Fotografen själv
Fotografen under det tidiga 1970-talet. Kan man
ana ett visst Harry Friberg-komplex?
Kanske det... :-)
Jag drev min ateljé på Love Almqvists väg i Kristineberg här i Stockholm under 1970-talet. Det var härliga tider - men jobbiga. Själva fotografjobbet var det inga problem med, det var i det närmaste lustbetonat. Haken är bara den att man även är egen företagare. När man kommer till ateljén på morgonen, så finns det inget jobb om man inte har varit på alerten. Arbetet måste nyskapas hela tiden för att finnas till hands dagarna som kommer. Till det kommer allt trist pappersarbete som myndigheterna läger på.
Min ateljé i ett och ett halvt plan var som gjord för ateljéfester - sådant tar på krafterna... :-)
I halva ateljén var det dubbel takhöjd - vilket var jättebra för ljussättning. Nedre planet upptogs av fotograferingsutrymmet med ljussättningsutrustningen, labbutrymme, och ett litet kontor. Själva halvplanet som man äntrade via en rätt snygg trappa i ljust trä, hade utsikt ner i ateljén via en fönsterpanel. Där uppe var det som en liten möblerad lya, där fanns även en alkov med sängplats.
Jag tror att jag och min ateljé har lämnat många roliga minnen i bekantskapskretsen. För mig var det en tid som jag minns med glädje.
Fotografen med en älskad kamera för privat bruk på bordet. En Leica IIIf med självutlösare och Summicron 2/50mm
En liten folder att delas ut till de klentrogna
Min mellanformatsutrustning: Vänster: Zeiss Biometar 2,8/120mm, Zeiss Flektogon 4/50mm, Zeiss Sonnar 2,8/180mm. På kamerahuset: Zeiss Biometar 2,8/80mm. Till höger: Zeiss Sonnar 4/300mm
_________________________________________________
Som man kan se, så trodde jag mig klara av all slags fotografering. En utmärkt inställning som gav bra fart i verksamheten - men det var naturligtvis inte riktigt sant.
Det som gav ekonomi och ryggrad i hela ateljéprojektet var industrifotograferingen. Här hade jag fina kontakter genom min far som var VD för en stor agenturfirma (Tekno-Montan AB). Man importerade och satte upp kemiska anläggningar och annan tyngre industri. Genom att jag kunde närvara på företagets sammankomster och i annan verksamhet, kunde jag bygga personliga relationer.
Jag har klängt mycket i anläggningar - hållit fast med benen runt någon balk högt uppe i luften med all utrustning säkrad till kroppen med linor. Med en Pentacon Six i ena handen och en stor Rollei stavblixt i den andra, har jag kommit hem med bilder som fyllde beställarens behov. Poängen här är att denna superkompakta mellanformatare kan hanteras säkert med ena handen, vilket inte är fallet med exempelvis en Hasselbladare. I den här sortens verksamhet blir man oerhört fokuserad på vad som verkligen fungerar i praktiken - vad som ger resultat. Med väl avvägd utrustning och med akrobatik klarade jag av att leverera det man anställde mig för. Det hela var ofta lite äventyrligt och kul - Harry Friberg på galej...
När ett stort företag får händerna på bilder som är exakt sådana som dom efterfrågar, och som dom är beroende av i sin marknadsföring - då byter dom inte fotograf. Fakturan accepteras inom generösa ramar.
Trevlig helg
/N
Nu när jag närmar mig dom 80, är det inte så mycket kvar av stiligheten är jag rädd.
Hoppas att du röker pipa fortfarande.
/F
Dessvärre har jag lagt undan pipan. Jag fick så småningom irritationer i över luftvägarna.
Jag rökte mellan jag var 13 och 72 år - alltså i nästa 60 år. Jag borde vara död och begraven för länge sedan. Där ser man vilken skillnad det kan vara på statistiknivå och individnivå.
"...Som tidigare yrkesfotograf tycker jag att det är en fotografisk befrielse att vara glad amatör (lat. AMATOR; den som älskar och ger sig hän). Jag plåtar vad jag vill och när jag vill."
Bra att du berättar hur det är att vara en yrkesverksam fotograf. I stort tror jag att det är samma idag. Den ständiga kampen att överleva och ha en dräglig mängd av arbete. Dagens unga fotografer kämpar hårt i kampen för regelbundna uppdrag.
Det är också kul att du tar upp även verktygsvalet baserat på yrkeserfarenhet. Jag tror det rent historiskt skulle vara bra om fotografer i alla tider berättade om sin tekniska lösningar. Det var trots allt ett intellektuellt hantverk.
Ha det väl
Bob
Klänga runt med kamera i ena handen och blixt i andra och ackvirera och föra bok, ett yrke med många aspekter.
Att använda objektiv som det stod Zeiss på funkade säkert bra med beställarna, men vad tyckte dom som fattade att kameran var från DDR?
(Jag har märkt att då det stod Nikon på kameran kunde jag bli direkt accepterad som proffsfotograf, en presumtiv från Finland sneglade på kameran och beställde bilder.)
Jo - dom av beställarna som faktiskt insåg att det var en östtysk kamera kunde höja lätt på ett ögonbryn - men bilderna låg på bordet, så det blev aldrig några kommentarer...
Den där Leica IIIf är det forfarande Din älskade kamera fast det kom efteråt en M3, M4 och M6?
Mvh Wolfgang
Christer Strömholm hade helt rätt, man är fotograf hela dygnet - fotografen med stort F.
Som bekant varierar kärlekar under livet gång. Jag övergav mina Leicor till förmån för Contax RTS år 1976. Det blev kanske inte samma nimbus, men Zeissobjektiven i det systemet är rent överväldigande bra. Den nuvarande kärleken heter Olympus OM-1, plus att jag har ett vitrinskåp fullt av gamla Zeisskameror - då nostalgin gör sina försåt.
Hälsningar, Bjarne