Diskret gudinna

Aurora höll sin föreställning bakom ridån i går kväll. Men jag kunde ana färgprakten genom en liten glipa i molntäcket. På andra håll i landet var hon inte fullt lika reserverad. Tydligen förgyllde hon natthimlen även på sydligare breddgrader.

För tre veckor sedan var hon på bättre humör och visade upp hela sitt register flera nätter i rad. Här en bild från en udde ute vid Bottenvikskusten.

Norrsken är cykliskt och sägs visa sig bäst vart elfte år. I två års tid nu har jag varit övertygad om att vi nått en peak, men som den här säsongen börjat får jag nog revidera uppfattningen än en gång.

Där jag växte upp i en by i Västerbotten gjorde den mörka årstiden verkligen skäl för sitt namn. Men när norrskenet brann och när fullmånen lyste hade vi barn allt ljus vi behövde för utomhusaktiviteter på kvällarna. Jag gissar att det här satte sin prägel på oss och när jag nu i mer än mogen ålder ger mig ut med kameran under höst- och vinterkvällar handlar det säkert om att återskapa en del av barndomen.

Blodmåne

Två saker håller mig ibland vaken om nätterna. Norrsken och månsken. I natt är det norrsken, men molnen skymmer, så det är ingen ide att ge sig ut.

För ett år sedan var det blodmåne den här natten. Blodmåne uppstår vid total månförmörkelse.

Klockan 04.47 skymdes månen maximalt och endast rött och orange ljus kunde tränga igenom och nå oss på jordytan. Den här bilden tog jag 04.25 på ett svajigt stativ uppe på Huvudberget. Minuterna efteråt täcktes himlen av moln och jag blev än en gång snuvad på en totalupplevelse.

Nästa blodmåne inträffar 31 januari 2018. Väderprognosen lär vara skriven i stjärnorna.

Oss frilandsfotografer emellan

Försöker uppdatera min profilsida här på Fotosidan och hamnar i existensiella funderingar. Vem är jag egentligen?

Fyra alternativ finns att välja mellan och formuläret är så konstruerat att jag måste välja. Enkelt, kan tyckas, men inte för mig. Nåväl, jag börjar med att sortera bort yrkesfotograf. Det här med fotografi är ju faktiskt inte mitt levebröd. Fotostuderande är jag nog inte heller. Att jag ägnar större delen av min vakna tid åt att ta bilder, bearbeta bilder och titta på bilder räknas nog inte? Så valet står mellan frilans och amatör.

Amatör känns lite nedvärderande, så jag googlar begeppet på engelska bara för att upptäcka att nästan varje träff förknippas med pornografi. Där vill jag ju inte hamna så då återstår bara frilans. En gång läste jag om en frilansfotograf. Vad artikeln handlade om har jag glömt. Jag fäste mig bara vid stavfelet, frilandsfotograf. Jag tyckte att det var ett vackert ord och skulle gärna se att det fanns som ett femte alternativ i formuläret. Vem vet, i dessa tider vore det kanske ett begrepp att slå vakt om?

Fast innerst inne tycker jag att man borde ta bort de fyra alternativen. Om man nu ändå ska reflektera över vilken sorts fotomänniska man är, så borde man väl vara fri att formulera det själv? Själv funderar jag fortfarande och i väntan på att jag ska komma på något som känns rätt lånar jag följande citat från fotografen Vernon Trent:

"..amateurs worry about equipment,
professionals worry about money,
masters worry about light,
I just take pictures... "

Skvitter

En gång i min ungdom ägde jag en Volkswagen, årsmodell 1959. Den fick så småningom smeknamnet Särimner efter den fornnordiska galten som slaktades varje kväll för att morgonen därpå uppstå hel och levande igen. Ungefär så var det med den där gamla Folkan.

Ungefär så är det också med den här bloggen. Den har slaktats och återuppstått åtskilliga gånger och idag är det dags för ännu en återuppståndelse, den här gången på Fotosidan.

Dagens bild kommer från ett buskage vid Skellefteälven. Plötsligt är tiden inne för naturen att hålla vernissage och jag skyndar mig att njuta av prakten i vetskap om att höststormarna snart ska städa rent i utställningslokalen.