Namibia
Namibia
Resan till Namibia blev av, och jag tog över 3000 bilder.
Flera av dem blev faktiskt bra! Nu, flera månader efteråt, känns det nästan meningslöst att skriva om det, men tiden och ork har inte funnits tidigare - och lite avstånd är inte fel när man ska summera.
Bildmässigt är jag nöjd, men inte mer. Det var inte en fotosafari, och vi tog de bilder vi hann med när bilen åkte genom landskapet. Några få gånger hade jag möjlighet att ta planerade bilder. Ett par ögonblick missades - bland annat två strutsar som sprang över sanden och sparkade upp damm (fel objektiv satt på kameran).
De första dagarna i världens torraste land regnade det. Lyckligtvis resulterade det i en välplacerad regnbåge.
Vilda leoparder är ytterst sällsynta, och några sådana såg vi inte. Däremot en "tam" leopard, som inte klarade sig själv utan tagits hand om av Africat foundation.
Ett av mina mål var att ta så många solupp- och nedgångar som möjligt, men hade lite otur med dessa. Det var inte förrän en vecka in som jag fick läge att följa solnedgång ordentligt. Uppsprungen på en kulle klippte jag iväg bilder som en galning.
Tyvärr gick jag tillbaka lite för tidigt efter solnedgången och när himlen var blå, gul och röd samtidigt befann jag mig nedanför den.
Vi bodde en natt på en lodge som korsades av en elefantstig och på morgonen dök denna upp bland alla tält.
Bilden är tagen i direkt motljus och från början var bilden nästan jämngrå. Men lite konstrast och uppskärpning senare...
En varm dag (med Namibia-mått) gick vi upp på en sanddyn. Åt ena hållet såg världen ut som ett månlandskap...
... och åt ett annat var typiska dynvyer. Jag står på exakt samma ställe när jag tar både bilden ovan och nedan.
Senare samma dag åkte vi till Dead flay, där ett spontant grönområde uppstod, torkade och dog. Träden stått där, döda, i 500 år utan att förmultna, då fuktigheten är så låg. Ett av Namibias häftigaste ställen.
I kommande inlägg ska jag försöka reda ut vad jag lärde mig under resan. Att ta så mycket bilder så koncentrerat var otroligt lärorikt - min bror och jag var överens om att vi gärna gjort om resan direkt efteråt, att få en andra chans att plåta allt nu när vi visste hur vi skulle göra.
Att fortsätta kalla denna blog Namibia kommer bli mer och mer missvisande, men eftersom den skapades med anledning av resan tror jag namnet kommer få stå kvar.
Slutfasen
Nu är det helt plötsligt inte så värst lång tid kvar innan avresan till Namibia.
En dryg månad. Biljetten är betald, passet är ordnat, min Tilley har anlänt (jag är redan småkär).
Jag har inte så mycket kvar när det gäller praktiska förberedelser: en andra vaccinationsspruta, några mindre inköp. Det stora orosmolnet är en beställning på Adorama som inte kommer iväg i väntan på en restnoterad vara.
När det färdighetsmässiga förberedelserna hade jag kunnat göra mer, men som icke-arbetslös, icke-proffsfotograf har tiden inte riktigt infunnit sig. Men jag har gjort vissa framsteg, och kommit till den viktiga insikten att jag är kass.
Att anse sig själv vara kass är inte ett uttryck av låg självkänsla eller överdriven ödmjukhet. Det är ett naturligt steg i kompetensutveckling, enligt Anders Utvecklingsstege:
Nivå | Kunskap | Självbild |
1 | Nybörjare. | Jag kan inget. |
2 | Lite färdighet. | Jag kan det här! |
3 | Mer färdighet, lite självinsikt. | Jag är KASS. |
4 | God färdighet, mer självinsikt. | Jag är så som bra jag är. |
Som nybörjare är man medveten om att man inte kan något, men detta glömmer man lätt så fort man börjar kunna lite grann. Jag anser att man endast kan nå en viss nivå från den tidigare. Det går alltså inte att hoppa från 1 till 3.
Däremot går det att gå nedåt i utvecklingen. Att hatta mellan steg 2-3 och till och med svira upp och ner på 2-4 är inte ovanligt.
Jag har gått från ett till två under ca 10 år av sporadiskt plåtande, men nu äntligen tagit det viktiga steget till nivå tre.
Det är därför jag säger: Yay - jag är kass!
Sannolikt tar jag några färdigshetssteg i Namibia (att ta brutalt mycket kort i två veckor i sträck måste tamigfan ge någonting) och förhoppningsvis ökar min självinsikt en smula också.
Galen Rowell's Inner Game of Outdoor Photography
I min strävan att höja mina fotografiska färdigheter skaffade jag mig två böcker. Photographing the World Around You av Freeman Patterson samt Galen Rowell's Inner Game of Outdoor Photography, som detta recensionsaktiga inlägg ska handla om. Boken är från 2001, alltså ett år innan författaren och hans fru dog i en flygolycka.
Jag läste boken under en resa till Simpnäs, där den inspirerade mig till att försöka mig på en bild med lite mer ambition än tidigare.
På grund av amerikanska tryckbranchens vana att missrepresentera verk för säljändamål förstod jag inte att boken inte är skriven som bok, utan besår av ett antal essäer Rowell skrev 1993-1999 för en fototidning. Detta är i sig ingen problem, utan snarare en fördel, som jag ska förklara snart, men det hade varit kul att veta detta när man satte sig och läste. Essäerna är i regel 2-3 sidor långa och åtföljs av en eller flera bilder som belyser och inspirerar. Han tog ett gäng häftiga bilder i sina dagar.
Men oavsett form och ursprung är texterna väldigt bra. En del handlar om en viss resa eller ett område, andra om specifika tekniska saker och en del är rent av filosofiska funderingar.
De intressanta med boken är just det att kapitlen/artiklarna inte skrevs för att sitta ihop från början. Det gör att den spetar åt alla möjliga håll, samtidigt som han upprepar sig, skriver om samma resa eller samma bild, fast ur olika perspektiv. En artikel handlar om att ”fånga ögonblicket”, en annan om blixtfoto, men de använder samma bild som exempel.
Man får läsa om många olika ämnen och lärdomarna kommer lite under ytan, istället för förenklande howto-litteratur får man ta till sig det som är relevant för sin egen situation.
Rowell återkommer ofta till begreppet preconceptulize, det som Thom Hogan (och jag själv) skrivit om som pre-visualizing/förvisualisering. Det är inte bara att tänka ut bildidéer i förväg, utan även känna igen var och framför allt när en bild närmar sig. I den typ av fotografering han sysslar med (landskap, natur och djur) handlar det mycket om att förutse naturligt förkommande ljuseffekter.
Som naturfotograf kan/ska man sällan arrangera sina bilder, men Rowell beskriver hur man ändå ”jobbar fram” bilder. Han återger historien om hur han under en resa i Tibet ser en regnbåge när han och femton andra vandrare är i närheten av Dalai Lamas tempel. Han får en bildidé och frågar om någon hänger på. Alla tackar nej, det är snart middag och alla ska gå och äta. Själv kutar han någon kilometer upp på en kulle och tar därifrån sin mest kända bild. (Googla Rowell Potala Palace för att se bilden.)
En sak som slog mig när jag läste är att han till en början verkar motsäga sig själv. Han pratar om att ”pre-conceptulize”, därefter påtalar han hur viktigt det är att vara spontan. Han ondgör sig över att ha för mycket utrustning, men listar i artikeln efter en hel litania av utrustning.
Man måste läsa ganska noga och tänka själv för att förstå vad han menar, och då är det inte så motsägelsefullt längre.
Det främsta jag fick med mig av boken är den enkla sanningen att man alltid ska ha en idé med sitt fotograferande. Man ska ha något att uttrycka.
Ett feltänk jag är skyldig till är tron att gatufoto och annan spontan fotografering inte har någon idé – man vet ju aldrig vad som kommer. Det är sant att man inte vet vad eller vem som kliver in framför ens kamera, men har man sin bildidé klar för sig så känner man igen (förhoppningsvis) när en passande situation uppstår. Det tar bara längre tid. Vilket är sant för all högre fotografering.
Rowell skrev i en artikel om boken ”Bay Area Wild”. Han och en annan fotograf tog tillsammans 40 000 i vildmarken utanför San Francisco. Ur denna enorma samling valde de ut 250 bilder och från deras urval tog sedan en redaktör ut 140 bilder till boken. 0.35% av de tagna bilderna hamnade i boken, och det var två erfarna proffs som plåtade. En amatör ska inte förvänta sig högre ratio för sina projekt.
På det hela taget en bok full med lärdomar – det är bara en fråga om hur öppen man är inför dem.
Simpnäs
Förra helgen åkte jag ut till Simpnäs i Roslagen.
Bakgrund:
När jag var sju år åkte min familj – mamma, pappa, syster och jag –
till Simpnäs för första gången. Genom Rikmuseets vänner, en slags
fanclub till Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, hade pappa fått
tillgång till en ganska unik semestermöjlighet.
En udde ute i
Roslagen hade ett förhistoriskt antal årtionden skänks till museet i
forskningsändamål. Det vuppfördes fyra stugor: Ekstugan (som vi hyrde),
strandstugan, bergsstugan och storstugan. Samtliga utan el eller vatten.
Man tog med sig det dricksvatten man behövde, disk och skurvatten
hämtade man i det havet, där man också badade och fiskade.
– Utsikt från Ekstugan
Så
mycket forskning förekommer inte längre, men under sommarveckorna kan
naturintresserade familjer hyra en vecka eller två, leva enkelt och
betrakta naturen.
Spis, kyl och lampor drivna av gasol finns, så helt utan bekväligheter är man inte.
Vi
åkte ut dit varje år därefter, när mina föräldrar skiljdes åkte vi
ungar med pappa och när vi flyttade hemifrån fortsatte han åka ut dit.
Några gånger med bekanta i storstugan (en gång var vi elva pers) men
oftast i Ekstugan. Efter mer än 20 år har det blivit ett slags
sommarstuga.
Ekstugan
Med
min sedvanliga tajming slog mitt fotointresse ut ordentligt ungefär
samtidigt som jag slutade åka till Simpäs. Jag insåg billdpotentialen
som finns där men det blev inte många resor dit av olika anledningar.
Några blev det dock och en av mina första "A-bilder" är därifrån.
Jag låg på mage på en sten för att få rätt perspektiv med min Nikon FM och 35mm f/2.8.
Men
i år kom jag iväg, och väl förberedd för fotografering. Av min enda
semestervecka i sommar tilldelades Simpnäs lördag-tisdag.
På
lördagkvällen gick jag och pappa ut vid solnedgången och tog bilder över
viken. Det var molnigt och solen går ner över skogen, så det blev inga
superbra bilder.
Söndag
morgon hoppade jag upp 05:00 och kutade ner på klipporna för att fånga
soluppgången och fyren. Soluppgångar är knepiga motiv, man har inte
många minuter på sig, men några bilder blev okej. Jag hade ingen
egentlig idé mer än soluppgång+fyr.
För
mig var denna semester till stor del en testkörning av utrustningen jag
skaffat inför Namibiaresan. Jag hade med mig nyinköpt Lowepro Outback
200 med kamera/batterigrepp och fem objektiv. Ungefär vad jag tänkt ta
med mig på resan, alltså. Till och med stativet kom med.
Några insikter som infann sig under helgen:
Insikt 1:
Väskan jag har valt, en toploadmidjeväska med två objektivfodral på
sidorna, är nog inte vad jag behöver. Mesta tiden i fält har jag jag
kameran runt halsen så den bekväma men stora saken är tom.
Insikt 2:
Jag hatar 70-300mm. Jag menar inte mitt objektiv, vilket är väldigt
trevligt och lättanvänt, utan själva brännvidden. Jag är ingen
telegrabb. Jag upptäckte hela tiden att jag vill backa, zooma ut mer än
vad som var möjligt och så vidare. Bilder vid 100-300mm förlorar
djupkänslan som finns i vidvinkel och de blir platta och tråkiga. Vid en
safari (och vid fyr-vid-soluppgång-plåtning) är det nödvändigt, men det
är ett nödvändigt ont.
Insikt 3: Mitt stativhuvud klarar
inte D300+MB-D10+70-300mm. Vad jag ska göra åt det vet jag inte riktigt.
Ett nytt huvud, vilket i såfall skulle bli ett rejält, ingår inte i
budgeten. Utan batteripack är situationen bättre, men det är redan en
stor operation att ta fram/sätta upp stativet, att därtill ta av
batteripacket... Allt annat än berg skulle ta för lång tid att
fotografera.
Med ut på Simpnäs hade jag en bok jag hoppades
skulle inspirera mig: Galen Rowell's Inner Game of Outdoor Photography.
Det gjorde den ganska bra, och gav mig några tips jag hade användning av
redan därute. En utförlig diskussion om boken kommer i senare inlägg,
men en sak kan jag nämna. Han skriver om ett ta bilder “ur hjärtat”, det
vill säga bilder som förmedlar den känsla man hade när man var där.
Jag
gjorde ett försök. På de nästan kala, vind- och vägslipade klipporna
växer det enstaka träd. Jag ville ta en bild som förmedlar en känsla av
ensamhet och envishet inför naturens krafter som jag ibland slogs av när
jag lekte på klipporna som liten palt.
Alltså, uppdrag: ta en bild
av ett träd på klipporna som förmedlar denna känsla (som jag inte
riktigt kan beskriva i ord, men det är ju inte det som är uppgiften
heller).
Pappa och jag hann med flera fotopromenader i området, bland annat såg vi denna fyr.
Jag gjorde ett första träd-klippor-bildförsök.
Det finns ingen koppling mellan klipporna och havet och inget sammanhang för träden. De ser inte så ensamma ut.
Närmare ekstugan hittade jag ett bättre träd.
Bättre, men inte närheten av godkänt.
Nu
närmar vi oss något, men busken till vänster stör. Helst skulle jag
vilja panorera mer till vänster, men där var ett till träd som skulle
sabbat bildidén.
Närbilder funkar inte riktigt heller.
Jag
bestämde mig för att försöka i gryningsljus, men gav mig själv en
”sovmorgon” till klockan sex på måndagen. Solen var redan uppe och jag
upptäckte att det inte funkade alls.
Bilden har helt fel känsla, och dessutom motljusartefakter.
Denna bild har faktiskt lite av känslan jag var ute efter, på ett annat sätt, men jag var inte helt nöjd.
Dagen
efter, sista morgonen, skulle jag göra ett nytt försök, gå upp redan
kvart i fem och fånga hela förloppet före, under och efter soluppgången.
Jag hade motiv, utsnitt och allt annat klart för mig. Det skulle bli
perfekt.
Måndagen ägnades åt fler fototurer, och avslutades med solnedgången från altanen.
Sista morgonen vaknade jag till detta:
Regnet öste ner, himlen var jämngrå och klipporna livsfarligt hala. Jag hade missat min chans.
Lärdom: en fotograf får inte vara lat!
Ironiskt
nog skriver Galen Rowell om detta i boken jag hade med mig. Man ska
vara förberedd så man kan fånga ögonblicket när det uppstår och lite
extra tid/arbete kan generera bilden som har det där ”extra”.
Jag
kom på mig själv flera gånger med att bara ta en bild på ett motiv och
sedan gå vidare. Ser man ett motiv ska man alltid jobba med det en
stund, undersöka andra perspektiv och ta många, många bilder. Det gjorde
jag visserligen ofta, men det finns inget mer irriterande än att ta en
bild, tänka ”äh, blev inget”, granska den i efterhand och inse ”om jag
bara gjort så här...”. Exempel:
En solfylld glänta mitt i mörka skogen... med lite fel utsnitt och dessutom ur fokus. Gah!
Då
jag bara hade mitt enda minneskort med mig var jag tvungen att rensa
kanska kraftigt, och det blev också en läroupplevelse. Att bedöma
bilderna samma dag och avgöra vilka som kan slängas är väldigt nyttigt.
Gör man det i dator flera dagar senare har man i regel glömt hur man
tänkte/kände just då. Målet är förstås att kunna bedöma ett motivs
”bildmässighet” i fotoögonblicket, och den förmågan tränas upp om man
bedömer dem kort efter de är tagna.
Min Simpnäsresa genererade
inte så många bra bilder som jag kanske hade hoppats, men det blev gott
om lärdomar istället. Och mygg- och fästingbett. Jäklar vad det kliar!
Assisterande bröllopsfotograf
I juli gifte sig några goda vänner, efter att ha varit förlovade alla år jag har känt dem.
Inför bröllopet blev jag ombedd att ta med mig kameran. Inte som officiell bröllopsfotograf, tack och lov, till det hade de hyrt en professionell person.
Nej, jag fick det tacksamma uppdraget att ta gästbilder, alltså dokumentera alla sällskap som var där. Låter inte så svårt, och det var det väl egentligen inte.
Jag har aldrig aldrig gjort något liknande förut, och det är typiskt en sådan sak man kan sumpa rejält, men jag hade ett par goda råd i ryggen.
Råd 1: Det går att sumpa ”ta massa likadana kort”-uppdrag. Jag har hört lite olika historier av folk som misslyckats, så jag respekterade uppgiften.
Råd 2: Om förutsättningarna inte ändras, ska inställningarna heller göra det.
Det fotografiska förutsättningarna var inte jättebra: starkt solljus, kort tid med varje sällskap och endast en halv aning om vilka jag tagit kort på och inte.
Jag hittade en skuggig plats under ett träd, men lite trevlig natur i bakgrunden. Tog ett par testbilder på en hjälpsam gäst. Antingen blev gästen bäcksvart eller bakgrunden utfrätt. Jag valde något slags mellanting och hoppades på att raw-filernas dynamiska omfång skulle vara större än displayens. Displayen är inte gjord för att ses utomhus i svensk högsommar så min chansning gick hem. Sedan rörde jag i princip inte inställningarna förrän alla bilder var tagna.
Både par- och gruppbilder blev rätt bra.
Så här i efter inser jag att jag kunde förstås använt upplättningsblixt, men det hade jag inte en tanke på när jag plåtade. Dessutom har jag så lite erfarenhet av det att det lika gärna kunde ha förstört samtliga bilder.
En oväntad bonus av detta uppdrag var att jag upptäckte batch-funktionen i ufraw, min raw-konverterare. Den har så många finesser att jag kunde köra bilderna genom den bara och skippa handpåläggning i Gimp. Jag körde programmet via komandoraden och knappade bara in
ufraw-batch --wb=camera --base-curve=custom --shrink=2 --out-type=jpg *.NEF
så spottade den ut jpg-filer i enlighet med min vilja. Jag experimenterade lite med ljus och färgmättnad också, i samma kommando.
Istället för att det tog många kvällars slit, med ojämnt resultat, blev jag klar med allt dagen efter bröllopet och kunde maila över enhetliga bilder till det nyblivna äkta paret. Win!
Min stolta segerkänsla förtas dock lite när jag inser att jag borde lärt mig detta för ungefär två år sedan, när jag först skaffade mig kameran. Men bättre sent än aldrig.
Inför Namibia var ett av mina stora orosmoln att jag skulle komma hem med 7000 bilder som sedan bara skulle ligga på datorn och skräpa. Nu vet jag att jag iallafall kommer kunna göra något lagom vettigt av dem utan allt för mycket ansträngning.
Sedan får man självklart gå in och grotta extra i sina favoritexponeringar, men den stora massan kommer inte ligga sysslolös iallafall.