Kronhjortsfotografering 2017

I höstas fick jag återigen tid att ta mig ner till Skåne för att försöka fota kronhjortar under brunsten. Vädret var varmt och skönt när jag lämnade hemmet för att köra de drygt 30 milen ner till ett av mina smultronställen. På vägen ner så kunde jag dock se hur en väderfront rullade in och jag fick en farhåga att det här kan nog antingen bli riktigt dåligt eller riktigt bra. Dåligt väder kan ju ibland ge fantastiska bilder så jag fortsatte oförtrutet min resa.

När jag så parkerade bilen för natten så hörde jag hur regnet sakta smattrade på taket. Mina förhoppningar om en fin morgon grusade sig något, men jag förberedde mina grejor för man kan aldrig riktigt veta och gick sedan trött efter resan och lade mig.

Jag kan inte påstå att jag var utvilad när alarmet på mobilen väckte mig nästa morgon. Efter att tystat mobilen kikade jag ut genom rutorna och konstaterade att det fortfarande var mörkt och att det var dåligt sikt. Kroppen uttryckte sin glädje över detta och viskade till mig att gå och lägga mig och somna om igen men på nåt sätt lyckades jag motivera mig till att gå upp. Gläntade försiktigt på dörren för att lyssna om jag kunde höra någon aktivitet ute på fälten.

En liten rysning gick genom kroppen när den kalla morgonluften drog in i bilen och en lång stund var det bara tyst, men så hördes det första brölet. Stack ut huvudet och kikade bort mot fälten. De låg insvepta i en härligt vit dimma och jag kände direkt att det här kan bli riktigt bra. All tveksamhet försvann och jag gjorde mig snabbt i ordning. Kläderna låg på brandmannavis färdiga och det tog inte lång stund innan jag var utanför bilen med all utrustning klar att användas.

Förra gången så valde jag bort att slå upp mitt gömsle utan åkte istället runt med bilen och fotade. Det funkade bra då och nu med den kraftiga dimman så ökade dessutom chansen att jag skulle kunna smyga mig på hjortarna. Höll jag mig bara nära skogskanten så skulle jag inte vara så synlig. Hjortarna däremot som stod ute på fältet skulle avteckna sig mot den mjölkvita dimman i bakgrunden.

Det blev ett antal fina fototillfällen dessa dagar, främst på morgnarna. Till och med rovfåglar som ormvråk, tornfalk mm höll sig stilla i dimman och det blev lättare än vanligt att komma dem nära. Dimman gjorde sitt för att skapa stämning i bilderna och ljuset blev ibland nästan för bra.

Tyvärr så verkade jag vara ute lite för tidigt på säsongen, brunsten verkade inte vara riktigt igång. Det fanns en hel del hjortar men jag såg ovanligt lite hindar på plats, så någon kamp mellan hjortarna såg jag inte. De höll sig mest i sina olika revir och munhöggs med olika kraftiga bröl. Att höra deras kraftiga bröl på nära håll är en naturupplevelse som jag rekommenderar alla att försöka uppleva någon gång.

Jag gjorde en film även denna gång och du kan se den här

Ge mig gärna en kommentar eller varför inte gå in och prenumerera på min kanal, flera videor är faktiskt redan på gång :-)

En dag till på berget 2017

Efter mitt möte med fjällräven som jag skrev om i mitt förra inlägg så kunde jag inte riktigt släppa tanken på att ta mig upp en gång till. Kroppen ville väl inte riktigt cykla upp en gång till, speciellt som det regnade titt som tätt och blåsten gjorde sitt till. Jag insåg att om jag skulle upp en gång till så behövde jag ha med mig mera kläder och mat och att ha med mera packning på cykeln var inte direkt någon upphetsande tanke.

Efter ett par dagar när jag åkt runt och fotat älgar mm så bestämde jag mig ändå för att göra ett nytt försök fast inte med cykel. Istället skulle jag ta bussen upp. Fördelen med det är att man slipper flåsa sig upp för de branta backarna men det finns givetvis flera nackdelar med att ta bussen. För det första så missar man alla ev bilder på vägen. Det är sjukt frustrerande att sitta på en buss och se motiv efter motiv passera förbi utan möjlighet att fota.  Den andra stora nackdelen är att man är hänvisad till att passa tider och det är nåt som djur brukar ha svårt för. Om man vill slippa passa tider så kan man välja att bo på vandrarhemmet uppe på toppen, men det kan bli lite dyrt.

Så jag packade mig in i bussen och for upp. Jag var ju inte ens säker på att se fjällräven igen men jag hoppades att den skulle vara i närheten. Efter att klivit av vid vandrarhemmet och sedan gått en dryg timme så närmade jag mig sakta platsen där jag stötte på den förra gången.

Tomt, det var helt tomt på den platsen. Jag spanade med kikaren åt alla håll för att försöka få en skymt av den, men fjället verkade vara helt tömt på allt levande. Det var en liten besvikelse trots att jag visste att risken fanns där. Men nu var jag ju ändå uppe på berget så nu kunde jag ju fortsätta leta en bit bort, bussen skulle ju inte gå riktigt ännu.

Jag hade väl gått par hundra meter när jag kliver över en liten åskant och plötsligt hör ett gläfsande. Jag hade råkat nästan kliva rakt in i ett gryt och hannen som satt utanför gläfste till och försvann in i hålet. Jag vet inte vem som blev mest rädd, han eller jag, men vi båda blev nog väldigt överraskade iaf. Jag hade ju gått mot vinden så han hade inte haft en chans att få vittring på mig innan jag visade mig.

Självklart gick jag undan och satte mig en bra bit från gömslet, kanske skulle han kika ut om en stund för att kolla om kusten var klar. Men jag inser att min vittring blåser rakt in mot grytet, så jag flyttar mig ännu längre bort. Då börjar det givetvis att regna. Hela kroppen suckade och jag tänkte att även om jag gick min väg nu så skulle det dröja innan någon kikade ut. Tittade på klockan och såg att jag hade dryga tre timmar kvar innan sista bussen skulle gå. Jag beslöt mig för att försöka härda ut och helt enkelt se vad som hände. Alternativet var ju att gå tillbaka till vandrarhemmet och sitta inne i värmen med en god kopp kaffe och en varm våffla så valet var ju enkelt :-)

Jag försökte hitta en vilsam ställning där jag både kunde ha översikt på grytet men samtidigt inte dö av kramp. Hasade mig upp i halvliggande ställning och kikade ut genom ett litet hål i mitt regnskydd, en järvensäck som jag hade skaffat förra året. Regnet ökade i styrka och jag drog in kameran in i säcken. Nu blev det genast lite ont om plats och dessutom obekvämt men jag försökte slappna av så gott det gick. En timme gick men fortfarande ingen fjällräv i sikte. Regnet fortsatte vräka ner men efter en stund så mattades det av och jag tänkte att nu passar jag på att packa ihop och gå tillbaka. Jag börjar rumstera runt inuti säcken när jag råkar få syn på en mörk prick vid sidan om grythålet.

Det var hannen som gått ut och börjat vakta igen. Ok nu förändrades hela scenariot. Jag smög ut objektivet genom en öppning i säcken och tog några bilder, fortfarande med resten av kroppen inne i säcken. Den ställningen var ganska obekväm men sakta och säkert kunde jag bit för bit byta ställning, smyga ut armarna och till slut hade jag kameran på en bättre plats. Stativet låg givetvis en bit bort vid ryggsäcken så det var bara att glömma. Alla försök att nu sätta upp det skulle troligen ändå medföra att han försvann ner i hålet igen. Förbannade mig själv för att jag inte förutsåg detta innan. Jag lyckas trots allt obemärkt dra till mig ryggsäcken så att jag kunde få tag i mina konvertrar för att på det sättet komma lite närmare.

En jordhåla är nog en säker plats för en fjällräv men det verkade vara skönt att komma ut och få sträcka på sig.

Plötsligt såg jag en fjällräv till. Det var honan som obemärkt kommit ut ur ett annat hål och nu sträckte på sig och njöt av den friska fjälluften. Efter att gjort lite gymnastik så kurade hon ihop sig på en väl vald plats där hon kunde ha koll på omgivningen. Jag tittade lite oroligt på klockan. Jag hade nog max 45 minuter kvar på denna plats sedan fick jag bestämma mig om jag skulle bo på vandrarhemmet eller åka buss ner. Kommer då på att jag bara hade pengar för nedfärden med mig och det skulle nog bli svårt att övertala värden om att få bo där en natt gratis och be om en faktura. En tredje fjällräv som dyker upp får mig på andra tankar.

Det verkar vara en fjolårsunge för den ser rätt stor ut. Den är ganska lik den som jag mötte några dagar tidigare så jag tänker att det kanske är samma individ.

Avståndet är lite långt och utan stativ så är det en tuff uppgift att få till skarpa bilder, speciellt som de tunga molnen gör att ljuset är ganska fotodåligt. Så jag beslutar mig för att försöka komma lite närmare. På nåt sätt lyckas jag åla runt med säcken fortfarande runt mig och med kameran i handen så jag kan krypa på alla fyra. Meter för meter så kommer jag närmare fjällrävarna. Hela tiden så håller jag ett öga på hur de reagerar. Jag ser att både hannen och honan tittar åt mitt håll då och då men att de sedan slappnar av igen och jag uppfattar att de inte ser mig som vare sig ett hot eller som störande.

När jag kommit en bit så hittar jag en liten tuva som får bli ett stöd för kameran och liggande på magen så ser jag ytterligare en fjolårsunge dyka upp. De båda unga börjar direkt leka med varandra. Det är trollbindande att se dem fulla av lekfullhet öva upp sina jaktfärdigheter på varandra.

Till slut så tvingar jag mig själv att krypa tillbaka, tiden är helt enkelt ute om jag ska ha en chans att hinna med bussen. När jag kommer till ryggsäcken så tittar jag noga för att se hur de ska reagera när jag ställer mig upp.Jag ser att de blir lite vaksamma men de visar inget tecken på att sluta leka eller ta skydd så jag andas ut och lämnar platsen med förvissningen om att jag inte stört dem.

Här är en kort filmsnutt som kanske sätter bilderna ovan i ett litet sammanhang.

Hoppas du gillade den, den var en av mina dagliga filmer jag gjorde under denna resa. Mer filmer hittar du på min YouTube kanal Mik Swe

Utmaningen sommaren 2017

Sommaren 2017 blev det lite ovanligare sommaraktiviteter än de som jag brukar göra. Dels skulle jag jobba en vecka som naturguide och dels hade jag utöver det satt upp fyra mål.

Det första var att låta resan ta den tid det tog. Resan skulle vara målet och syftet med det var att ta allt i ett lite långsammare tempo. Inga måsten eller tider att passa.

Det andra var att endast fota manuellt. Det kan låta konstigt men jag hade fram till dess nästan alltid använt bländarprioritet. Trots att jag mycket väl vet hur jag ska ställa in manuella värden så ha jag alltid dragit mig för att göra det, alltid tyckt det varit lite omständigt. Men nu skulle jag alltså tvinga mig att använda de manuella inställningarna för att helt enkelt bli bättre på att använda kameran. Med det sagt så vill jag bara påpeka att jag inte tycker att manuellt är det "rätta" eller det "riktiga" sättet att fota på. Jag ville bara lära mig det djupare så att fingrarna skulle kunna göra inställningarna utan att jag skulle lägga mer tankemöda på det.

Det tredje målet var att INTE använda GPS. Jag har så många smultronställen inlagda i min gps men jag hittar inte dit :-). Att använda gps'en är lite avtrubbande, lite som att åka tåg. Man kliver på, åker med och kommer fram utan att egentligen kunna vägen. Så en gammal klassisk bilatlas dammades av och lades nära till hands.

Det fjärde målet var nog det som var svårast. Jag bestämde mig för att göra en videofilm varje dag. Jag följer en del vloggare på YouTube och de klarar av att filma, redigera och posta en film varje dag. Jag har alltid funderat på hur de klarar av det. Eftersom jag hade ett nytt videoredigeringsprogram så skulle denna målsättning bli en bra morot att lära mig hantera det.

Så hur gick det då kanske du undrar.

Resan var väldigt vilsam. Att åka dit som jag kände för att åka till och utan tidsplan eller andra styrningar var väldigt skönt och avkopplande. Jag kunde dra ner på tempot, ta lite mer "omvägar" eller välja mindre vägar för att se mera av landskapet jag färdades i. Det kändes nästan lite lyxigt att bara vara och stanna där det passade för tillfället. Nu blev nästan samma runda i stort iaf men inte med samma press som tidigare.

Det manuella fotandet gick väl också över förväntan. Visst missade jag ett  par bilder vid ett par tillfällen, men det var ju också därför jag gjorde det. Att få upp färdigheten så att inställningarna gick av bara farten. Dessutom så upplever jag att mina tankar gick mer på att överväga vilken inställning jag borde ha för just den där bilden, mer än bara sätta fokus och trycka av. Men som sagt jag missade ett par bilder vilket jag kanske hade gjort iaf :-)

Att resa med kartbok var faktiskt väldigt trevligt. Jag blev mer uppmärksam på vad det faktiskt stod på skyltarna och hur vägen såg ut. Iof var jag tvungen att fuska vid nåt tillfälle i de djupa skogarna i Värmland, mest för att min bilatlas inte hade en tillräckligt bra skala eller saknade mindre ortsnamn. Fast det kan jag leva med.

Videofilmandet började ganska knackigt. Första dagen glömde jag nästan av att filma alls men efter hand gick det bättre och bättre. Det visade sig rätt snabbt att jag hade lite för ont om tid för att hinna med en video varje dag, troligen för att jag använde ett för mig nytt program, så jag ändrade målsättningen till en video varannan dag i stället.

Nu blev det väldigt mycket filmat från bilen men det blev även en del annat. Trots min sänkta målsättning fick jag ihop 11 filmer på 17 dagar så det tycker jag är rätt ok, även om den sista filmen blev en timelapse tagen de andra dagarna. Jag lärde mig otroligt mycket om redigeringsprogrammet men även om videofilmning. Jag har ju de senaste åren gjort små filmsnuttar men denna sommaren blev starten till något större, det är jag övertygad om. Ett smakprov hittar du här: An evening on the water. Det är från en bäversafari som jag hjälpte till med.

Att vara naturguide låter kanske lite okvalificerat men efter att träffat och jobbat ihop med ett gäng såna så inser jag vilket värde dessa har för de människor som faktiskt inte har varit ute i naturen. Vi är rätt bortskämda i Sverige med allemansrätten och att ha stora obebodda områden och vildmark. Nyfikenheten hos besökarna är enorm. Enkla saker som vi tar förgivet är rena National Geographic händelsen för dessa.

 Ofta är de naturälskande människor men lika ofta är de stadsbor som aldrig gått utanför leder och stigar. Än mindre har de hört den tystnad som en riktig skog kan bjuda på. Om du känner att du inte heller har gjort det så kolla upp om det finns nån naturguide i din närhet. De besökare jag såg i somras var alla överens om att även om det kostade en slant så var det värt upplevelsen.

Bilderna i denna blogg kommer från min sommarresa och vill du se alla filmsnuttarna så ta fram en liten skål med popcorn och surfar in på min Youtube kanal: Mik Swe Hoppas du gillar mina filmer tillräckligt mycket för att tänka dig att prenumerera på min kanal. Jag skulle väldigt mycket uppskatta det och det skulle även sporra mig att förbättra mig som videofilmare och producera mera rörliga bilder.

Jag hoppas du nu fått lite inspiration att pröva lite nya vägar och utmana dig själv i vardagen :-)

En höstdag 2016 i Skäralid

Jag hade ett par dagar ledigt i höstas och tänkte utnyttja den för att försöka få lite höstbilder. Min första anhalt var Skåne med sina lövskogar och böljande landskap. Vädret var på sitt allra bästa humör med värmande solsken och vindstilla.


Turen gick till mina vanliga hotspots för att försöka få lite vilt på bild. Kronhjortsbrunsten var helt klart över men dovhjortarna var i full gång. Tyvärr höll de sig mest i den täta skogen. Där var det svagt ljus och även om det var enkelt att lokalisera dem när de brölade så var det svårt att komma tillräckligt nära för att få till nån bra bild. Så efter en dag gav jag upp och försökte njuta av vädret och landskapet istället.


Genom att hålla mig till de mindre vägarna så blev njutning större då körningen automatiskt blev lugnare och närheten till naturen upplevdes som större. Det blev också enklare att snabbt stanna till och kliva rakt ut i de oranga färgerna som naturen erbjöd. I skuggan där solen inte riktigt kommit åt var det dock lite kyligt vilket också återspeglas i flera av bilderna.


Efter att åkt runt i Skåne så hamnade jag till slut i Skäralid. Det är en mycket naturskön plats välkänd för sina fina höstfärger. Eftersom det var söndag så verkade alla inom 10 mil fått samma idé. Parkeringsplatserna var överfulla och bilar stod parkerade längs de små vägarna så det var svårt att komma fram.


Till slut lyckades jag hitta en parkingsplats uppe vid kopparhatten som en av utsiktsplatserna kallas. Det var mycket folk på plats så det var inte någon större idé att försöka sig på någon mer avancerad fotografering. Istället tog jag min kompaktkamera och strosade runt, tog lite bilder och njöt av vädret.


Jag fascineras av hur träden i de branta sluttningarna nästan upphäver tyngdlagen och på nåt sätt hittat fäste för sina rötter.

Tyvärr hade hösten kommit till sitt slut och de vackra färgerna på träden var lite urvattnade och hade solen inte varit på plats så hade löven kanske upplevts som mera bruna.


Denna resa blev, helt oplanerat, ett test av min kompaktkamera och jag spelade in en lite video för att försöka förmedla känslan denna dag. Kan du inte se videon nedan så finns den här


Efter att njutit av ett par av de sista höstdagarna så var mitt resmål det betydligt kyligare Västmanland men det får bli nästa blogg :-)

Följ mig gärna på facebook och varför inte kolla upp min hemsida www.mikswephotography.com

Runde 2016:2

Åter på campingen efter båtturen och jag funderar på vad jag ska ha med mig upp på berget. Tänker tillbaka på tidigare år och vilka objektiv jag använt däruppe och konstaterar att det flera gånger har hänt att jag önskat att jag inte lämnade kvar det eller det objektivet. Det slutar med att jag slänger ner allt i ryggsäcken. Jag har nu brännvidd från 17-600mm eller 1200mm om man räknar in konvertrarna. Extra batterier, blixt , pannlampa och lite andra tillbehör packas också ner. Funderar på att lämna stativet, men inser att med det svaga ljuset så kan det behövas lite senare.

I år tänkte jag dessutom experimentera med min Gopro så den packas ner med lite olika fästen och extra batterier. Provlyfter ryggsäcken och inser att den är i tyngsta laget. Ryggsäcken är tillräckligt stor och stabil så den är inga problem men jag tänker att det blir svettigt att gå upp så jag packar också ner jackan, tröjan och ett ombyte. Det blir inte njutningsfullt att sitta där uppe i blåsten och frysa för det är fortfarande mulet och regnet hänger i luften. Fryser man blir det sämre bilder och jag kommer att gå ner tidigare än nödvändigt. En vattenflaska och några mackor fyller de sista utrymmena i ryggsäcken och jag tittar tvivlande på ryggan och fundera på om jag verkligen ska ha med allt, men inser att det jag inte tar med kommer jag kanske att behöva där uppe. Allt kan ju hända...
Så jag lämnar campingen och går iväg. Ryggsäcken sitter som gjuten och det känns inte så tungt som jag trodde tack vare det breda avbärarbältet som fördelar vikten på ett behagligt sätt.


För den som inte varit på Runde så bör man känna till att den första backen är brant, till och med väldigt brant. Den består i ett antal nästan 45 graders sträckor vinklade hit och dit. Nu för tiden är backen asfalterad och bitvis finns det ett räcke så man får nåt att hålla i vilket känns skönt. Frågar du en norrman så kommer denne att ruska på huvudet och skrattande säga att den vare sig är brant eller jobbig. De verkar vara födda med någon speciell gen som gör att de obehindrat, oavsett ålder, skuttar upp för lodräta klippor med en leende :-)


Jag brukar alltid gå väldigt sakta upp för att inte bli svettig och det är min plan även denna gång. Precis när jag kommer fram till början av stigen så sluter två sällskap upp precis bakom mig varav ett med små barn men i övrigt utan någon som helst packning. Jag blir nu den där saktfärdiga personen som bromsar alla bakom mig samtidigt som jag går för snabbt för att de ska gå förbi. Så vid första grinden så är jag vänlig nog att hålla upp den åt de andra så de kan passera och jag kan fortsätta i min egen takt. Dessutom så slipper jag deras prat och skratt och kan njuta mera av naturen. En annan orsak till att jag går sakta är också att jag filmar på väg upp. Här är en liten video som helt utan specialeffekter eller pålagt ljud visar en sammanfattning av vägen upp till Lundeura.


Det är inte så mycket folk idag, kanske lite beroende på vädret men det sitter alltid gäng intresserade precis vid kanten. Därifrån är det bara nån meter till Lunnefåglarna. Men lite oroväckande är att det faktiskt finns folk som slagit sig ner utanför avspärrningen. Alla ska ju fota selfies och istället för att skaffa en riktig kamera så går de nära med sina mobiler, ett problem som jag sett har rapporterats från många ställen runt om på jorden. Bilden blir viktigare än att djuren ska få vara i fred och ibland tom viktigare än den egna säkerheten vilket är lite tragiskt. Men även folk med riktiga kameror börjar tänja på gränserna rejält. Dessa fångade jag på bild från båten en bra bit inne på fredat område, en tråkig trend tycker jag. Förhoppningsvis så var de tillsyningsmän eller hade nån form av tillstånd.


Vilket fall så börjar jag med att fota flygande fågel. Helst vill jag få en med ett rejält knippe fisk i näbben. Jag tycker det är fantastiskt att de kan fånga fisk samtidigt som de har redan fångade fiskar hängande i näbben. Men det verkar vara dåligt med sådana motiv den här kvällen. Fick några på bild fast de var lite för långt bort för att jag skulle känna mig riktigt nöjd.


För att hinna fånga en fågel som flyger rakt emot mig så kikar jag långt ut. De flyger i spiraler från havet och uppåt. Spiralerna har ungefär samma storlek för alla individer vilket gör att man rätt snart kan avgöra vilka som kommer att flyga mot kameran och vilka som flyger förbi. Idag så är det de som längst bort i spiralen ligger i höjd horisonten som kommer att komma mot mig. Jag använder två olika tekniker för att fokusera. På håll använder jag följefokus för då hinner kameran med att fokusera och skärpedjupet "växer" ju med avståndet så marginalerna blir lite störrestörre.


På kortare håll förfokuserar jag mot en punkt där jag tänker ta bilden och följer den i sökaren suddiga fågeln. Strax innan den når det förinställda avståndet så börjar jag ta en snabb serie bilder genom hela det förinställda avståndet för att om möjligt få en skarp bild. Detta kräver givetvis att avtryckaren inte är kopplad till eller på annat sätt påverkar autofokusen. Jag har sedan länge tillbaka bara använt tumfokus vilket för mig är betydligt mer användbart än avtryckarfokus.


Efter ett tag så byter jag till att fota stillastående fåglar. De ser både lustiga och sorgsna ut samtidigt, lite som en clown. Eftersom de är ganska nära så blir det till att försöka hitta luckor mellan andra besökare och positioner där man kommer så nära ögonhöjd som möjligt, vilket inte är så lätt alla gånger. Man kan utnyttja de andra besökarna till en soft förgrund och har man tur så kan de tillföra en fin färg eller stämning till bilden.


Nu har jag sedan tidigare en hel drös med porträtt på stående Lunnefåglar så jag letar efter nåt nytt. Någonting de gör eller en bakgrund som sticker ut.


Ett sätt att hitta det är att fota med kraftigt tele för att verkligen komma nära och leta detaljer som gör att bilden lyfter. Nu hade jag givetvis glömt mellanringarna så jag fick hålla mig till motiv strax utanför närgränsen. Mellanringar gör annars att jag kan fokusera närmare än objektivets normala närgräns. Som jag nämnde innan så påverkas skärpedjupet av fokusavståndet så det gäller att tänka på at blända ner ordentligt om man vill ha hela fågeln i bild. Nu var tillgången på ljus lite väl begränsat och jag vill inte öka upp ISO värdet för högt så jag nöjer mig med ett kortare skärpedjup - ögon och näbb får räcka.


Kan man inte komma tillräckligt nära så får man i datorn beskära bilden för att lyfta fram och isolera detaljer i motivet. Man måste inte alltid ha med omgivningen för ibland är motivet intressantare än dess omgivning och man måste inte ha med allt som fastnar på sensorn för att det ska bli en bra bild.


Det börjar bli kyligt och jag packar ihop mina grejer och gör mig redo för att gå ner till campingen. Tråkigt att det är mulet för vid den tiden på året så är ljuset här på Runde fantastiskt även sent på kvällen. Nästan samtidigt som jag tar på mig ryggsäcken så ser jag att horisonten ljusnar upp.


Eftersom det lättade upp lite så stannar jag till en stund på toppen för att försöka hitta fler motiv men efter ett tag så mulnar det på igen. Ljuset falnar och moln och hav blir mörkare och mörkare.

Efter att ha gått ett hundratal meter så ser jag hur ljuset nu bytt färg och ett rosa ljus letar sig ner mellan molnen och lyser de höga bergen i fjorden norr om Runde. Vyn är fantastiskt vacker och jag måste bevara den innan den försvinner. Instinktivt känner jag att detta är ett motiv som kommer vara borta inom kort. Eftersom jag packat ner allt utom mitt 300mm så tvekar jag en stund på hur jag ska göra. Telet räcker definitivt inte till för att ta en bild som visar hela det vackra landskapet så jag beslutar mig för att ta en serie överlappande bilder för att kunna slå samman i datorn och göra ett panorama i högre upplösning än om jag tog fram ett vidvinkelobjektiv. Ljuset försvann inte riktigt så fort som jag befarade och jag hinner ta flera serier både liggande och stående. Jag har låst exponeringen så att den inte avviker för mycket på de olika bilderna, vilket annars är lätt hänt eftersom kameran byter vinkel och ljuset och därmed exponeringen riskerar att bli olika på de olika bilderna. Genom att ta bilderna i stående format så ger jag mig själv större marginaler att beskära panoramat utan att tappa för mycket pixlar totalt. Det fullständiga panoramat blir lite för litet att publicera här så det blir ett utsnitt som du ser här.


Det blir också de sista bilderna från Runde för 2016 och jag traskar ner till campingen för en välbehövlig dusch :-)


Andra bilder finns på min hemsida www.mikswephotography.com

Passa gärna på och följ mig på Facebook