En bild värd sin plats
Vi tog farväl av Karin igår. Hade hon fått leva ännu ett halvår hade hon blivit 90 år. Bland hennes tillhörigheter på äldreboendet hittade vi den här bilden. Den var repig och tummad och hade plockats ut ur sin ram.
Bilden togs någon gång i mitten av trettitalet. Fotografen är okänd. Karin står här tillsammans med sin far och sina två syskon framför boningshuset i det lilla småbrukarhemmet i Västerbottens inland. Hästen och katten är med på bilden. Det är Karin som håller i katten.
Barnens mor finns inte med. Hon finns inte längre i livet. Att familjen sörjer kan man nästan ana när man ser allvaret i deras ansikten. Karins äldre syster, här längst ut till höger, har fått ta över ansvaret för hushållet. Livet är hårt, slitsamt och knapert, men det går vidare och långt senare ska Karin bli den som tar över småbruket tillsammans med sin man.
Karin blev den sista i sin generation i det här släktledet. Hon fick inga egna barn, men hon blev en älskad moster och en kär faster och får på så sätt möjlighet att leva vidare ännu några år i den yngre generationens minne.
*
Jag vet inte varför, men när jag betraktar den här bilden kommer jag att tänka på Dorothea Langes ikoniska bild "Migrant mother". Bilderna har väl inga andra beröringspunkter än att de är tagna under samma tidsepok och att de speglar människors kamp för tillvaron. Men det är något i blicken på Karin, hennes far och syskon som väldigt mycket påminner om blicken hos sjubarnsmamman Florence Owens Thompson.
Den ena bilden är känd, den andra helt okänd. Men båda vill säga något betydelsefullt. Därför tycker jag att också den här bilden är väl värd att uppmärksammas.
/Sture
Hälsningar Lena
/Sture
/MA
/Sture
Mv/G
/Sture
/Sture
/Sture
//Tommy
/Sture
/Sture
/Sture
/Sture
Sten
/Sture
/Sture
Jag satt en gång i länslandsmäteriets arkiv i Uppsala och bedrev geografiska källstudier. Efter tips från min professor hittade jag ett testamente från en storbonde under det sena 1700-talet. I inledningen berättade han om sin kära "Fru Moder" som hade betytt oerhört mycket för honom. Så småningom kommer en sats som nästan fick mig att tappa pennan:
"... det står mig nu före att jag ej längre kan återskapa min Moders anletsdrag." Han kunde alltså inte längre komma ihåg hur mamma såg ut, han hade ju ingen bild!
/Sture
/Sture