Andöya 2015

Nu var det ett tag sedan det blev skrivet nåt i bloggen så det är dags att summera resten av
fotoåret 2015. Så nu Leif, nu kör vi :-)

2014 hade jag möjligheten att besöka det lilla samhället Andenes beläget på ön Andöya i nordnorge (den resan är förövigt beskriven här). Syftet var då att fota valar och norrsken. Det var en fin upplevelse och jag beslöt mig därför att göra fler besök dit. Efter att diskuterat lite med Marten som driver firman som jag reste med så kom jag fram till att maj skulle kunna bli en bra månad. Dels skulle det vara ljusare med bättre fotoförhållanden och dels så finns det ett fågelberg i närheten som vid den tidpunkten börjar fyllas med flyttfåglar av olika slag.

Tiden gick och rätt var det var så stod det maj i kalendern och det började dra ihop sig. Väderprognosen var i och för sig inte helt positiv men dåligt väder kan ju ge fina bilder det med så jag gav mig av.

Det första som slog mig när jag kom fram på eftermiddagen var hur ljust det var. Lite naiv hade jag hoppats på möjligheten att få ytterligare nån norrskensbild men med en månad kvar till sol dygnet runt så var huvuddelen av natten för ljus för att få några magiska bilder på norrsken. Gick en kort promenad för att känna på stämningen. Inom kort hade jag sett flera havsörnar och för första gången även utter. Självklart hade jag inte kameran med mig, men det skulle bli flera tillfällen.


Vädret var i huvudsak gråmulet och ett oväder spåddes anlända inom kort. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord. Vi for i alla fall ut med Martens RHIB och började spana. Det dröjde inte länge innan vi såg den första utblåsningen och kunde ta oss närmare. Det var en kaskelot som vilade lite vid ytan.


Nu är ju inte kaskeloter de mest livade att kika på för de ligger precis under ytan med ryggfenan. Då och då så sticker de upp andningshålet för att byta luft i lungorna. Kaskeloternas största aktivitet vid ytan är ju när de dyker och det är det vi i båten väntar på.


Det börjar med ett par nästan omärkliga ryggkrökningar innan de plötsligt vänder ner huvudet mot botten samtidigt som de sticker upp stjärtfenan högt upp i luften för att på så sätt få en bättre skjuts ner i djupet. Marten som är välbekant med valarnas beteenden ropar ut "diving" så fort han ser de första ryggkrökningarna så vi andra kan göra oss beredda med kamerorna.

De är bara uppe vid ytan ca 10 minuter och sedan kan de vara borta i 20-45 minuter så det gäller att inte missa tillfället.

Så är den borta och ytan är tom igen. Ett gäng stormfåglar samlas runt båten och kikar nyfiket på oss.

De förknippar båtar med fisk och det verkar som om de gärna vill ha lite sällskap också.


En ny utblåsning, denna gång inte så långt bort och vi tar oss försiktigt dit. En svårighet att fota på en sådan här tripp är ju att man själv inte kan planera in vilken bakgrund man ska ha i bilden. Marten brukar försöka placera båten med hänsyn till ljus och bakgrund om det är möjligt men man kan inte manövrera hur som helst i närheten av valarna.


Så där håller det på. Spana efter utblåsningar, vänta på ryggkrökningen och sedan smattra iväg några dykbilder. Det kan ju rent av låta lite tråkigt när man skalar bort allt annat. Men det är en häftigt att se dessa stora djur så nära den lilla båten, det fantastiska landskapet och när de dyker så är det en fin upplevelse varje gång. Får man dessutom med sig en av de engagerade valforskarna så blir det dessutom väldigt lärorikt. De dokumenterar stjärtfenan och kan på så sätt skilja olika individer åt. De kan tom direkt känna igen vissa individer och har dessutom gett namn på dom.


Vi tar en tur förbi Bleiksöya som är en fågel-ö i området. Förhoppningsvis har fåglarna börjat anlända. Vi ser att lunnefåglarna har anlänt.

Likaså har havssulor och toppskarvar kommit.

Till skillnad mot Runde så är det lättare att se fåglarna i ögonhöjd när de sitter i sina bon. Bobyggande och och annan par-aktivitet är i full gång allt medan havsörnar patrullerar kusten runt omkring för att hitta lämpliga byten.

Jag ser flera uttrar men avståndet är för långt och båten guppar så jag njuter bara av upplevelsen.

Vädret håller dock obevekligt på att bli sämre och en dag så är det omöjligt att åka ut med båt. Eftersom jag har några dagar kvar innan flyget hem så lånar jag en bil för att ge mig ut på en roadtrip, Andöya har nog mer att ge tänker jag.

Vinden piskar kusten så hårt att de flesta fåglar sitter och trycker i lä.


Enstaka kastar sig dock ut för att försöka ta sig vidare...

men många sitter bara still och väntar tålmodigt.

 Vägen följer kusten och likt en ringväg går den runt hela ön.

Landskapet är varierat med på många ställen en karg kustlinje med höga berg.

Lite längre in är det myrar.

Och på andra ställen är det fina sandstränder.

Väldigt få människor är ute i den hårda vinden men en ensam kite-surfare passar på. Jag ser att han har en tjock våtdräkt på sig inklusive huva och vantar. Det är nog inget för nybörjare att vara ensam här ute i maj och trots de fina sandstränderna så lockar inte tanken på att ta ett litet dopp. I bakgrunden syns Bleiksöya som reser sig majestätiskt nästan rätt upp ur havet.


Så här långt norrut borde man se mer snö kan man tycka, men eftersom golfströmmen går precis utanför så är det ofta ganska milt.


Jag ser en utter passera tvärs över vägen. På nära håll ser de både stora och otympliga ut. Som en dromedar skjuter den upp ryggen upp när den springer över vägen innan den kastar sig ner i en större bäck. Inte en chans att hinna med med kameran. Stannar och spanar lite längs bäcken men den är som uppslukad. Kör vidare för att lite längre fram se en ensam älg ströva förbi.


Under min resa så meddelade kameran att den inte kunde kommunicera med objektivet. Förvånad tänkte jag att det var nog stiften som kanske ärgat lite. När jag tog bort objektivet så låg det ett par vattendroppar inuti kameran. Det visar sig vara en liten gummipackning på min telekonverter som hade spruckit och det svaga, men ihärdiga, regnet hade trängt in i kameran. Tur att jag hade med mig en backupkamera. Veckan fick därmed ett snöpligt slut med inställda båtturer och en trasig kamera.

Maj och juni brukar vara fulla med fotoaktiviteter men det kom att dröja tills kameran blev lagad. Men det är ju en helt annan historia. En erfarenhet är i alla falla att alltid kolla packningarna på objektiven innan jag ger mig ut i dåligt väder.

www.mikswephotography.com

Späckhuggare och norrsken 2014.

Så var året 2014 nästan slut och jag hade bara ett fotoäventyr kvar. Jag trodde jag hade missat tillfället i somras när jag valde att inte åka till nordnorge men så en dag när jag satt och och gjorde lite research inför 2015 så fann jag att det fortfarande var val- och späckhuggarsäsong långt uppe i norr. Målet var Andenes, en litet samhälle på ön Andöya långt uppe i Vesterålen och norr om polcirkeln. Inte de bästa ljusförutsättningarna tänkte jag först, särskilt eftersom midvintern låg för dörren. Men samtidigt kanske de bästa ljusförutsättningarna för att se norrsken. Ett par snabba sökningar på resor och en koll med arrangören och så bar det i väg.

Dagsljus i Andenes


Eftermiddag i Andenes


Arrangören hade allt som jag behövde: RIB-båtar för att få låga bildvinklar, boende nära hamnen för att slippa tidiga mornar och långa transporter och en båtförare, tillika fotograf, som förstod vikten av ljus, bakgrunder mm. Dessutom så ligger flygplatsen knappt 2 km från centrum och där blev jag upplockad av Marten Bril som också driver företaget.

En familjär och hemtrevlig stämning mötte mig direkt när jag klev in i det lilla huset precis intill vattnet. Efter en fika så pratade vi om ditten och datten och till slut så frågade jag hur det funkar med norrsken, när och hur länge det visade sig. "Tja det är ett där ute nu" var svaret. Så det blev till att snabbt klä på sig och rusa ut med kameran i högsta hugg.


Jag hade tolkat det svaga skenet på himlen som reflektion från gatubelysningen, men så var det alltså inte. Norrskenet dök sedan upp upp flera gånger varje kväll och när det var mulet så lyste molnen på ett skumt sätt men bilderna blev ändå rätt ok.

En kväll var det mer livfullt norrsken. Det vred sig som en orm och färdades över nästan hela himlen. Så det var bara att fota på och njuta av upplevelsen. Men samtidigt så kan man inte slappna av för mycket. Lika snabbt som det dyker upp kan ljuset falna så det gäller att fota medan det lyser. Det blev till en utmaning att hitta något intressant i förgrunden.

Jag var lite begränsad av att inte ha tillgång till en bil, vilket hade underlättat för att leta upp fina fotomiljöer och sedan kunna sitta i för att hålla värmen i väntan på ljuset. Istället blev det till att utnyttja det som fanns till hands och den mest klassiska bilden härifrån är nog fyren.


Så över till mitt huvudmotiv: valar och späckhuggare. Sedan barnsben så har jag drömt om att få se den där klassiska bilden på en val som dyker ner i djupet med stjärtfenan högt upp i luften. Med höga förväntningar så glider vi sakta ut från hamnen. På vågbrytaren sitter två havsörnar och undrar om vi är riktigt kloka som ska ut i den lilla båten ut i halvmörkret.

När man spanar efter späckhuggare så är det enklast att leta efter de stora ryggfenorna som avtecknar sig mot horisonten. Efter ett litet tag så får vi den första kontakten, men den är långt bort. Marten manövrerar båten så att vi kan komma närmare utan att komma för nära, men späckhuggarna sätter fart, de är tydligt på väg nån annanstans. Vi kör vidare i låg fart och plötsligt så ser vi en mindre grupp komma snett bakom oss. Det är riktigt mäktigt att se den nästan 1,8 m höga ryggfenan på späckhuggarhannen passera bara en kort sträcka bort från båten. Då är havet stort och själv är man liten och obetydlig.


Så passerade flocken förbi och det är en sån upplevelse att se dessa djur på nära håll. I bakgrunden lystes de snöklädda bergen upp av det svaga solljuset borta i horisonten och ren och skär njutning stod på menyn, om man inte blev sjösjuk förstås. Jag klarade mig men det hände att någon passagerare matade fiskarna då och då.

MIna farhågor om att det skulle vara dåligt ljus kommer helt på skam. Ljuset är istället helt magiskt. Himlen är helt rosa-röd när solen är precis under horisonten och samtidigt så är havet och snön blått. Tyvärr ser vi inga valar denna dag. Nästa dag var det ett rikligt snöfall och vi gick ut när vi trodde det hade lättat men det var bara ett litet uppehåll så vi fick ta oss i land igen.

Kommande dagar var förutsättningarna betydligt bättre. Vågorna var mindre och snömolnen var borta i horisonten.


Marten fick syn på ett svagt litet dimmoln långt bort. När en kaskelot blåser ut luft bildades det ett litet moln som ett tränat öga snabbt kan lokalisera, även på långt håll.


Kaskeloterna ligger ett tag vid ytan och andas för att sedan dyka djupt och vara borta 20-30 min så hade man otur så skulle vi aldrig se nån på nära hålla. Men har man bara tid och tålamod så dyker de upp igen i närheten av den plats de dök på. Man kan se små plättar på vattenytan som ger en fingervisning om de flyttar på sig. När den väldiga stjärtfenan trycker genom vattenmassorna sätter den vattnet i rörelse och när den rörelsen når ytan så släcker den vågorna.


Till slut så dök en upp i närheten av båten och det är stora varelser, helt klart. Man ser knappt en tredjedel på ytan och den delen är lika stor som båten vi sitter i. Sakta glider den på eller rättare sagt strax under ytan och andas, tar det lugnt och funderar på det som valar funderar på.

Plötsligt ropar Marten "Diving". Man kan se hur ryggen kröks extra mycket när den trycker ner främre delen av kroppen ner mot botten och sakta så lyfts stjärtfenan upp i luften, för att på så sätt ge extra skjuts åt dyket, ackompanjerade av jublet från oss i båten.


En blev en mycket härlig vecka med bra fotomöjligheter som jag kan rekommendera. Självklart har vädret stor påverkan på möjligheterna, men det är inte så kallt som man kan tro. Golfströmmen flyter förbi strax utanför och det skapar en relativt milt klimat och en förutsättningar för att dessa djur kommer hit. Jag har redan bokat en resa hit under 2015 men då i vår när fågelberget som ligger i närheten börjar fyllas på med anländande fåglar och ljuset är mera närvarande. Skulle inte bli förvånad om jag kommer hit nästa vinter också :-)

Marten driver Sea Safari Andenes om du är sugen på att veta mera om det.

Detta blir sista inlägget från 2014, som vanligt inte dagsfärskt men förhoppningsvis helt ok att läsa så här lite efteråt iaf :-) 2015 är ju i full gång och det är dags att låta slutaren börja jobba igen.

www.mikswephotography.com