermann kom aldrig över den saken. Det var två år före nazisternas maktövertagande i Tyskland, och det är därför svårt att belasta Carin med något ansvar för nazisternas förbrytelser - men  graven på Lovö kyrkogård vandaliseras regelbundet än i dag.

                                  ______________________________

Olympus OM 1N laddad med Agfa APX 100 var med på utflykten.

Väntan på sommaren

Dagarna ljusnar och sommaren börjar komma i sikte.

Efter en gråmulen och seg vinter, är det inte utan att sommaren hägrar vid horisonten. Jag blev påmind om den fägring som väntar när jag skannade gamla bilder nyligen. Jag hamnade plötsligt på Kärsön strax utanför Brommalandet - mina gamla tassemarker.

Kärsön är en ganska stor ö, trekantig till formen. Den ligger mellan Drottningholm och Bromma - alltså inom storstadens ytterområde. Den är märkligt opåverkad av sitt stadsnära läge, och erbjuder en fri natur att ströva runt i - möjlighet till bad, sol och allehanda naturaktiviteter.

Bakgrunden till att det har blivit så, är att kyrkan och hovförvaltningen har ägt nästan all mark under långa tider. Den perfekta exploateringsspärren mot storstaden alltså.

Numera ingår Kärsön i Lovö naturreservat.

Den här vägen slingrar sig fram centralt på Kärsön. I familjen brukade vi kalla den för "Barndomens väg" - men egentligen är det något helt annat.

Numera är vägen fridfullt invuxen av grönskan - men vid närmare inspektion upptäcker man en kraftigt grundad vägbank. Vägen är nämligen byggd för att förflytta artilleri på. Under kriget satt Kung Gustav V mycket på Drottningholms Slott - sommar som vinter. Konselj hölls regelbundet på slottet. På Kärsön fanns ett luftvärnskompani som skydd.

Lantliga omständigheter vid södra Kärsön. Storstaden är helt nära, men gör sig inte påmind.

S/S Drottningholm, på väg från Drottningholm in mot staden - och tillbaka.

Ofta är sommarvädret inte att lita på - här börjar det dra ihop sig.

                                                   *

Om man föreställer sig att jag stiger ombord på en modern motorbåt just här vid stranden, då är jag vid Stockholms Stadshus på ca. 15 minuter - alltså mitt inne i den centrala miljonstaden - en häpnadsväckande förflyttning!

                                              Zeissobjektiv och Kodachrome 25

                                                               året var 1993

När är en gammal rysk kamera bättre än M-Leica?

Ja, det var just en fråga det! Jag skall kanske formulera om den:  Finns det överhuvudtaget någon punkt av betydelse där en Kievkamera från det forna Sovjetunionen är överlägsen en M-Leica av i dag?  Svaret blir faktiskt ja.

Så håll i hatten alla Leica aficionados - nu kör vi!

Den geometriska avståndsmätaren som sitter i de kameror som kallas mätsökarkameror bygger på att instrumentets bas, det vill säga avståndet mellan de två fönstren genererar en dubbelbild. Den dubbelbilden för man samman när man vrider på objektivet - då får man avståndet. Mätbasens längd utgör den faktiska skillnaden i separationen i den dubbelbild som uppstår. Ju bredare bas, dess större noggrannhet i grunden på instrumentet - eftersom en större bas betyder att bilderna separerar mer.

Sedan finns det andra saker som i hög grad påverkar mätnoggrannheten:

I en prisma/spegelavståndsmätare som sitter i de flesta mätsökarkameror, även i Leica, halveras dubbelbildens rörelsemoment optiskt - medan i en svängkilavsåndsmätare, som Contax är utrustad med, fördubblas samma rörelse optiskt - vilket jag schematiskt visar i diagrammet nedan. Det blir alltså fyra gångers skillnad.

Det är förvisso den faktiska dubbelbildsskillnaden, mätbasen, som utgör grunden för instrumentet - men det sammantagna rörelsemoment som åstadkoms är viktigt på två sätt. Dels underlättar ett stort rörelsemoment i högsta grad för ögat och handen att hantera den dubbelbild som finns - dels minskas inverkan i själva mätningen, av de mekaniska glapp som måste finnas i botten (om ett lager inte har ett litet glapp, kan det inte röra sig).

Sålunda:  I en Kiev mätsökarkamera (som är utrustad med ett identiskt instrument med det som sitter i en Contax II), är mätbasen 90 mm - medan mätbasen i en M-Leica är 69 mm.  21 mm skillnad alltså. Redan i botten är Kievinstrumentet betydligt vassare. Sedan kommer innebörden av den ritning jag visar här ovan - och det blir ju frågan om betydande skillnader i funktion. 

Den extremt breda mätbasen och det optiskt starkt utökade rörelsemomentet i Contax svängkilsmätare, gör att man nästan kan ställa in "lite på slarv" i farten - och ändå hamna tillräckligt rätt. 

Det sammantagna omdömet:  Som sökare betraktat är en M-Leica överlägsen. Större och klarare sökarbild, inspeglade bildramar - det är frågan om en betydligt nyare konstruktion. Som avståndsinstrument emellertid, är det faktiskt så att en Kievkamera från det forna Sovjetunionen överträffar en M-Leica.

Kiev 4A är troligen den mest tillverkade modellen av Kievkameran. Produktionen löpte mellan 1960 (58) och 1980. Endast några funktionsmässigt obetydliga detaljer skiljer den från en Contax II - och i och med det, är den försedd med den vassaste manuella avståndsmätaren inom småbildsfotografin. En sådan Kiev köper man i dag från Ukraina för runt 1000-lappen.

                                         _____________________________

De mytomspunna japanska slagskeppen under kriget var utrustade med svängkilsinstrument av Contaxtyp med en mätbas av två meter, tillverkade av Nikon.

                                                       Yamato i krabb sjö. 

Det häftiga stenbrottet

Vi i Kongl. Hufvudstaden skall naturligtvis alltid vara värst. Så även med stenbrott och dylikt - ett ämne som några gånger nyligen varit på tapeten här på FS.

När Stockholm började belägga gator med kanthuggen tuktad sten under det sena 1850-talet, var det början på en boom i efterfrågan på denna produkt. Staden hämtade sin sten i Huvudsta  norr om Ulvsundasjön.

Nu visade det sig att kvalitetstenen på platsen ganska snabbt var förbrukad inför den växande stadens omättliga behov. Man fick se sig om efter en större och bättre stentäckt, som skulle kunna leverera under längre tid.

Stadens experter dammsög hela Mälardalen, och valet föll slutligen på ett toppformat berg på Färingsö en bit in i Mälaren.

Året 1884 byggde man stora flottar som man lastade de viktigare byggnaderna från Huvudsta på. Med den enorma lasten på släp, tuffade man ut till Färingsöberget som nu fick namnet Stenhamra. Där smällde man snabbt upp den lilla stenhuggarstaden - och satte igång.

Verksamheten fortsatte in på 1930-talet. Då hade man tuggat i sig runt 80% av den tillgängliga kvalitetstenen. 

Att vandra i stenbrottet i Stenhamra är både vackert och fantasieggande. Om man som här passar på efter dimma och dis som innehållit fria mikrodroppar av vatten, just när solen börjar komma fram - så uppträder det vidunderliga färgfenomen i den insprängda rödgraniten

Filmen var Kodak Portra 160 NC