När är en gammal rysk kamera bättre än M-Leica?
Ja, det var just en fråga det! Jag skall kanske formulera om den: Finns det överhuvudtaget någon punkt av betydelse där en Kievkamera från det forna Sovjetunionen är överlägsen en M-Leica av i dag? Svaret blir faktiskt ja.
Så håll i hatten alla Leica aficionados - nu kör vi!
Den geometriska avståndsmätaren som sitter i de kameror som kallas mätsökarkameror bygger på att instrumentets bas, det vill säga avståndet mellan de två fönstren genererar en dubbelbild. Den dubbelbilden för man samman när man vrider på objektivet - då får man avståndet. Mätbasens längd utgör den faktiska skillnaden i separationen i den dubbelbild som uppstår. Ju bredare bas, dess större noggrannhet i grunden på instrumentet - eftersom en större bas betyder att bilderna separerar mer.
Sedan finns det andra saker som i hög grad påverkar mätnoggrannheten:
I en prisma/spegelavståndsmätare som sitter i de flesta mätsökarkameror, även i Leica, halveras dubbelbildens rörelsemoment optiskt - medan i en svängkilavsåndsmätare, som Contax är utrustad med, fördubblas samma rörelse optiskt - vilket jag schematiskt visar i diagrammet nedan. Det blir alltså fyra gångers skillnad.
Det är förvisso den faktiska dubbelbildsskillnaden, mätbasen, som utgör grunden för instrumentet - men det sammantagna rörelsemoment som åstadkoms är viktigt på två sätt. Dels underlättar ett stort rörelsemoment i högsta grad för ögat och handen att hantera den dubbelbild som finns - dels minskas inverkan i själva mätningen, av de mekaniska glapp som måste finnas i botten (om ett lager inte har ett litet glapp, kan det inte röra sig).
Sålunda: I en Kiev mätsökarkamera (som är utrustad med ett identiskt instrument med det som sitter i en Contax II), är mätbasen 90 mm - medan mätbasen i en M-Leica är 69 mm. 21 mm skillnad alltså. Redan i botten är Kievinstrumentet betydligt vassare. Sedan kommer innebörden av den ritning jag visar här ovan - och det blir ju frågan om betydande skillnader i funktion.
Den extremt breda mätbasen och det optiskt starkt utökade rörelsemomentet i Contax svängkilsmätare, gör att man nästan kan ställa in "lite på slarv" i farten - och ändå hamna tillräckligt rätt.
Det sammantagna omdömet: Som sökare betraktat är en M-Leica överlägsen. Större och klarare sökarbild, inspeglade bildramar - det är frågan om en betydligt nyare konstruktion. Som avståndsinstrument emellertid, är det faktiskt så att en Kievkamera från det forna Sovjetunionen överträffar en M-Leica.
Kiev 4A är troligen den mest tillverkade modellen av Kievkameran. Produktionen löpte mellan 1960 (58) och 1980. Endast några funktionsmässigt obetydliga detaljer skiljer den från en Contax II - och i och med det, är den försedd med den vassaste manuella avståndsmätaren inom småbildsfotografin. En sådan Kiev köper man i dag från Ukraina för runt 1000-lappen.
_____________________________
De mytomspunna japanska slagskeppen under kriget var utrustade med svängkilsinstrument av Contaxtyp med en mätbas av två meter, tillverkade av Nikon.
Yamato i krabb sjö.
/B
Tack för kommentaren.
Tack för kommentaren Lars.
Jag har haft 2 st Leicor på 90-talet, nämligen M2 och M6, och jag hade svårt att snabbt ställa in skärpan med dubbelbilden.
Jag funderat på att köpa en M3 för några år sedan för att jag gillar designen och den övriga hanteringen, men jag köpte en renoverad Nikon FM2n från 1988 istället som har en fin sökare, snittbild och titanslutare istället för tyg och upp till 1/4000 sek.
Och så detta:
"the mirror/shutter mechanism rides on self-lubricating bearings".
Mvh Wolfgang
Men - skall man sticka ut hakan i detta ämne då måste man ha 1oo% på fötterna, och uttrycka sig mycket precist (torrt), annars hugger Leicafolket direkt... :-)
Tack för din kommentar Wolfgang.
Med en bredbasig mätsökare kan man mäta både snabbt och precist - om man har ögon som passar för den saken.
Med en Contax II kan jag vid porträttfoto mäta skillnaden mellan att ha skärpan på nästippen, eller på ögat. Sådant små differenser kan vara bildmässigt avgörande.