Hemma i virus i någon form, världen i gungning (igen).

Så är det, ännu en sak har hänt som fått världen i gungning och gör att den i någon form aldrig blir sig lik. Ni som också levt några generationer nu vet också att så är det ju. Med lite perspektiv( och då är jag ändå inte lastgammal ännu utan snarare medelålders) så händer det något varannan generation i stort sett som påverkar vårt dagliga liv både på ett personligt plan men också våra vardagliga liv när det kommer till ekonomi och andra saker vi bryr oss om.

Vi i Sverige är förskonande från mycket andra länder tar del av oftare och därför kanske vi "märker" av det på ett annat sätt även om det naturligtvis påverkar alla människor oavsett hur ofta det händer på samma sätt. Med det menar jag att vi är mer oförberedda och verkar vara lite mer chockade ibland när det gäller att agera och veta vad vi ska göra, men trots detta så sluter vi oss samman och blir ofta enade som nation på ett sätt som är fint att se på många plan när det väl händer.

För mig som är i medelåldern då( pratade med min bror som är några år äldre än mig om detta imorse) så är det några händelser jag tänker på som framförallt varit extra omvälvande både personligen och ur ett större perspektiv i samhället. Palme mordet och kalla kriget var en sådan sak, Tjernobyl till viss del, Estonia( framförallt för de länder som blev drabbade)9/11 och terrorn runt detta och alla år kommande efter, Tsunamin, finanskrisen( kanske inte lika omvälvande när det gällde rädslan för liv, men trots allt) i vissa former, och nu Corona. För varje katastrof så förändrades världen i någon form tror jag för alla som levde under dessa tider på både gott och ont.

Förstorat gånger hundra om man då också( som mina far eller morfäder) har levt igenom större krig etc...

Nu vill jag som en poäng av detta mest fokusera på det positiva som kom ur det. Och det är att man precis som när någon närstående går bort ser saker ur ett annat perspektiv och  man värdesätter saker annorlunda.

Planeten blir plötsligt väldigt liten, och man sätter saker man annars bråkar om som ras, nationalitet, kön och ålder åt sidan för att fokusera på det viktiga att överleva som ett folk, en ras, människor helt enkelt.

Och även om detta kommer påverka oss alla i någon form igen, kommer det också passera och man ser redan nu hur vi kommer samman på olika sätt och det över hela planeten vilket är härligt att se.

Jag är som sagt hemma denna veckan sjuk, och är först idag ur sängen och så pass pigg att jag orkar sitta här en stund för att inte bli galen av att bara titta på nyheterna om vad som händer i världen från sängkanten. Läste lite andra bloggar och kände att jag orkade göra ett snabbt inlägg här om läget och mina tankar men också såklart något om fotografi när man ändå skriver.

Som ensam förälder till 2 barn har jag situationen att de åker mellan oss föräldrar med diverse sjukdomar och pusslet att få allt att fungera nu i dessa tider, och det har inte varit lätt. Att vara frisk fram tills nu har varit en ynnest då båda barnens andra respektive familjer varit sjuka hela bunten. Inte helt självklart då de kommer både från dagis/skola och andra familje medlemmars sjukdomar och sedan åker mellan oss och sedan blir det lite som ett moment 22.

Men alla har vis samma pussel på olika sätt, och vi får ta vårt ansvar för att skydda de som har det ännu värre.

När jag har haft båda barnen hemma har det sett ut lite som i bilden ovan, humöret högt i tak och massor av kärlek för att kontra det som händer där ute. Tror det är den bästa medicinen just nu. Försöka leva som vanligt i den väldigt ovanliga världen utanför just nu, hur svårt det än är. Ta en dag i taget men ändå kunna prata om framtiden som inte bara kommer vara mörk uran faktiskt kommer blir bra igen.

En annan trevlig fördel är att vi förutom att få mer tid att fotografera våra nära och kära, också har mer tid att läsa, och kommentera bilder, och lära oss nya saker etc.

Kanske får vi se en ökning i detta här på fotosidan igen, något jag skulle välkomna.

Innan detta chaos hade jag precis haft en dialog om inköp av blixt( på fotosidan) och efter att jag skaffat det jag behövde, hann jag aldrig riktigt testa något ordentligt.

Men jag ser fram emot att få tid för det framöver, och kanske blir det mer tid till detta nu då och då när man är hemma mer.

Här hann jag bränna av några snabba bilder med den nya Godox blixten i en väldigt enkelt uppsättning och utan upplättning.

Det var under extrem tidspress och med en kinkig 1 åring så gickk det i stort sett endast med några snabba rutor innan tålamodet tröt. men jag är glad att jag fick testa att åtminstone sätta på den och slänga upp den och dra av några bilder bara för att få en känsla för vad den kunde göra innan nästa gång.

Denna Lördag har jag( eller hade) ett dop att fotografera, men frågan är om det blir av, och isåfall hur många som kan vara med på det.

Antar att alla sådana jobb kommer att försvinna nu tills sommaren i stort sett, och det är såklart trist. Men då får man träna och bli bättre på andra delar hemma och med folk man känner istället.

Annars är det alltid trevligt att få fotografera i kyrkan tycker jag, med allt det fina fönsterljuset och allt det historiska runt om.

Vi får även passa på att vara ute i naturen mer nu, och jag har redan sett prov på det då jag själv varit ute på tex Roslagsleden då jag mötte flera barnfamiljer som var ute för att trotsa det rådande klimatet. Härligt att se. Och nu med ljuset som blir mer och mer av så blir det till att ta med kameran ut så ofta vi kan.

Hoppas ni klarar er bra under dessa tider och att vi syns mer här. Ta hand om er och era nära och kära.

/Over and out..

Leica Q-P, semlor och en resa till Godox universum.

Julius, 1,5 år gammal.

Ja, förutom dessa tre trevligheter jag nämnde i rubriken har den här vintern mest bjudit på regn och slask och mörker, i iallafall här i Stockholmstrakten.

Dessutom avslutade jag 3 månaders pappaledighet med sonen Julius och att komma tillbaka till jobbet igen var verkligen dubbelt. En känsla av panik sista veckan och sedan en känsla av uppgiven acceptans där jag stod på tröskeln till jobbet igen.

Men de tre månaderna bjöd på så mycket mysiga stunder med Julle och också en hel del trevliga foton med min Q-P som fortfarande får mig att vilja ta upp den hela tiden.

Jag hann även med att jobba lite för en vän som är innovatör och skapare av en App mot mobbing jag ibland har nöjet att fota för.

Yasmine visar julius skuggfigurer för första gången och showen på väggen är i gång!

Förutom detta har jag bokat in lite Dop foto och andra ströjobb nu under våren och med tanke på detta kände jag att det var dags att möblera om lite i min blixt utrustning för att kunna göra saker jag inte kunnat tidigare som jag känt. jag har större delan av min tid som fotograf endast kört med Nikon speed lights on location och på events etc, och har varit ganska nöjd med det. men för många av mina egna projekt och också vissa jobb känner jag att jag behöver något kraftigare men ändå inte en full studio utrusning utan något som jag fortfarande kan ta med mig utan att bryta ryggen.

Jag har sneglat länge på Godox och fick en del tips här från er på sidan, och efter mycket om och men började jag införskaffa de delar jag kände att jag behövde börja med( en Ad400 och en XPro med en Godox octabox.). Så nu ska jag komplettera med några fler triggers och softboxar men även kanske någon Ad200 och en V860ii så är jag nog i hamn. Ska bli väldigt spännande att ta med grejorna ut på fältet men även vara lite mer kreativ när det gäller blixtdelen av mitt fotande.

En trevlig detalj var också hur mycket jag gillar att gå till Kameradoktorn och att handla där istället för över nätet. Alltid så trevliga och hjälpsamma, blev en timmes snack och inhandlande av Blixt etc. Lägg till en promenad till närmaste cafe för en magnifik semla( en stor favorit för en som gillar att fika i största allmänhet) och dagen kändes nästan perfekt!

Som sagt, ska bli kul att se vad Godox systemet har att erbjuda och hur jag kan utvecklas med det. Min starka sida har aldrig varit ljussättning med blixt utan har alltid sett det som ett komplement och för upplättning mer än något att vara kreativ med och att verkligen lära mig hur jag blir duktig på det. Så det blir mitt nästa mål att göra saker jag aldrig kunnat göra tidigare.

Nu behöver jag bara klona mig själv för att få mer tid mellan heltidsjobb och nattningar av 1 åringen, men förhoppningsvis blir det mer tid framöver.

Kojbygge med syster Yasmine bredvid spjälsängen, Leica Q-P.

Efter en gatufoto session slutar dagen i en regntung himmel vid sergels innan jag flyr min kos till vallentuna igen...

Något jag hoppas få mer tid till är verkligen mitt gatufotande som jag saknar att hinna med men jag även alltid behöver mer tid på gatan för att utvecklas i.

Längtar till ljuset och våren då man faktiskt hinner att åka in efter jobbet i värsta fall då ljuset fortfarande är kvar trots sena kvällar.

Vallentunasjön en av de få ljusa dagarna dessa veckor i februari. Nikon Df+58 1,4g

Leica Q-P, ödehus ute vid Ubbesjön.

Runt Ubbesjön samma vackra dag.

Mycket verkar också hända här på Fotosidan med människor vi sett länge men som slutar och börjar nya resor i livet och sitt jobb inom fotografi, sidan får ansiktslyftningar och förändringar står i horisonten och väntar, bra för vårt umgänge här eller inte i framtiden, ja det får vi se. Jag hoppas och önskar att diskussionerna här fortsätter och att sidan får vara kvar länge till. Trots att den har förändrats mycket genom åren eller framförallt att människorna man haft dialoger med har kommit och gått och att grupperna och kommenterandet blivit mindre, så trivs jag bra här och har alltid lite extra tid över för att titta bilder och läsa trådar och bloggar.

ha en fin Vinter nu den sista tiden den är kvar så hörs och syns vi!

/Over and out..