Vindstilla fjärd
När ångbåtarna började konkurrera med segelsjöfarten i Mälaren och skärgården under den senare delen av 1800-talet, var det en sak som inte föll alla på läppen:
"...Dessa stånkande, stinkande, skramlande, och illaluktande monster. Neptunus är död, och najaderna har flytt. Vågornas stilla sång har tystnat...". Detta enligt en ytterst upprörd skribent i det då relativt nystartade Aftonbladet.
I dag ser vi våra vita ångbåtar som åldrande skönheter som glider fram genom skärgården. Ett omistligt kulturinslag.
Här kommer S/S Storskär till Fåglarö i juli 1995. Svensk skärgårdssommar när den är som bäst.
___________
Egentligen är kommentarer överflödiga till den här sortens bilder, men jag kör med mäster Taube:
"... då vilar min blommande ö vid din barm, du dunkelblå vindstilla fjärd.
Och julinattskymningen smyger sig varm till sovande buskar och träd..."
Efter ångbåtarna kom dieseldrivna fartygen. Sen dess framstår ångbåtarna som jämförelsevis tysta och vibrationsfria. Och som riktiga båtar som rör sig med sjön. Jag minns då man åkte Express II från Vaxholm till stan. Det var kraft i maskineriet, påtaglig acceleration, svooosh, men skrammel? Näe!
Jag antar att ångfartygen under den här pionjärtiden stånkade och skramlade mera. Sedan är det ju en gång så att det nya alltid retar rätt många. Jag tänker osökt på gamle greven som satt i sin schäs och hötte med näven åt tåget.
Ångmaskiner är fascinerande. När jag var till sjöss 1962 på S/S Ring i Sveabolaget, kunde jag stå länge och titta - och jag gjorde mig ofta lite halvt onödiga ärenden till maskinfolket.