Vykort

Det blir mycket vykortsbilder när jag är ute och reser. Hatade och förlöjligade av många fotografer. Omtyckta av ”vanligt folk” kanske inte för den konstnärliga kvaliteten, men för att de väcker minnen.

Den här bilden väcker mitt minne från sommarens Ölandsvistelse. Det är en ljum och stilla kväll och jag är på väg från landborgen ner mot Mörbylånga.

Kvällsljuset är speciellt och för mig som västerbottning väldigt exotiskt. Det jag ser framför mig påminner om en landskapsmålning av någon gammal mästare.

Jag kliver ur bilen, höjer ISO-t på kameran och tar min vykortsbild.

Jag har fångat ännu ett minne.

Slumpen

Sista dagen på årets besök på Södra Öland tog jag en långpromenad ut på Stora Alvaret. Det var en gråmulen dag och tankarna kom osökt in på en av Johan Theorins skrönor om en mystisk källa därute.

Här och nu, under en betydligt gråare oktoberdag, läser jag en dansk spänningsroman med förvecklingar till Öland och där ett mord begås i exakt i samma område som jag besökte för fyra månader sedan.

Märkligt att slumpen åter kopplar tankarna till den här platsen. På ett lite kringelkrokigt sätt via en dansk bok där handlingen i huvudsak tilldrar sig på Bornholm. Min farfar skulle ha skakat på huvudet och sökt någon djupare betydelse i det hela. Hade jag ärvt hans vidskepelsegen hade jag varit böjd att hålla med.

Vägarna på tvärs över det här landskapet är dock vare sig böjda eller kringelkrokiga. De tycks vara konstruerade vid ett ritbord med hjälp av linjal. Jag plockar fram en bild från den aktuella dagen och trycker fram ”Long, long way” på Spotify.

Kopplingar till ett gammalt mordfall

Det här är mitt barndomshem. När jag växte upp fanns här branta skogbevuxna nipor som inramning till en vild och laxrik fors. Nu står huset vid ett dött uppdämningsområde, som många påstår är vackert. Det kan jag förstå, men ändå inte ta till mig. De skulle bara veta hur vackert det en gång var.

Ett par hundra meter nedströms boningshuset leds det uppdämda vattnet genom ett djupt sår i landskapet ner till Kvistforsens kraftverk. Någonstans vid inloppet dumpades för 50 år sedan den mördade köpmannen Axel Andersson från Stöcksjö.

Tio månader senare hittades kroppen här nere vid kraftverket i andra änden på kanalen.

Ikväll tar "Veckans brott" upp fallet. Det anses polisiärt uppklarat, men bevisen räckte inte för att åtala den misstänkte.

Men kopplingen då? Jo, hösten 1966 hade jag också gjort mig skyldig till ett brott precis på landsvägsbron där polisen tror att kroppen dumpades. I skydd av nattens mörker hade jag låtit två framskärmar från en Opel Olympia av årsmodell 1953 glida ner i kanalen. När sedan polisen började intressera sig för platsen både genom dykningar och operation dörrknackning blev jag förstås orolig för att mitt miljöbrott skulle bli uppdagat.

Mordet preskriberades för 25 år sedan och jag antar att mina skärmdumpningar också förpassats till historien vid det här laget. Alla har vi väl våra ungdomssynder och många faller väl i glömska, men den här synden blir jag nog aldrig fri ifrån. Dock har den haft det goda med sig att jag blivit mer rädd om miljön än vad jag kanske annars hade blivit?

Men, gissa vad jag tänker på varje gång jag hör ordet skärmdump?   

Ögondusch

Där jag bor blir det nu i rask takt allt mindre höst och allt mer förvinter. De flesta träden är kala, Löven har körts på tippen, vattenledningarna i sommarstugan är tömda, båten står på land, dubbdäcken på bilen är monterade. Kort sagt - vi är beredda.

Avstår från fredagsritualen i TV och orienterar mig bakåt i tiden. Känner för en sista ögondusch innan permafrosten kopplar greppet och beger mig virtuellt till Ruttjebäcken, sydväst om Hemavan. Har du lust att följa med bör du klicka bilden.

Skeleton tree

Den vackra hösten har bytt till grå kostym. Nick Caves melankoliska stämma strömmar från högtalarna och jag letar i arkivet efter en bild som passar den här måndagen.