Fotografisk glädje
Vi som är lite äldre kommer säkert ihåg hur man väntade på sina bilder förr - det var något kul alltså. Man väntade på att filmen i kameran skulle ta slut, att man skulle få tillfälle att vara i mörkrummet - eller på att bilderna kom från labbet om det var färgbilder. Vissa diafilmer tog lång tid på sig, man kunde få vänta i veckor. Så småningom kunde man få se sina bilder, och då var det en högtidsstund. Numera när själva behovstillfredsställelsen är omedelbar, så finns den inte mer på något vis.
På 1970-talet brukade jag soppa svartvita negativ åt mitt gamla ex Vera. Hon var en ambitiös fotoamatör - och dygden bör alltid stödjas. Redan med negativen försöker hon få sig en uppfattning om hur bilderna egentligen blev. Koncentrationen och glädjen är påtaglig.
Filmen är Ilford HP5 ISO 400. En sådan film blir naturligtvis lite grövre i kornet, men bilderna behöver inte bli sotiga för det
Det är en underbar serie med en underbar modell.
Jag är gammal nog att minnas spänningen och väntan mycket väl. Det tog dock inte veckor innan diafilmerna kom till Roskilde. Både Kodak- och Agfa-laboratorierna var belägna i Glostrup ca. 20 km från Roskilde. Jag tror att jag kunde hämta dem hos minn fotohandlare samma vecka som jag hade levererat filmen till honom.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
Ja, mitt gamla ex Vera var en underbar människa.
När det gällde att vänta på dia, så tänkte jag på min gamla favorit Kodachrome. Fastän vi då ännu hade ett Kodachrome-lab i Sverige, kunde väntetiderna vara besvärande långa.
Vänliga hälsningar. Erik
Under 1970-talet ännu så framkallades Kodachrome i Sverige av Kodak i Järfälla.
Förväntan bygger ju i regel upp själva saken.
Det är annat nu och det är också mycket trevligt ....just lite så jag tycker om min fuji. Ska prova kodachrome daily.
Fin serie!
/N
Mörkrummet var magi tyckte jag. Jag blev ohjälpligt såld på fotografin när jag såg min första egna bild långsamt växa fram i skålen!
Kornet finns och ger karaktär, men det dominerar inte. Mvh Wolfgang
Vera var så inne i att tolka sina negativ, att hon inte alls märkte mitt fotograferande. För en gång skull kunde jag skjuta en lugn och avvägd reportagemässig serie på nära håll.
HaD/Gunte..
Det är just den glädjen som gör att bilderna har stort värde för mig personligen - så här många år efteråt.
Det e fint det här Peter!
/B
(Och minns tiden då man själv kunde fokusera så här nära! Inte armlängs avstånd alls!)
Jo, Vera var en erfaren fotograf som hade umgåtts mycket med svartvitt.
Angående "armslängds avstånd" - så får jag som närsynt en liten bonus på gamla dagar. Jag tar bara av mig brillorna - så ligger bästa fokus på ca 2 decimeter.
Vet en gång då jag väntade och väntade på en rulle. Den rullen dök upp i en nessesär något år senare.
Fin och berättade bildserie.
Det där med necessären var kul!!
Funderar på att fixa åtminstone ett kit så jag kan framkalla själv. Analogt är verklige något jag kommer fortsätta med och har en sida och dimension det digitala saknar, iaf för mig :)
Kul att se bilderna och höra dina tankar( eller läsa ;) )
/ha det gott!
Kul att du gillade bilderna. Visst blir man nostalgisk - i ordets positiva bemärkelse. Det var länge sedan.