Ett och annat missat årtag som viskande snuddar vattenytan.

En bild värd sin plats

Vi tog farväl av Karin igår. Hade hon fått leva ännu ett halvår hade hon blivit 90 år. Bland hennes tillhörigheter på äldreboendet hittade vi den här bilden. Den var repig och tummad och hade plockats ut ur sin ram.

Bilden togs någon gång i mitten av trettitalet. Fotografen är okänd. Karin står här tillsammans med sin far och sina två syskon framför boningshuset i det lilla småbrukarhemmet i Västerbottens inland. Hästen och katten är med på bilden. Det är Karin som håller i katten.

Barnens mor finns inte med. Hon finns inte längre i livet. Att familjen sörjer kan man nästan ana när man ser allvaret i deras ansikten. Karins äldre syster, här längst ut till höger, har fått ta över ansvaret för hushållet. Livet är hårt, slitsamt och knapert, men det går vidare och långt senare ska Karin bli den som tar över småbruket tillsammans med sin man.

Karin blev den sista i sin generation i det här släktledet. Hon fick inga egna barn, men hon blev en älskad moster och en kär faster och får på så sätt möjlighet att leva vidare ännu några år i den yngre generationens minne.

*

Jag vet inte varför, men när jag betraktar den här bilden kommer jag att tänka på Dorothea Langes ikoniska bild "Migrant mother". Bilderna har väl inga andra beröringspunkter än att de är tagna under samma tidsepok och att de speglar människors kamp för tillvaron. Men det är något i blicken på Karin, hennes far och syskon som väldigt mycket påminner om blicken hos sjubarnsmamman Florence Owens Thompson.

Den ena bilden är känd, den andra helt okänd. Men båda vill säga något betydelsefullt. Därför tycker jag att också den här bilden är väl värd att uppmärksammas.

Inlagt 2016-10-15 14:18 | Läst 1125 ggr. | Permalink

"En strävsam melankolisk känsla i både bilden och din berättelse. Fint!"


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
En bildtyp som verkligen betyder något. Sällsynt.
Lars Ove Pehrsson Koll 2016-10-15 15:27
Håller med dig och andra kommentarer. Fint och berörd.
Svar från Svedje 2016-10-15 21:07
Tack, Stefan! Det värmer att du tänker så.
/Sture
Svar från Svedje 2016-10-15 21:07
Tack, Lars Ove!
En bild och historia som berör. Jag har några liknande bilder från mina föräldrar som är borta sedan många år. Hästen står där utan vare sig grimma eller träns. Den hör hemma där.
Hälsningar Lena
Svar från Svedje 2016-10-15 21:10
Ja, hästen betydde mycket. Den var en förutsättning för familjens försörjning. Tack, Lena!
/Sture
Fantastiskt detta med bilder. Det som i förstone bara är "dokumentation" och uppställning framför kameran blir med tiden en del i historien.
/MA
Svar från Svedje 2016-10-15 21:11
Ja, så blev det nog i det här fallet. Tack, Mats!
/Sture
Mycket vacker bild och historia...Har en liknande som jag är väldigt förtjust i.
Mv/G
Svar från Svedje 2016-10-15 21:12
Tack, Gunte! Det finns förstås många liknande bilder och berättelser - var och en unik.
/Sture
Fin berättelse som ger den fina bilden ett mervärde. Det är lätt att tänka på Sune Jonsson när man tittar på de strävsamma människorna framför sitt hus. Han verkade senare än när den här bilden togs, men några av hans bilder har trots det samma tidsanda. På vissa ställen står tiden stilla. Mycket fint.
Svar från Svedje 2016-10-15 21:13
Tack, Torbjörn! Jo, jag tänkte också lite på Sune Jonssons bilder när jag såg den här.
/Sture
Den viktigaste och mest berörande bild jag sett på länge med en rörande historia. Trevligt att du delar med dig. Väldigt starkt!
Svar från Svedje 2016-10-15 21:16
Tack, Karl! Det var ingen självklarhet att dela den här berättelsen, men på något sätt ville bilden att det skulle bli så här.
/Sture
En intressant bild med en historia som höjer den ytterligare.

//Tommy
Svar från Svedje 2016-10-15 21:16
Stort tack, Tommy!
/Sture
Jättefin bild, jag tycker verkligen om de gamla uppställda bilderna.
Svar från Svedje 2016-10-15 21:20
Tack, Stefan! Det var nog både spännande och lite högtidligt när fotografen kom på besök.
/Sture
Underbar bild och en historia värld att berättas och kommas ihåg/ Björn T
Svar från Svedje 2016-10-15 21:17
Tack, Björn! Jag är glad att du tycker så.
/Sture
En strävsam melankolisk känsla i både bilden och din berättelse. Fint!
Svar från Svedje 2016-10-15 21:25
Tack, Gunnar! Ska jag vara ärlig kändes det i hjärtat att återge den också.
/Sture
Instämmer med Karl Ekenhem här nere. " Dem viktigaste och mest berörande bild jag sett på länge ". Man hoppas bilden och din text får leva vidare länge i framtiden. Tänker genast på min svärmor som miste sina föräldrar vid 7 - 8 års ålder. Fick fly från Karelen när ryssarna kom vid två tillfällen. Fick växa upp med en sträng mormor. Kom till Sverige på 50 talet och fick fyra barn var av tre dog innan hon själv dog strax före sin 90 års dag.
Sten
Svar från Svedje 2016-10-15 21:30
Tack, Sten! Den berättelsen berör också väldigt starkt. Av den förstår man också lite bättre hur de som tvingas fly idag känner sig.
/Sture
Framför allt är det din text som lyfter hela bilden!
Svar från Svedje 2016-10-15 21:36
Tack, Lars! Det kanske är så att vissa bilder behöver en text. Jag blir glad att du tycker att den kompletterar bilden.
/Sture
Mycket intressant! Bilden existerar i sin egen rätt - och pekar på fotografins oerhörda betydelse, dess faktiska innebörd.
Jag satt en gång i länslandsmäteriets arkiv i Uppsala och bedrev geografiska källstudier. Efter tips från min professor hittade jag ett testamente från en storbonde under det sena 1700-talet. I inledningen berättade han om sin kära "Fru Moder" som hade betytt oerhört mycket för honom. Så småningom kommer en sats som nästan fick mig att tappa pennan:
"... det står mig nu före att jag ej längre kan återskapa min Moders anletsdrag." Han kunde alltså inte längre komma ihåg hur mamma såg ut, han hade ju ingen bild!
Svar från Svedje 2016-10-15 21:45
Tack, för din kommentar, Peter! Det är viktigt det som du påpekar om bildens betydelse och citatet från den här bonden är gripande.
/Sture
Härlig berättelse med en fin bild, det påminner om tiden, och hur enkelt livet såg ut att vara . Det var aldrig så enkelt, det var tider om umbäranden, men ändå klädde man upp sig för fotografen. Vilket tyder på en stolthet inför fotograferandet och för att andra skall se att ,,,man klarade sig.
Svar från Svedje 2016-10-16 12:59
Tack, Bert! Och visst, du har rätt, stoltheten och värdigheten kan man inte ta miste på.
/Sture