Simpnäs

Förra helgen åkte jag ut till Simpnäs i Roslagen.

Bakgrund: När jag var sju år åkte min familj – mamma, pappa, syster och jag – till Simpnäs för första gången. Genom Rikmuseets vänner, en slags fanclub till Naturhistoriska Riksmuseet i Stockholm, hade pappa fått tillgång till en ganska unik semestermöjlighet.
En udde ute i Roslagen hade ett förhistoriskt antal årtionden skänks till museet i forskningsändamål. Det vuppfördes fyra stugor: Ekstugan (som vi hyrde), strandstugan, bergsstugan och storstugan. Samtliga utan el eller vatten. Man tog med sig det dricksvatten man behövde, disk och skurvatten hämtade man i det havet, där man också badade och fiskade.

– Utsikt från Ekstugan

Så mycket forskning förekommer inte längre, men under sommarveckorna kan naturintresserade familjer hyra en vecka eller två, leva enkelt och betrakta naturen.
Spis, kyl och lampor drivna av gasol finns, så helt utan bekväligheter är man inte.
Vi åkte ut dit varje år därefter, när mina föräldrar skiljdes åkte vi ungar med pappa och när vi flyttade hemifrån fortsatte han åka ut dit. Några gånger med bekanta i storstugan (en gång var vi elva pers) men oftast i Ekstugan. Efter mer än 20 år har det blivit ett slags sommarstuga.

Ekstugan

Med min sedvanliga tajming slog mitt fotointresse ut ordentligt ungefär samtidigt som jag slutade åka till Simpäs.  Jag insåg billdpotentialen som finns där men det blev inte många resor dit av olika anledningar. Några blev det dock och en av mina första "A-bilder" är därifrån.


Jag låg på mage på en sten för att få rätt perspektiv med min Nikon FM och 35mm f/2.8.

Men i år kom jag iväg, och väl förberedd för fotografering. Av min enda semestervecka i sommar tilldelades Simpnäs lördag-tisdag.
På lördagkvällen gick jag och pappa ut vid solnedgången och tog bilder över viken. Det var molnigt och solen går ner över skogen, så det blev inga superbra bilder.





Söndag morgon hoppade jag upp 05:00 och kutade ner på klipporna för att fånga soluppgången och fyren. Soluppgångar är knepiga motiv, man har inte många minuter på sig, men några bilder blev okej. Jag hade ingen egentlig idé mer än soluppgång+fyr.





För mig var denna semester till stor del en testkörning av utrustningen jag skaffat inför Namibiaresan. Jag hade med mig nyinköpt Lowepro Outback 200 med kamera/batterigrepp och fem objektiv. Ungefär vad jag tänkt ta med mig på resan, alltså. Till och med stativet kom med.
Några insikter som infann sig under helgen:

Insikt 1: Väskan jag har valt, en toploadmidjeväska med två objektivfodral på sidorna, är nog inte vad jag behöver. Mesta tiden i fält har jag jag kameran runt halsen så den bekväma men stora saken är tom.
Insikt 2: Jag hatar 70-300mm. Jag menar inte mitt objektiv, vilket är väldigt trevligt och lättanvänt, utan själva brännvidden. Jag är ingen telegrabb. Jag upptäckte hela tiden att jag vill backa, zooma ut mer än vad som var möjligt och så vidare. Bilder vid 100-300mm förlorar djupkänslan som finns i vidvinkel och de blir platta och tråkiga. Vid en safari (och vid fyr-vid-soluppgång-plåtning) är det nödvändigt, men det är ett nödvändigt ont.
Insikt 3: Mitt stativhuvud klarar inte D300+MB-D10+70-300mm. Vad jag ska göra åt det vet jag inte riktigt. Ett nytt huvud, vilket i såfall skulle bli ett rejält, ingår inte i budgeten. Utan batteripack är situationen bättre, men det är redan en stor operation att ta fram/sätta upp stativet, att därtill ta av batteripacket... Allt annat än berg skulle ta för lång tid att fotografera.

Med ut på Simpnäs hade jag en bok jag hoppades skulle inspirera mig: Galen Rowell's Inner Game of Outdoor Photography. Det gjorde den ganska bra, och gav mig några tips jag hade användning av redan därute. En utförlig diskussion om boken kommer i senare inlägg, men en sak kan jag nämna. Han skriver om ett ta bilder “ur hjärtat”, det vill säga bilder som förmedlar den känsla man hade när man var där.

Jag gjorde ett försök. På de nästan kala, vind- och vägslipade klipporna växer det enstaka träd. Jag ville ta en bild som förmedlar en känsla av ensamhet och envishet inför naturens krafter som jag ibland slogs av när jag lekte på klipporna som liten palt.
Alltså, uppdrag: ta en bild av ett träd på klipporna som förmedlar denna känsla (som jag inte riktigt kan beskriva i ord, men det är ju inte det som är uppgiften heller).

Pappa och jag hann med flera fotopromenader i området, bland annat såg vi denna fyr.



Jag gjorde ett första träd-klippor-bildförsök. 


Det finns ingen koppling mellan klipporna och havet och inget sammanhang för träden. De ser inte så ensamma ut.

Närmare ekstugan hittade jag ett bättre träd.


Bättre, men inte närheten av godkänt.


Nu närmar vi oss något, men busken till vänster stör. Helst skulle jag vilja panorera mer till vänster, men där var ett till träd som skulle sabbat bildidén.


Närbilder funkar inte riktigt heller.

Jag bestämde mig för att försöka i gryningsljus, men gav mig själv en ”sovmorgon” till klockan sex på måndagen. Solen var redan uppe och jag upptäckte att det inte funkade alls.


Bilden har helt fel känsla, och dessutom motljusartefakter.


Denna bild har faktiskt lite av känslan jag var ute efter, på ett annat sätt, men jag var inte helt nöjd.

Dagen efter, sista morgonen, skulle jag göra ett nytt försök, gå upp redan kvart i fem och fånga hela förloppet före, under och efter soluppgången. Jag hade motiv, utsnitt och allt annat klart för mig. Det skulle bli perfekt.

Måndagen ägnades åt fler fototurer, och avslutades med solnedgången från altanen.



Sista morgonen vaknade jag till detta: 


Regnet öste ner, himlen var jämngrå och klipporna livsfarligt hala. Jag hade missat min chans.

Lärdom: en fotograf får inte vara lat!
Ironiskt nog skriver Galen Rowell om detta i boken jag hade med mig. Man ska vara förberedd så man kan fånga ögonblicket när det uppstår och lite extra tid/arbete kan generera bilden som har det där ”extra”.

Jag kom på mig själv flera gånger med att bara ta en bild på ett motiv och sedan gå vidare. Ser man ett motiv ska man alltid jobba med det en stund, undersöka andra perspektiv och ta många, många bilder. Det gjorde jag visserligen ofta, men det finns inget mer irriterande än att ta en bild, tänka ”äh, blev inget”, granska den i efterhand och inse ”om jag bara gjort så här...”. Exempel:


En solfylld glänta mitt i mörka skogen... med lite fel utsnitt och dessutom ur fokus. Gah!

Då jag bara hade mitt enda minneskort med mig var jag tvungen att rensa kanska kraftigt, och det blev också en läroupplevelse. Att bedöma bilderna samma dag och avgöra vilka som kan slängas är väldigt nyttigt. Gör man det i dator flera dagar senare har man i regel glömt hur man tänkte/kände just då. Målet är förstås att kunna bedöma ett motivs ”bildmässighet” i fotoögonblicket, och den förmågan tränas upp om man bedömer dem kort efter de är tagna.

Min Simpnäsresa genererade inte så många bra bilder som jag kanske hade hoppats, men det blev gott om lärdomar istället. Och mygg- och fästingbett. Jäklar vad det kliar!

2010-08-27 22:23   basic70

Jag har gjort ungefär samma observation när det gäller väska, fast med den slingshot som jag fick med när jag köpte kameran. Bortsett från när man reser och behöver händerna fria, så har man kameran framme. Att ha en smidig ryggsäck är därför inte något problem. Då är ju "tomma fack" inget som märks heller.