Isen släpper

Vi kom till Hasselvik en vacker afton i april 1976 när solen dalade mot kvällningen.  Det är nästan femtio år sedan...

Vid stranden hade det bildats en råk i isen, och en lite styv bris blåste. Jag förstod att nu skulle hela isen ge sig iväg när som helst. Vi satte oss ner och väntade en stund, men ingenting hände.

I råken låg det krossad is som vinden pressade. Det blev till ett svagt klirr-ljud i den klara aprilrymden - lite som en avlägsen ton av en pianokonsert av Scarlatti.

                                      Först intas bastusupen, därefter intas bastulaven.

Efter bastun satt vi i båthuset och småpratade vid whiskyflaskan, medan det mörknade över viken.

Nästa morgon var isen borta och små krabba vågor täckte viken. Oklart vart alla isflak hade tagit vägen?

Det var en fin första ankomst till Hasselvik det året.

                             __________________________________

         

Resekameran denna gång var Leica M4 med den klassiska kombinationen 35/90mm - och den då ganska nyintroducerade Kodachrome 25 (1974).

Datorisering

Min hustru Vuokko (Sippa) var bibliotekarie. Först på Nordiska Museet, och senare på Kungliga Biblioteket. Här sitter hon på KB året 1983 - där man mera på allvar hade börjat kommit igång med datoriseringen. Jag var mycket imponerad när jag besökte henne - vågade inte peta på minsta knapp.

Fastän utvecklingen har sprungit iväg till något helt annat i dag, tycker jag fortfarande att grejerna ser imponerande ut. Förstaintryck biter sig fast.

                                             

Tangentbordet ser märkligt ut. Det är vad jag förstod en enhet för att läsa in de gamla registerkorten. Det Sippa jobbar med är att digitalisera korten och införa eventuella förändringar i den gamla texten. Skärmen var svart med grönaktiga bokstäver - nog för att få svetten att bryta fram på den oinsatte... :-)

                                ___________________________________

                  

Många år senare blev det aktuellt att skaffa egen PC hemma. Jag insåg då att jag hade varit lite rädd för den nya tekniken, och anmälde mig därför till en avancerad datorkurs. Det var lite jobbigt med allt det nya - men jag stretade på.

Datorkursen i mars 1998 - utrustningen var "The latest brand new".

   

Efter avklarad kurs datoriserade vi hemma år 2000. Sippa som alltid hade goda praktiska råd tillhands, införskaffade en speciell möbel för att härbärgera underverket. Sedan har det rullat på. Numera törs jag till och med peta lite försiktigt i "reptilhjärnan"... :-)

Första jobbet med den nya datorn var med en bok som gavs ut med LP Foto som förlag. Det var då frågan om lite större textmängder, och jag fick erfara vad den nya tekniken innebar i redigeringshjälp när man skulle fram till ett rimligt avslut. Det var som om slutarbetet för boken nästan fixade till sig själv - när man väl hade i minnet hur det var tidigare.

   

                                     Sonen testar nya datorn året 2000

Så skulle då datorn defragmenteras. Det tog en stund när den tuggade kluster för kluster. Nästan lite hypnotiskt att betrakta - där den blippade sig fram.

Det är inte utan att man drabbas av en viss nostalgi när man tittar på den gamla datorn - Windows 98!

                  ____________________________

Vilka rosenröda förhoppningar man hade året 2000 på internet. Det skulle bli ett lyft för friheten och åsiktsbildningen, demokratin skull stärkas, alla skulle få säga sitt - och diverse annat joller. Nu börjar vi se lite av hur det blev i verkligheten...

Åter i Drömmarnas skog

Drömmarnas skog - en personlig vandring i minnets och fantasins trakter, ett återbesök.

För mig är minnenas landskap mest i svartvitt - men med lite inslag av verklighetens färger. Tidigare har sådant varit svårt att visualisera i fotografisk bild, men nu har tekniken bidragit med nya penslar och nya färger på paletten.

I Drömmarnas skog blandas minnen och nutid  - det förflutna är ju inte förflutet, det är med oss hela tiden.

                                                                

Nog sitter man väl ner en stund och funderar under de höga träden...

Lugna dunkla vatten - som att Styx flyter förbi.

En facettslipad sten blänker till längs stigen.

Jag skymtade Huldran även i den här delen av skogen. Nu påminde hon en hel del om hustrun - tänka sig...

                                                     Riket vid vägens slut

                                                                                        

                                  ______________________________

                              

                                                                         

Den tidigare promenaden:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/drommarnas-skog.htm

Att hota sig fram i livet

Får man som man vill här i världen bara man hotar och sätter press på sin omgivning? Man får hoppas att det inte är så särskilt ofta. 

Till stöd för den tankegången skall jag berätta en liten historia ur minnets arkiv. Det som triggade mig till att börja fundera, var Måns Hagbergs utmärkta blogg här bredvid som omnämner en fästmö till en man i flygvapnet som ställde sin kille inför valet att;  "... du får välja mellan mig och flyget!"...

   

Historien handlar om gamle vännen Micke.

Micke var en riktig "loppis-matador" - han älskade att springa på loppis, och han kunde aldrig motstå ett fynd. Hans lägenhet såg ut därefter - knökfullt med prylar av allehanda slag. Jag satt ofta hos Micke och snackade - vi hade det fototekniska gemensamt, en passion för fotoprylar.

En dag sade Micke något om sin tidigare fru.  Va!! Har du varit gift... ?

                  

Det hände sig enligt följande:  Micke hade varit på loppis och till mycket lågt pris hittat en karbidlampa från kriget, ny i originalförpackning. Lyckan var total! Väl hemma skulle han demonstrera underverket för hustrun. Hon å sin sida hade ruttnat totalt på Mickes alla prylar, och den dumma kvinnan skriker högröd i ansiktet:

"Du får välja mellan mig och karbidlampan!!"

Micke blev alldeles tyst en lång stund - sedan kom det:  "Jag tar karbidlampan!"  Skilsmässa blev det, och saken blev till ett bevingat uttryck i bekantskapskretsen:

Jag tar karbidlampan!

                

Barkerville - och den största av överraskningar

Under mina strövtåg i Kanada och Klippiga Bergen året 1990 sprang  jag på en gammal guldgrävarstad - Barkerville.

Här kunde jag vandra omkring i min barndoms Vilda Västern. Staden är fantastisk. Byggd på 1860-talet - men nästan helt övergiven i slutet av århundradet. Barkerville stod som en spökstad mitt ute i vildmarken - konserverad tack vare det kalla klimatet. Under 1930-talet började staden vakna igen - det kvarvarande guldet hade blivit intressant, och 1959 etablerades Barkeville som ett historiskt bevarandeobjekt.

Det unika i saken är den ovanligt genuina miljön i den fantastiska omgivningen - dom djupa skogarna. Många fastigheter är fortfarande privat egendom, och står som dom gjorde på 1800-talet - utan förändrande åtgärder.

Att vandra runt i Barkerville är levande historia.

          

Huvudgatan i Barkerville. Här framgår hur staden ligger i en dalgång, omgiven av milsvida i huvudsak orörda skogar.

Det finns fortfarande en lokalbefolkning i Barkerville, och dom ställer emellanåt upp med muntrationer. 

                                                                Inmutning No 14

                                               ________________________

                     

Efter att jag nu har presenterat Barkrvilles topografi och framtoning, kommer jag fram till den stora överraskningen. Jag har väl aldrig blivit så överraskad i hela mitt liv - då beroende på att sannolikheten för att någonting i den här stilen skall inträffa nog är lika med noll.

               

Bäst jag går gatan fram i utkanten av Barkerville, ser jag i ögonvrån något ljust och rufsigt rusa fram mot mig. Den rufsiga figuren kastar sig i min famn, och slår armarna runt halsen på mig - Peter!

Den som nästan sprang omkull mig visade sig vara en gammal attraktion - snygga och trevliga Eva från Expert Storköp i Stockholm! 

Eva var en gammal kärlek på sätt och vis, men jag hade inte sett henne på över 10 år - och nu var hon plötsligt i min famn, på andra sidan jordklotet!  Jag stammade något osammanhängande (jag har väl aldrig stammat - vare sig förr eller senare), släppte ner Eva och tittade noga efter, att det verkligen var sant.

                

Jag hade min fotoateljé i Kristineberg på 1970-talet. Allt mitt material i rörelsen tog jag från Expert Storköp vid Fridhemsplan - och det var där jag träffade Eva. Vibbarna oss emellan stämde förunderligt väl - men jag var lyckligt gift och tänkte inte sätta något på spel. Det stannade alltså vid en, efter hand fortlöpande, stilla flört.

Eva gifte sig efter en tid med Kodaks representant och försvann från min horisont. Det är klart att Eva skulle gifta sig - hon kunde nog både välja och vraka. Minnet av Eva gled snabbt in bland andra gamla minnen under rubriken; "längesedan förfluten tid".

Likväl - där stod vi nu i Barkerville många år senare och på andra sidan jorden, och höll varandras händer som två tonåringar. Det visade sig att Eva hade flyttat västerut med sin man ganska snart efter giftermålet. Nu bodde hon i Barkerville och jobbade som guide.

Det var ett möte som inte blir glömt i första taget - ett gyllene minne...

                  

                      Eva säljer Nikon på Expert Storköp vid Fridhemsplan året 1977