Ding Darling 2013

Ingen resa till Florida utan ett besök på Ding Darling :-). Jag skrev lite om detta stället förra året och det hittar du här.

Den här gången var jag lite mer förberedd och visste mer om vilka platser som funkade vilka som inte funkade. Jag försökte också passa in besöken så att det var lågvatten för då kommer vadarna fram lite mer eller som i det här fallet en stork.

Vid lågvatten så är det inte bara vadare som dyker upp. Mängder av krabbor kryper upp och samlas i stora flockar. Dom rörde sig nästan synkroniserat, som fiskstim som byter skepnad när jag närmade mig.

Och kommer det mat, så kommer det såna som äter mat...

Den vita hornpelikanen samlades ofta vid en speciell sandbank för att vila eller fiska. Ibland var det så mycket pelikaner, att det var kö till toa :-)


När många samlas på en liten yta, så kan det lätt uppstå situationer när någon vill markera att "det här är min plats". Den här hägern ville verkligen inte ha andra fåglar runt sig, iaf inte några större fåglar. Den for runt och jagade undan alla potentiella rivaler.


Avståndet till sandbanken är på gränsen för ett 500 om man vill kunna isolera någon fågel men ibland gick det hyfsat bra.


En sak som jag gillar med den här platsen är den lite gyllene färgtoning man kan få i vattnet. Det beror troligen på en hög halt av humus i vattnet.


Vattnet är ofta väldigt stilla, iaf i de mindre gölarna, och tack vare det lite mörka vattnet kan spegelbilderna bli riktigt bra.


Den ofta mörka bakgrunden och den ljusa speglingen eller ljusa motivet tycker jag också ger lite spännande kontraster. Det gäller bara att komma ihåg att kompensera exponeringen, annars vill gärna kameran överexponera med utbrända högdagrar som resultat. Trots sin till huvuddel mörka kropp så har den här bronsibisen en del ljusa partier som inte klarar en överexponering.


Det tidiga morgonljuset resp kvällsljuset bildar en del fina skuggkontraster mot den solbelysta sidan som tex på den här skarven.


Till skillnad från förra året så var det rätt gott om alligatorer. Här på Ding Darling så kan man faktisk komma ner lite i ögonhöjd vilket ger betydligt mer spännande bilder än från de vanligen förekommande "boardwalks" som finns i liknande områden.


Gick även en sväng i ett område i närheten av Ding Darling. Området kallas the Bailey Tract och ska husera en mängd fåglar mm under högsäsongen. Jag såg dock inte mycket av det, då besöket skedde tidigt på säsongen. Fick iaf lite bilder på sköldpaddor. Det är väldigt vanligt att dom klättrar upp på grenar och stenar för att torka upp lite. Antar att det krävs för att hålla sig rena från parasiter mm.

Jag skrev (lite på skoj) i förra årets inlägg att jag skulle spara min inträdesbiljett till Ding Darling, eftersom den gällde ett år. Det gjorde jag också och det funkade faktiskt :-).

Men jag blev förvånad när mannen i entréluckan sa att jag fick ytterligare några månaders giltighet på kortet. När jag frågade varför så blev svaret att dom hade stängt parken under ett par månader för att asfaltera om vägen och alla som hade giltigt kort fick dom automatiskt förlängda.

Det kallar jag service :-)

Anhinga trail 2013

Innan vi lämnade östkusten gjordes en avstickare förbi Piccolo Park. Det är en rekreationspark där det häckar prärieugglor mitt bland lekande och idrottande människor. Det var fortfarande lite tidigt att se några ungar men de vuxna höll vakt vid bohålorna. Bohålorna är tydligt utmärkta så att de inte ska bli nedtrampade av ovetande passerande människor.



Efter att ha fotat prärieugglor fortsatte turen mot everglades nat park. Första platsen har jag skrivit om tidigare nämligen Anhinga trail.

Platsen nås via den östra entrén till Everglades Nat.Park. När man kommer fram till parkeringsplatsen så möts man av den här synen.


Här och på flera andra platser så finns det stora presenningar att lägga på bilarna och det beror inte på att solen skulle vara särskilt hårt mot lacken. Det beror istället på att gamarna gärna tuggar i sig delar från bilarna såsom antenner, lister och tom däck.

Desto mer ironiskt blir det då gamarna istället samlas på de bilar med presenningar och tuggar på den istället.


Det var fortfarande november när vi var där vilket innebär att fågelflytten inte kommit igång riktigt och dessutom hade det regnat mycket denna höst så det var fortfarande mycket vatten. Annars så innebär ju torrperioden vanligtvis att vattnet minskar och samlas i mindre sjöar/gölar vilket får reptiler och fåglar att samlas på mindre ytor.

Detta år såg jag många fler alligatorer vid anhinga trail än året innan. Det är lite lurigt att fota alligatorer för det är lätt att bilderna blir tagna högt uppifrån.



Med lite flyt så fick jag några lägen att fota i hyfsat låg position.

En och annan sköldpadda dök också upp.

Mindre aktivitet var det på fågelfronten. Enstaka porträtt blev det iaf.

I Everglades, som ju egentligen är en översvämmad prärie, så är det bästa transportmedlet flatbottade båtar med propellern ovanför vattenytan eller s.k. airboats. Lite turistiskt att betala för en liten båttripp, det medges, men när man stannar mitt ute på "prärien" så inser man hur gigantiskt stort everglades egentligen är.

När man åker fram med dessa dånande farkoster så är det märkligt hur mycket djur och fåglar har anpassat sig till detta. Vi körde förbi flera hägrar och alligatorer som knapp flyttade på sig.

Det är ju så att djuren, precis som människor, har olika toleransnivåer för mänsklig närvaro.

I anslutning till båtturen fick vi även se en uppvisning om hur indianerna som förr levde i dessa områden hanterade alligatorer. Det svåra är inte att fånga en alligator utan att kunna ta hand om dom när man är ensam, dvs hur man binder och håller fast dom på samma gång. Nu är jag ingen större fan av djur i bur men jag måste medge att det var fascinerande att se dels hur man gjorde för att fånga och säkra ett ordentligt grepp men även den kraft som även en liten alligator genererar. Killen som utförde den här uppvisningen var rätt tränad och han var ändå rätt trött efteråt. Det finns nämligen inget som heter tam alligator, så varje uppvisning krävde styrka och koncentration. Man kan ju smått undra hur många gånger (och skador) det tog innan indianerna lärde sig en tillräckligt säker teknik, det fanns ju ingen som kunde visa dom och inget internet att googla på :-).



Nästa gång fortsätter jag ytterligare västerut.