Kaanans Land

Vintrarna här i Stockholm är snäppet för varma. Bara lite längre norrut uppåt Gävletrakten är det mera vinterliknande. Här hos oss kan det vara långa perioder som det pendlar runt nollan - smälter och fryser om vartannat. Då skall äldre folk ha bra broddar, eller stanna hemma. Då blir det som i bilderna här, tagna för runt trettiofem år sedan - rent bibliska förhållanden:

Kaanans Land.

    

Härligt, men farligt...

Benknäckarväder.

När jag var ung så kalkylerade jag kallt med att jag skulle dratta på ändan ordentligt minst två gånger varje vinter. Sådant lättsinne har jag inte råd med numera - det är broddar som gäller!

      

                                                 _______________

Här var det Contax RTS II laddad med Kodachrome 25 som halkade omkring.

Den första Leicafotografen

Det finns en småbildspionjär som numera är rätt okänd - nämligen den första Leicafotografen, Dr Paul Wolff.

                 

I år är det stort jubileumsår för Leica! Vi förflyttar oss alltså 100 år bakåt i tiden.

Året 1925, i samband med Leicakamerans introduktion och småbildsfotografins födelse, var allt runt den saken nytt och oprövat. Var det möjligt att klara av ett så extremt litet format som 24x36 i en miniatyrkamera? Kunde man verkligen få ut ett acceptabelt resultat? Mycket stod att vinna om det skulle kunna bli verklighet.

Historien om Leicakamerans tillblivelse genom den innovativa teknikern Oskar Barnack och den framsynte företagsledaren Dr Ernst Leitz II är berättad många gånger - men det skulle mera till för att nå framgång på fotomarknaden. Någon måste kunna visa att det går att göra fina bilder i verkligheten från ett så litet negativ. Det var helt avgörande för fortsättningen - och det var här det blev motigt med den ganska skeptiska fotopubliken. Speciellt då yrkesfotograferna, som talade lätt föraktfullt om "Strumpebandet".

                            

Paul Wolff var inte vem som helst, utan en välkänd peson i 1920-talets Tyskland. Doktor i medicin och i konsthistoria, fotograf och bilentusiast - något av ett societetslejon. Han umgicks med många - bland annat med Dr Ernst Leitz II och hans cheftekniker Oskar Barnack. Han fick på så sätt tidigt kännedom om den nya kameran - faktiskt långt före den officiella introduktionen 1925. Han gick nämligen som barn i huset i Leitz fabriker i Wetzlar. Wolff blev därför den förste i den lilla grupp fotografer som 1924, året före introduktionen, anförtroddes var sin Leica för att testa den nya kameran. Dom flesta i den gruppen ansåg sedan i sitt slutomdöme att det här var ett löjligt litet format med en helt otillräcklig kvalitét - och i och med det steg dom ut ur historien.

Den första serien om 1000 Leica I (A) sålde slut förvånande snabbt efter introduktionen.

                     

Wolff blev mycket uppmärksammad i fotokretsar för sina fotografier med den nya miniatyrkameran. Det handlade om en utpräglat reportagemässig fotografi. Här demonstrerar Wolff vad den nya, och för fotografen sensationellt lätthanterliga, småbildsfotografin kunde åstadkomma - då i jämförelse med läget tidigare med dom stora och otympliga kamerorna, som inte var anpassade till att fånga det rörliga levande livet precis.

Paul Wolffs inledande resultat var spektakulära - och det kom att ta lång tid innan någon annan kunde visa kopior runt A4 i en sådan kvalité från det lilla negativet. En utmaning för alla som funderade på det nya småbildsformatet - och samtidigt ett bevis och en uppmuntran.

Det här var erfarenheter och kunskaper som var guld värda på en helt ny marknad som just hade blivit till - och som visade alla tecken på en snabb expansion.

Från det första decenniets fotograferingar med Leicakameran, redovisade Paul Wolf sina slutsatser mycket utförligt i bokform; " Meine Erfahrungen mit der Leica"  - Mina erfarenheter med Leica. Året var 1934. Boken blev en bestseller, och den översattes till flertalet språk. Man kan säga att den blev den nyetablerade småbildsfotografins bibel. 

Paul Wolff var alltså den nya rörliga reportagemässiga fotografins verkliga pionjär. Han var inspiratören som stod bakom de allra flesta av de därefter kommande namnkunniga småbildsfotograferna i olika länder.

      Den lilla Leican vilar lätt i min hand - och den bilden förmedlar hela saken...

                                          _____________________________

                

Paul Wolf var även pionjär inom färgfotografin - därför passar det bra att visa ett urval av hans färgbilder från 1930-talet.

Agfa och Kodak lanserade färgfilmen året 1935. För Paul Wolff och hans Leica var det naturligtvis frågan om Agfafilm. Det var en lågkänslig diafilm på runt ISO 10 - precis som Kodaks film.

Wolff var även djupt involverad i hela den trycktekniska processen och de nya metoder som skulle fram, för att överföra dessa färgdia till färdiga påsiktbilder i en bok. Allt detta var till stor del nya saker för både foto och reprobranschen - och färgfilmen fanns bara som perforerad 35 mm film.

Färgbilderna här är hämtade från Paul Wolffs bok:  "Mina erfarenheter i färg", som kom under kriget. Det mesta av bildmaterialet emellertid, arbetades fram under 1930-talet i samband med att Agfa hade lanserat sin färgfilm. 

                              

                                   ____________________________

Som konsthistoriker vurmade Paul Wolff speciell för äldre tysk kyrkokonst. Med förfäran insåg han när kriget fortskred - att följden av de massiva terrorbombningarna av civilbefolkning och civila mål som de allierade bedrev, måste bli att merparten av denna konst skulle gå förlorad.

Med Agfas nya färgfilm i Leican åkte han land och rike kring, och dokumenterade så mycket som möjligt. Sedan grävde han ner filmerna på säker plats.

Uträkningen höll sträck. Efter kriget var kyrkorna i ruiner och det mesta av konsten borta - men filmerna fanns kvar. Då hade även Wolffs hus och det mesta av hans övriga arkiv gått upp i rök - vilket innebär att väldigt lite av Paul Wolffs enorma fotografiska produktion finns kvar i dag i original. En stor del av hans bilder finns ändå i de många böckerna - som i regel har en bra reproduktion och ett fint djuptryck.

Det lilla av original vi har kvar, är de av Wolfs egna kopior som råkade hamna på annat håll. Det handlar om goda vänner, institutioner, Leitz kontor i Wetzlar, tidningar - då ofta med Wolffs egna anteckningar på baksidan om hur man tekniskt skall gå tillväga.

   

Formatet 24x36 är ju högst livaktigt än i dag - och under de 100 år som förflutit har det förflyttat sig från att benämnas "småbild", till att nu kallas för "fullformat". Kameran Leica behöver inte numera någon speciell presentation. Då - för 100 år sedan, visades den med stort pådrag under vårmässan i Leipzig året 1925.

                             

Här lite mera om Paul Wolff:

hwww.overgaard.dk/the-story-behind-that-picture-0122_gb-Dr-Paul_Wolff.html

Egen härd

  

Egen härd är guld värd

Jag brukade rasta vid den vackra sjön under mina cykelturer. En dag hade det vuxit upp en beboelig koja - och bäst jag satt där, fick jag snacka lite med ägaren:

... Varför skulle inte jag få ha det lite trevligt sommartid? Här kan jag titta på näckrosorna på den blanka vattenytan, istället för på socialtanten bakom det blanka skrivbordet.

Saken håller ett tag - tills dom kommer på mig. Då flyttar jag till ett annat ställe. Tycker du att det är fel på något sätt?

... Nej, det tycker jag inte!

Studentliv för ett halvt århundrade sedan

  

I ungdomen tog jag livet lätt. "Sjöman, cowboy, musiker, artist - det kan väl aldrig bli trist?" - som Evert Taube uttrycker saken.

Likväl - även en slarver kommer i sinom tid till insikt, och mot slutet av 1960-talet hade jag kommit just dit - jag började med vuxenstudier och avlade gamla studentexamen som privatist. När 1970-talet gick in kunde jag skriva in mig vid Stockholms Universitet - jag fick vänner och började röra mig i studentmiljön.

Hur var det att umgås i en studentkorridor i början av 1970-talet,  alltså för sådär ett halvsekel sedan?   Jo´rå - det var rätt kul!  Här följer lite bilder om studentlivet på den tiden - en tid när politiskt engagemang var livsavgörande för många ungdomar.

                                                                *

  

Vid den här tiden var enda sättet att få färgbilder i svagt ljus och reportagemässiga omständigheter, att använda direktblixt. Den låga filmkänsligheten gjorde det omöjligt att fotografera rakt av, och försökte man sig på indirekt blixt kunde det bli hemska färgstick. 

Situationen var;  Take it or leave it, så att säga.

                                                  

 Studentliv bör ju vara studentikost. Här avhånas kriminalpolitiken vederbörligen. Affischen i bakgrunden anger tidsfärgen.

Vad var det roliga här då?  Det har jag glömt - men jag kommer väl ihåg de tidstypiska väggprydnaderna (asiatisk kvinna med illbatting i famnen).

Det politiska engagemanget påverkade en hel studentgeneration. För många gick saken lite över styr, och det aktivistiska förhållningssättet förvandlades till ett livsinnehåll och ett beroende:  Vietnam-nam.

Ungefär som delar av klimataktivismen av i dag

                                       "Inte ger man fan i politiken..."

              

                                      En velour-nalles framtoning och profil.

                    

Vissa män mötte kraven från den uppåtgående kvinnorörelsen med att bli supermjuka och undfallande - det lönade sig sällan.

Efter det att mjukisen hade pratat, och pratat, och pratat med kvinnan under hela festkvällen - så följde hon i alla fall med den uppenbara busen och hårdingen.

Det här såg man gång efter gång.

                                                 Jag hör vad du säger...

                 En Canon FTb ser det ut som. Då en ny och mycket populär kamera.

Det skall inte stickas under stol med att det festades en hel del. Det ansågs vara en naturlig del av studentlivet. Den som inte deltog - sågs som ett suspekt socialt isolat.  Själv spottade jag inte i glaset. Det är min arm som syns till höger.

Någon har tagit min kamera och dragit av en serie bilder. Det får man tacka för nu långt efteråt. Ovärderligt! Det är inte så ofta som den inbitne fotografen får komma med själv. Till höger dricker jag "brorskål" med mitt gamla X, Vera.

             

                           Korridorens femme fatale - mycket framgångsrik...

                                        1,4-normalen - the inquisitive eye

Det var förvånande många tjejer som ägde dyra systemkameror och fotade ivrigt.  Den röda flickan med den svarta Minoltan fick gärna plåta mig. 

                                           

           

Skulpturalt vacker som en antik marmorstaty, valde hon morgonmusiken.

    Che Guevara - den ikoniska, blickar ner från vägen.  

                                                      

                             

                               ____________________________________

Färgfilmen var Agfa CT 18. Den hade fina neutrala färger, lite åt det glada hållet - och den reagerade bra med direktblixt. Tyvärr var färgerna inte hållbara. Nu efter över 50 år har flera av bilderna sådana färgförändringar åt magenta, att det inte går att korrigera riktigt fullt ut på ett snyggt sätt - trots de stora möjligheter som finns i dag.

             

Vad mera att säga i saken?  Det är väl då notationen att jag har gott om häftiga bilder i mitt arkiv, saker och omständigheter som mina generationskamrater bara har kvar i minnets bleknande vindlingar...

                                                                         

                                                                           

Tidens ton:   Marie Bergman: "Inte ger man fan i politiken." 

https://www.youtube.com/watch?v=buGKPbESxiI

Mera Leica!

Att snacka om Leica brukar vara i sin ordning. Det är ju ofta intressant. 

Här tänker jag mig lite fototeknisk historia. 1900-talets största framsteg inom fotooptiken, berättad genom några ord om ett häftigt Leicaobjektiv - en milstolpe faktiskt.

                          

I förra bloggen var jag inne på Leicas första stora optiska genombrott när det gäller ljusstarka objektiv - nämligen Summicron 2/5 cm året 1953.  Den saken var inte bara en stor framgång för företaget Ernst Leitz - det pekade även mot framtiden med hela handen.

Här kommer vi in på villkoren för objektivberäkning, och vi kommer in på på den avgörande inverkan antireflexbehandlingen fick för dom fotografiska objektivens utveckling. Det handlar alltså om reflexer och slöjor, men inte bara i största allmänhet - utan det handlar om vad den sortens bristande transmissionsförhållanden innebar när man skulle åstadkomma ett ljusstarkt objektiv med många linser. 

Många tror att antireflexbehandling är något av kosmetika. En tillsats som "snyggar till" objektivens prestanda. Så är det inte. Antireflexbehandlingen är en av de bärande förutsättningarna för moderna objektiv.

   

Förr i världen, före antireflexbehandlingen alltså, ville man helst inte tillåta mera än tre fristående linselement i ett objektiv. Varför det nu då?  Jo - hade man flera linser så riskerade bilden att bli förstörd av reflexer och slöjor. Varje glasyta reflekterar nämligen som ett vanligt fönsterglas. Hade man fler än tre fristående element, så stod man inför att tillverka ett objektiv som skulle vara oanvändbart i allt för många situationer.

Någon kanske erinrar sig den kända regeln från gamla tider: "Solen i ryggen!" Om man höll sig till tre fristående element blev det 15 linsreflexer - och då ansågs det fortfarande råda en rimlig kontrast i bild - om man hade solen i ryggen vill säga. Lade man till bara ett element ytterligare (not 1) i konstruktionen, så fick man 28 linsreflexer.  Hoppsan... !

Ljusstarka objektiv emellertid behövde, då som nu, många fler linser än tre - alltså tog man och kittade ihop vissa linser, så att det inte blev så många fristående linselement. Det verkar ju vara en bra metod - men den metoden har en svår hake. Om man kittar ihop två linser, så måste de två anläggningsytorna ha samma sfäriska form - medan om de två linserna istället får stå fritt för sig själva, kan ytorna ha olika sfärisk form. Det betyder att för varje kittning man gör, så avstår man från många korrektionsmöjligheter. Objektivkonstruktörerna satt alltså fast i en riktigt svår tvångströja. Utvecklingen gick mer eller mindre i stå.

Då kom antireflexbehandlingen och räddade situationen för Leica och många andra. Zeiss-patentet från 1935 hade i och med krigsslutet blivit frisläppt.

Tillbaka till Leica. Vad var det nu man gjorde med det nya objektivet Summicron 2/5 cm året 1953?  Jo - för första gången utnyttjade man antireflexbehandlingen till dess fulla potential. Man lade upp sitt normalobjektiv från 1930-talet, det ljusstarka Summitar 2/5 cm på ritbordet. Det var ett objektiv med fyra fristående linselement (28 linsreflexer) - ett objektiv som då var avsett att användas i dämpat ljus, och inte ute på den soliga stranden. Man nöjde sig inte med att bara antireflexbehandla objektivet rakt av, utan man löste upp två kittningar så att det blev luft emellan linserna - eftersom ett sådant grepp nu var möjligt. Med de nya individuella former som då kunde tillämpas, gav man objektivet en radikal omräkning. Tillsammans med lite nya glassorter, gav det dramatiska och högst uppseendeväckande förbättringar som följd.

Nu var Leica på kartan när det gäller spetsobjektiv - och resten är historia...

I provserien för Summicron 2/5 cm 1951-1952 - innan man hade bestämt sig för vad det nya objektivet skulle heta, använde man namnet Summitar *

                                

Vackert färgblänkande linsytor - signalen för en revolution inom beräkningen av fotografiska objektiv.

                                     ________________________

                                                                

Not 1:

I ett system bestående av flera linser räknar man primär och sekundärreflex. Då blir ökningen av linsreflexer enligt följande:

Antalet fristående linser: 2, 3, 4, 5, och 6 - ger i reflexökning: 6, 15, 28, 45, och 66.