Ding Darling, Florida 2017:6

Då var det dags att återigen besöka Ding Darling National Wildlife Refuge. Bestående mest av våtmark/träsk så lockar detta område till sig olika typer av vadarfåglar, alligatorer och en och annan fyrfoting. En enkelriktad väg leder igenom området så det är enkelt att vara där och ta sig runt. Eller rättare sagt eftersom det är enkelriktat så kan man ibland tveka på att antingen stanna kvar på en plats eller köra en bit till. Att backa eller köra tillbaka är inte möjligt utan man måste ta sig ut hela vägen till slutet för att sedan köra ut på den allmänna vägen och tillbaka till starten igen. Kanske inte den mest miljövänliga naturupplevelsen med andra ord. Jag har sett cyklister som cyklat åt fel håll bli stoppade av och bötfällda så det är inget man chansar på.

Till skillnad från Blackpoint Drive längre nordost ut på Merritt Island (som du hittar här) så finns det en hel del områden på Ding som inte har så mycket aktivitet. Det innebär att man i början inte har riktigt koll på var det brukar vara aktivitet och rätt var det är så har man missat de bästa platserna. Nu har jag varit där ett antal gånger så nu vet jag ungefär vad jag kan förvänta mig på de olika platserna men det händer att jag blir överraskad. Jag brukar ha all kamerautrustning redo men när jag såg denna alligator uppvisa ett brunst/revirbeteende så blev jag faktiskt överraskad. Bilden är tagen med "fel" objektiv (70-200) och "fel" inställningar (för jag glömde/hann inte ställa om den) men den får ändå vara med.


När en alligator hanne markerar sitt revir eller lockar på honor så kröker de upp ryggen samtidigt som huvud och hals hålls upp i luften. Du kan ju pröva att inta den ställningen så förstår du snabbt att desto högre upp man kan hålla de olika kroppsdelarna desto bättre måste man ju var, eller hur :-). Det är ett beteende som jag förknippar med våren och som jag bara sett på film. Det som inte syns på bilden är själva brölet och det var faktiskt det som först fick min uppmärksamhet. Ett dovt men tydligt bröl som byggs upp nere i buken och fortplantar sig långt både i vattnet och i luften. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb denna gång så jag missade bilden av själva ryggkrökningen men jag hann se det iaf, mycket mäktigt. Tyvärr så upptäckte alligatorn mig och drog sig undan vilket var lite synd, annars hade jag fått till bilden betydligt bättre. Då gick det bättre med den här som låg och solade sig tre meter från vägen. Det är lustigt att många som kör missar att kika ner precis bredvid vägen. Jag har sett cyklister som cyklat två meter från en solande alligator utan att se dem.


Annars är det väl vadare som tilldrar sig det mesta fotandet. Kommer man när tidvattnet är lågt så ökar chansen att se dem lite närmare vägen. Men även om det är mycket vatten så kan det ge bra fotomöjligheter. Det som är lurigt är alla vita fåglar, speciellt i dagsljus/sol. Men man får en skön effekt där vatten och bakgrund blir väldigt mörka och fågeln blir i fokus i bilden. Det mörka vattnet är ofta stilla så man kan få en bra spegelbild, som på den här rosenskedstorken.


Även om avståndet ibland kan vara långt så kan ändå bilden bli helt ok när man får med lite mer miljö och fortfarande kan utnyttja det positiva med att bakgrunden blir mörk. Här är en vit ibis som födosöker nära mangroveträden.


Det händer att man ser fyrfota djur, men det är inte så vanligt. De som förekommer här är utter, tvättbjörn och ödlor. Andra fyrfotadjur har svårt att röra sig ibland mangroveträden. Ja nu rör ju sig uttern mest i vattnet och längs små stråk mellan de olika vattendragen. För det krävs någon form av gripförmåga för att kunna klättra runt bland mangroveträdens små smala, men många, rötter. Som den här leguanen som jag fick en skymt av inne bland träden. Jag kan tycka att de är vackra och lite läskiga på samma gång, tur att de inte blir så jättestora, fast är de över metern och kommer nära så bör man visa respekt.


Leguanen är inte en ödla som härstammar från Florida utan har spridit sig bl a genom att  oansvariga djurägare helt enkelt släppt ut dem när de blivit för stora. Leguanerna är dock väldigt väl anpassade för denna typ av landskap så de förökar sig snabbt. Precis som på Wakodahatchee där jag tyckte det var fullt av dem (se det blogginlägget här) så var detta min första observation av dem på Ding Darling men jag antar att de kommer att öka...

När jag stod där och fotade denna där inne bland buskarna så kom det fram en medelålders dam och sa "we don't like them here, they kill birds". Hon antydde dessutom att hon inte tyckte man skulle fotografera dem just därför att hon inte gillade dem. Det är iof en lite märklig inställning men jag har stött på den tidigare. Samma kommentar kan man se när bilder visas på rovdjur som precis fångar/dödar sitt byte. En helt naturlig process i naturen men som många inte vill se, antagligen för att det stör deras uppfattning om den sköna och fridfulla naturen.

Tvärtom är det när man hittar en tvättbjörn. Folk stannar till och undrar nyfiket och intresserat vad man fotar men när de får höra att "it's a raccoon", så tappar de allt intresse och man får höra att "såna har jag massor av hemma bland soptunnorna". Nu har ju jag inte det och jag tycker de är lite fascinerande, dessutom så tycker jag de har oskyldigt söta ansikten :-). Den här hittade jag högt uppe i ett träd käkandes löv, eukalyptus tror jag det var.


De är opportunister, är nyfikna och har en god finmotorik. De har tassar som mera liknar händer än tassar och med de så kan de gripa, gräva, fingra och pilla fram allt möjligt ätbart på de mest oväntade ställen. T ex så vadar de ut längs stranden och rotar runt på botten efter kräftdjur i dyn. De händerna möjliggör också att de kan lätt ta sig fram i mangoveträsket.


Förutom vadare så kan man oftast se fiskgjusar som både häckar och fiskar här. Den här fick jag på film när den tvättar sig efter en lyckad jakt, ett beteende som jag även sett svenska fiskgjusar göra. Fick en även en bild när den lyfte från stranden.


Annars är det väl gryning och skymning som man ska fota här. Solnedgångarna kan vara riktigt fina och ljuset likaså. Det svåra är att hitta motiv på rätt sida om ljuset/vägen. Här är det en vit pelikan som som likt Gulliver kikar ner på de små lilliputtarna.


Så lägger sig skymningen och fåglarna passar på att vila lite i solens sista strålar.


Nedan är en liten film från mitt besök på Ding Darling och jag hoppas du gillar den.

Mer filmer hittar du på min YouTubekanal Mik Swe. Jag hoppas du hittade nåt intressant här idag och så ses vi i nästa inlägg.

Florida 2015:1

2015 hade jag återigen möjlighet att besöka Florida. För att få ut det mesta av en sådan resa så bör man göra en del research. Visserligen kryllar det av olika typer av naturreservat men precis som i Sverige så har de olika aktivitet beroende på vilken del på året det är.

Florida är ett vinterhem för många av de nordamerikanska fåglarna och många har sin häckning här under vintern. Bäst tid på året är februari till april/maj men då har jag ingen möjlighet så det fick bli i december. I slutet på november så börjar flyttfåglarna att anlända och den torra säsongen har startat. Det är viktigt ur två aspekter; dels så minskar mängden vatten vilket får vadare och alligatorer att samlas och dels så är mängden stickande myggor betydligt färre.

2015 var dock lite annorlunda. Den stora vädernyheten var att tydligen så hade december månad samma väder som det normalt var i september. Dvs hög luftfuktighet och mycket vatten. Men nu var jag på plats så det var bara att beta av alla ställen som jag skulle besöka medan.

På min lista hade jag ett par nya ställen som jag såg fram emot. Merritt Island, Viera Wetlands och Circle B bar. Dessutom hade jag ett par andra intressanta ställen, bla ett parkeringshus och en kyrkogård i Orlando.

Men vi tar Merritt Island National Wildlife Refuge först. Den är lokaliserad i direkt anslutning till Cape Canaveral som du säkert känner till som en raketuppskjutningsplats.


Området är låglänt med en mängd vikar och dammar där det samlas sjöfågel och vadare i mängder. I Sverige så ser man sothönor i mindre grupper och de är nästan alltid starkt revirhävdande. Så det var en annorlunda syn att se stora flockar av dessa glida om kring tätt intill varandra utan att bråka.


Vädret under det här besöket varierade mellan mulet och skyfall men sothönsen verkade inte bry sig.

Och faktum är att det ibland är fördelaktigt med lite mer mulet väder. När temperaturen stiger och är mellan 25-30 grader så minskar möjligheten att få bra bilder utan värmedaller i, dessutom så ökar de skarpa kontrasterna mellan ljus och skugga. Det mulna vädret jämnar ut oddsen och ökar chansen till bättre bilder. Har man lite tur så kan regnet dessutom öka dramatiken i bilden.

En annan art som dök upp i otroliga mängder var svalor. En dag så förmörkades himlen av tusentals svalor som utan att krocka fyllde skyn med blixtsnabba flygrörelser.


Andra arter var helt nya för mig som t ex den här kamskraken. Med en mäktig kam på huvudet så urskiljde den sig från mängden av andra änder.

Är man uppe tidigt så kan man fånga den vackra soluppgången reflektera sig i det stilla vattnet. Här är en rosenskedstork som sveper igenom det grunda vattnet med sin skedformade näbb.

Merritt Island med sina grunda vatten var också en bra plats att få se bältad kungsfiskare. Jag hade sett den tidigare år men aldrig fått någon bra bild, men denna gång lyckades det.

En annan fågel som jag sett massor av men som jag inte tidigare brytt mig om var kalkongamen. Men här fick jag tillfälle att se den på nära håll och lade lite tid på att få ett fint porträtt.

Under researchen så såg jag en fantastisk bild på en svart saxnäbb som gled över en spegelblank vattenyta och plöjde vattenytan med sin överdimensionerade nedre näbb. Den bilden ville jag själv ta. Men hur mycket jag än letade så hittade jag ingen. Var jag än träffade på andra människor så frågade jag men fick inga bra svar.

Jag hade bara en natt kvar i området när jag träffade på en kille som tipsade om ebird. Det är den amerikanska motsvarigheten till artportalen som vi har här hemma. När jag kom tillbaka till hotellet så gjorde jag en slagning och fick napp direkt. Ca 100 st befann sig...

*trumvirvel*

...utanför mitt hotell! Det fanns fortfarande lite ljus kvar så jag tog kameran och gick ut på stranden.


Fullt med folk trots det dåliga vädret och jag tänkte att jag var försent ute. Men så såg jag hur en flock med måsar lyfte när en joggare sprang längs stranden och jag gick åt det hållet. Pga den kraftiga vinden så höll sig fåglarna mest nere på stranden. Mycket riktigt så i flocken med måsar så fanns det både tärnor och saxnäbbar. Kungstärnan kallas lokalt i översättning för 'vindflöjeln' för den pekar alltid med näbben mot vinden.

Trots att vingarna och huvudet är mörkare på saxnäbben än på måsarna så var det otroligt svåra att urskilja dem när de flög i flock. Det var troligen därför som jag inte sett dem innan. I profil så ser man hur saxnäbbens undre näbben är betydligt större än den övre. Syftet med det är att när den skummar ytan så glider den nedre delen av näbben igenom vattnet. Så fort den känner något så "nickar" den nedåt och kniper tag i fisken eller vad den nu kände.

När man ser saxnäbben från framsidan så kan man tydligt förstå att den smala näbben glider genom vattnet som en kniv istället för att fungera som en jättelik broms.

Havet var fullt med stora vågor och jag hade ingen förhoppning om att få ta den flygbild som jag hade konstruerat i mitt huvud. Men döm om min förvåning när en av saxnäbbarna lyfte och med kirurgisk precision precis vid strandkanten skummade av ytan mellan vågorna.

Det blev inte min drömbild men det var ok ändå :-)

Nästkommande dagar skulle jag fokusera på Viera Wetlands och det blir i nästa inlägg.


www.mikswephotography.com