En ful och klumpig kamera!

En ful och klumpig kamera?  Skulle Leica vara ful och klumpig??

För vår tids Leicaentusiaster låter det ju som en första klassens förolämpning, men en gång var det dagens sanning - det var nämligen den upprörda åsikten hos vad som verkade vara en majoritet av Leicas supporters när den första M-kameran, Leica M3 visades året 1954.

Mycket här i världen ligger ju i betraktarens öga - och dåtidens Leicaentusiaster som i årtionden hade vant sig vid, och blivit mycket förtjust i den lilla och smidiga skruv-Leican, hade svårt att förlika sig med detta nya. Protesterna var så omfattande att tillverkaren, Ernst Leitz GmbH i Wetzlar, fick dra öronen åt sig.

Den sista modellen av den traditionella Leican, Leica IIIf - den kamera som Leica M3 skulle ersätta, blev nu inte alls den sista modellen. För att gjuta olja på vågorna, och lugna Leicfolket, fick man till att böraja med fortsätta produktionen av Leica IIIf (som man redan hade lagt ner) - medan man planerade en upphottad version av den gamla skruv-Leican så snabbt man bara kunde - vilket visade sig bli två år efter det att man hade visat Leica M3. Det var alltså Leica IIIg, som till marknadens häpnad såg dagens ljus 1956 - och den fick gå parallellt med den nya M3:an, med förhoppningen att känslorna skulle svalnade av.

Leica IIIg var naturligtvis en anakronism. Inte kunde den heller riktigt tävla med Leica IIIf och dess föregångare när det gäller smidig och kompakt elegans - men den gjorde sin tjänst. Den lugnade ner känslorna hos Leicafolket, så att Leica M3 kunde glida in och ta sin plats. Efterhand som tiden gick, blev M3:an både smidig och vacker - tyckte Leicaentusiasterna.

Det är ju så att vinnaren i regel skriver historien. Därför är det här en berättelse och ett sammanhang som nog har fallit i barmhärtighetens glömska.

                                         Fulingen som inte riktigt ville gå hem...

                                               ________________________

Själv är jag mycket förtjust i den gamla klassiska Leican med sina skruvgängade objektiv. Liten, smidig - och tuff!  Jag kan därför lätt förstå  reaktionerna året 1954. Min favorit är Leica IIIf. Här sitter jag med mitt eget mycket omhuldade exemplar bredvid mig på bordet (det var ett tag sedan). Det är varianten med själutlösare, och den är bestyckad med Summicron 2/5 cm:

Leica IIIf - den klassiska Leicans höjdpunkt, och enligt min mening den häftigaste av dom alla.

                                                                      *

Det första Summicronobjektivet år 1953 - som man kan se i alla bilderna här, var ett avgörande genombrott för Leica. För första gången kunde man effektivt konkurrera med, och rent av lite överträffa Zeiss när det gällde objektiv.

Objektivet är en liten juvel som har efterlämnat buntvis med negativfoldrar i mitt arkiv, negativ som håller måttet än i dag.

Milslånga promenader

När jag i yngre dagar gick mina milslånga promenader, så var kameran inte bara med - den var igång rätt mycket. Att det är roligt att fotografera är ju ingen nyhet här på Fotosidan.

Det är klart - det blev ju mycket bilder. Dom som eventuellt skall leta i mina hårddiskar i framtiden lär nog störa sig på alla dessa promenader, sådant som dom rimligen inte kan ha något större intresse av. Då vill jag i andanom säga: "Nu är det faktiskt inte era bilder, det är mina bilder - därför är dom tillkomna efter mitt intresse".

Jag hade alltså mycket kul med fotograferingen under promenaderna, och nu många år efteråt visar sig nya vinster av den saken:

I dag är det frågan om betydlig kortare promenader på skogsstigarna som ligger inom min komfortzon - men då kan jag komplettera med att sitta vid datorn om kvällarna och återuppleva mina milslånga promenader från förr, ofta i otillgängliga områden. Uppför berg, och ner för berg. Jag förflyttas till platser som jag inte längre besöker, jag kommer till miljöer som inte mera finns - och jag upplever igenkännandets glädje!

Det finns många bonussituationer inom fotografin.

                                                        ___________________

En favoritpromenad på lite över milen som jag gick ganska ofta löpte sig längs Mälarstranden från Ålsten och till Alvik vid Tranebergsbron.

Här några nedslag vintertid från olika tillfällen vid slutet av 1970-talet. Jag tyckte att det var vackrast vid Mälarstranden under den årstiden.

Vintertid - vinterfrid.

Filmen var Ilford Pan F  ISO 50, efter nominell känslighet i Perceptol. Motiven krävde kornfrihet och stort tonomfång. Troligen var det någon modell av Contax som hängde på axeln.

Analogt eller Digitalt ?

Konstig fråga kan man tycka, när den digitala fotografin har varit fullständigt dominerande i 20 år. Ändå - saken har varit på tapeten här på Fotosidan under senare år - och den poppar upp med jämna mellanrum. Är det en ren pseudodebatt, eller ligger det något av intresse bakom?

                                                                         *

Att den här diskussionen överhuvudtaget finns, beror på rätt speciella omständigheter. Här en liten bakgrundsbeskrivning:

Det kan ha varit runt året 2005, och den digitala fotografin hade just passerat sitt tröskelvärde - och började bli tagen på allvar. Jag besökte Kameradoktorn här i Stockholm, en ansedd fotoaffär med professionellt stuk på verksamheten. Min Leica hängde på turistplats på magen:

"... Den där hö´rru - ska ru´ ta och sälja på en gång!!  Snart gå´re inte att köpa film mer - se´rru!"

Nu blev det ju inte riktigt så. Filmen uppvisade en envis fortlevnadsförmåga, fastän försäljningen minskade år efter år. Så fortgick saken i många år.

Så, när 2020-talet närmade sig, hände det något dramatiskt och fullständigt oväntat. Från ingenstans seglade det upp en riktig hajp för fotografering på film bland unga människor - gärna tillämpad med egen framkallning av svartvit film hemma i köket, och bedriven med mekaniska kameror från den klassiska SLR-kamerans guldålder. Sådana fanns det ju gott om begagnade. Snart gapade fotohandlarnas filmhyllor tomma - kidsen rakade rent på rubbet!

Filmtillverkarna blev helt tagna på sängen. Man hade trappat ner efter en estimerad kurva - och redan hunnit skrota merparten av emulgeringsmaskinerna. Det handlar om oerhört komplicerade och dyra grejer - att nytillverka sådana var inte möjligt i en hast, och frågan var om någon vågade ta den kostnaden överhuvudtaget - hajpen till trots. Fotohandlarnas hyllor för film blev alltså glest besatta år efter år.

Det här är själva bakgrunden - och utan sådana säregna omständigheter, skulle nog debatten "Analogt kontra Digitalt" inte finnas.

Bränsle till debatten då? Jo, det finns det gott om.

De nyblivna analogfotograferna blev stundtals lite uppblåsta över sin nya härlighet och sina nya kunskaper. Detta skulle nu luftas, och man började tala om "den riktiga fotografin" - till skillnad från en annan mer onämnbar sådan.

De etablerade digitalfotograferna å sin sida, kände sig högst störda av det helt oväntade svinhugget i sidan. Man kände sig som framsynta företrädare för en ny teknik, och kunde inte acceptera ett sådant eländigt bakåtsträveri - att hålla på med sådant gammalt mök! 

Ja, som ni ser - påminner mycket om en pseudodebatt. Här har jag två saker att trycka på:

Analogfotograferna framhåller ofta att dom tycker att den gamla fotografin är roligare (och det är kanske det som retar digitalfotograferna mest) - men det är en sak som man måste ta seriöst. Vi talar ju mest om hobbyfotografi här - och i en hobby gör man i regel det som man tycker är roligt. Innehållet i den egna hobbyn bestämmer man själv - enväldigt.

Det andra, är att jag under min tid som yrkesfotograf lärde mig en sak i grunden:  När bilden ligger på bordet, och kunden skall till att öppna plånboken - då är det bilden som gäller! Hur den kom till är fullständigt ointressant.

Så - vi tar väl det lilla lugna, va... :-)

Bevara bilden?

Det kan ibland vara lite problem med gamla bilder. Det kan även vara problem med bilder som man tycker borde bli gamla.

Ta nu det första - dom gamla bilderna alltså. En förargelse kan vara att man inte riktigt vet vad dom föreställer, eller vem dom föreställer. Man vet inte heller när dom togs. I det läget framställs det ofta som en ytterst klandervärd omständighet att det inte antecknades på baksidan av bilden.

Jag vill då säga - men vänta nu...  det är ju inte dina bilder. Det var någon annan som tog dom här bilderna för länge sedan - fotografen alltså. Det är klart att vederbörande visste vad dom föreställde, och det räckte i sammanhanget. Bilderna togs för den personens egen glädje och nytta, inte för eventuella framtida upphittare.

Sedan då till det andra:  Bilder som man menar borde bli gamla. Då brukar det handla om de egna bilderna - och här lägger många ner stor tankemöda på hur bilderna skall bevaras när dom själva har lagt näsan i vädret.

Den saken är ju faktiskt lite märklig. I dag har vi ett enormt tillflöde av nya bilder, ett flöde som ökar exponentiellt tack vare den digitala tekniken. Vi drunknar i bilder! Budskapet till dom som lever i tron på att framtiden har ett jättebehov av just deras bilder, blir nog lite nedslående: 

Om du inte har ett fullständigt unikt material som garanterat måste bli hyperintressant för framtiden - vem tror du kommer att bry sig?

Personligen gör jag precis som dom ursprungliga ägarna till dom där bilderna som saknar uppgifter på baksidan:  Det är mina bilder, och jag tar dem för mitt eget nöjes skull och till min egen nytta. Jag ägnar inte framtiden en tanke i  sammanhanget.

Högst uppe till vänster i den här bilden syns lille Peter sommaren 1944 - fast det står inte på baksidan... :-)

Räv & Rackarspel om Sveriges Fotomuseum

Vi var på väg att få ett stort fotomuseum här i Sverige, ett museum för både bild och teknik, men med tonvikten på den fotografiska teknikens historia. Ett fototekniskt museum alltså.

Det hände sig under mitten och slutet av 1990-talet i Göteborg och i Sundsvall. Det är en nedslående och lite upprörande  historia. Jag var centralt placerad i händelseförloppet, och så här gick det till från min horisont - i stora drag:

I Göteborg fanns det en kamerasamling av rang, kanske Europas största. Den bestod av kameror från fotografins barndom på 1840-talet och fram till modern tid. Samlingen omfattade även mycket annan teknik runt begreppet fotografi. Samlingen var privatägd men låg juridiskt i en stiftelse: "The Swedish Camera Collection". Stiftelsen hade även en väl integrerad stödförening; "Kameramuséets vänner". Jag satt i styrelsen.

Det föll sig naturligt att ett fototekniskt museum borde förläggas till Göteborg där kamerasamlingen och stiftelsen var lokaliserade - men även med tanke på stadens fotografiska traditioner i samband med företaget Hasselblad, bland annat. Mycket talade alltså för Göteborg, och många såg det som självklart. Men så dök det upp en ny aktör på scenen!

Det är Sundsvalls Kommun som ramlar in med fagert tal och breda löften. Bland annat skulle det nya fotomuseet, om man flyttade upp till Sundsvall, få disponera de två övre planen i en stilig byggnad från det sena 1800-talet. Det är den man ser i bilden här ovanför.

Stiftelsen lät sig i mångt och mycket imponeras - men göteborgsfalangen hade inga planer på att överföra samlingarna till Sundsvall. Nu följde en tid av rent rackarspel i stiftelsen och föreningen - bland annat valde man kuppartat in nya och inte tidigare i kända styrelsemedlemmar för att få en oväntad majoritet. Hastigt och lustigt kunde nu den stora tekniksamlingen flyttas från Göteborg till Sundsvall. Året 1994 var Göteborg överkört och borta ur bilden. Stiftelsen fick nytt säte i Sundsvall, och här startade nu projektet: Sveriges Fotomuseum - Bildens hus.

Här står jag tillsammans med en representant för Sundsvalls Kommun på Fotomässan i Göteborg 1995. På mässan presenterade vi projektet för den stora allmänheten - det verkade helt rimligt, eftersom det blivande museet ansågs stå inför sitt omedelbara förverkligande.

                                                            *  

Något år efter projektstarten, började illavarslande tecken synas. Projektet började krackelera. Framsteg uteblev, och undanglidande svar dök upp.

I Sundsvall hade man på ett  lättsinnigt sätt räknat med statligt stöd för att ro hem saken (nationellt uppdrag med statlig finansiering), men när det efter hand stod klart att det inte skulle bli så, då började även andra intressenter att dra sig tillbaka - en efter en. Plötsligt saknades det en sund ekonomisk bas för projektet - vilket man hade förespeglat i alla tidigare diskussioner. Det fanns även krafter som ville underkänna tanken på att det nya museet skulle ha en teknisk huvudinriktning - det som var agendan för dom som hade gått med på flytten, och låtit sig övertalas att flytta samling, stiftelse, och förening till Sundsvall. Det var således upplagt för bråk och stridigheter.

Det finns ju ett ordstäv som säger: "När foderkrubban är tom, bits hästarna". 

Det fanns en verklig eldsjäl i Sundsvall för ett fototekniskt museum - den gamle kände fotografen Tore Persson. Tore var styrelsekollega till mig i  Kameramuseets Vänner, och han förfogade över en stor privat kamerasamling som enligt plan skulle slås ihop med de övriga samlingarna. Han startade nu i ren frustration ett eget fototekniskt museum, fix och färdigt i utställningslokaler - med den del av samlingarna som han hade kontroll över.

Det blev naturligtvis storbråk. Kollisionskursen med Sundsvalls kommun var uppenbar. Tores reaktion säger något om hur infekterad situationen hade blivit runt hela projektet. Det viskades om rättsliga åtgärder. Det stod efter hand klart att hela projektet var på väg att haverera.

Saken var misskrediterande i största allmänhet och jag ville inte ikläda mig vidare ansvar - utan avgick från mitt styrelseuppdrag under våren 1997.

Jag minns Tore med stor värme - en hedersman som försökte göra sitt allra bästa för att i en omöjlig situation förverkliga dom ursprungliga intentionerna.

Nu följde en tid av dimbildning och ett stegvis avlägsnande från den tidigare agendan - tills så en dag, det bara återstod ett stendött projekt om ett fototekniskt museum - och  en teknisk samling utan hemvist. Denna hade så dags köpts in av Sundsvalls Kommun, för att hamna på lagret. Där befinner den sig fortfarande.

Något fototekniskt museum blev det inte.

           Vi trodde länge att vi hade saken i hamn - men ack vad vi bedrog oss...