En avstickare på väg mot nästa mål

(Detta är egentligen en fortsättning på det förr-förra blogginlägget)

Efter att ha cyklat ut under natten, blivit stoppad av en myskoxe och till slut fått lite sömn, så lämnade jag Dovrefjell bakom mig och drog vidare österut. Mitt mål var att få se björn i svensk natur. Tidigare under sommaren hade jag läst en blogg på Fotosidan och blev intresserad. När jag kollade  upp hemsidan så visade det sig att de hade fått ett par avbokningar och jag var inte sen att boka plats. Detta var alltså anledningen till att jag lämnade Dovrefjell trots mina fina möten med fjällrävar.



Jag hade fått en tid när vi skulle träffas där på och för att vara på den säkra sidan så tänkte jag åka dit så jag kom fram på kvällen innan och kunde vara utvilad innan den långa natten i gömslet.

Vädret var fortfarande varmt och soligt och jag färdades på vägar som jag inte åkt på tidigare. Som vanligt så satt jag och spejade lite vid sidan av vägen, man vet ju aldrig vad som dyker upp. Efter en lång dags resa och ett par timmar kvar till målet så såg jag nåt i ögonvrån som swischade förbi.

En lite oansenlig skylt med texten "Njupeskär". "Men ligger det här?" tänkte jag för mig själv. Ja uppenbarligen! Eller egentligen gjorde det ju inte det, utan ca 1,5 mil från stora vägen, iaf enligt skylten. Njupeskär är Sveriges högsta vattenfall som ligger i Fulufjällets nationalpark i Dalarna och jag hade länge funderat på att åka hit men det har aldrig blivit av. Kollade klockan och tänkte varför inte. Jag skulle inte vara på plats innan 1400 dagen efter så jag kunde lika gärna stanna här äver natten. Sagt och gjort, vände runt bilen och körde in längs den lilla vägen. Efter att ha slingrat fram längs mindre och mindre vägar nådde jag till slut den fullpackade parkeringen. Många turister var det och jag var nu en av dom.

Jag tog med mig kameran och gick iväg mot fallet. En lättvandrad stig ledde så småning om fram till fallet. Tog några bilder, mest för att dokumentera att jag varit där, s.k. bock-i-rutan-bilder :-)

Jag tror alla som kommer hit har dessa foton, kanske mest för att leden slutar i en liten utkiksplattform. Men som alla sådana här välkända platser så är det alltid en utmaning att hitta nya sätt att beskriva dem på så jag tog några andra bilder också.

Man får passa sig om man lämnar stigen och går närmare fallet. Stenarna är riktigt såphala och många liggerlösa så det är lätt att tappa fotfästet. Kom också ihåg att det ofta är enkelt att ta sig upp för en brant menbetydligt svårare att ta sig ner med hedern i behåll.

Tänkte precis gå tillbaka när jag såg en stor svartvit fågel vid vattnet. En strömstare? Mitt i sommaren? Självklart kan tyckas, men jag har bara sett dom på vintern så det kändes helkonstigt. Och den såg mycket större ut här än dom där hemma (kanske beroende på att jag var mycket närmare nu än på vintern). Så det blev några dokumentationsbilder här med. Lite ovanligt att se strömstaren hoppa runt bland klippblocken mitt i sommarvärmen var det iaf :-)


Så vände jag tillbaka. Hela tiden så hade jag spanat efter lavskrikor. Dessa skulle ju finnas i mängder här. Men inte då, helt dött på fåglar i skogen. Kom tillbaka och gick in en sväng i naturumet som förövrigt ligger helt perfekt precis i myrkanten. Ena gaveln är helt i glas och myren höjer sig lite utanför huset så det känns som om man står mitt i myren och när som helst förväntar man sig att en älg eller annat vilt ska vandra ut precis framför fönstret. Så skulle jag vilja ha ett hus! :-)

Nu var jag rätt trött och hungrig så jag tillbaka till bilen för att fixa käk och vila. När mörkret började komma så gick jag ut för att sträcka på mig och såg då en fantastisk himmel som sakta höll på att tyna bort. Så jag slet med mig kameran och sprang haltande i väg för att försöka hitta lite motiv att sätta framför bakgrunden. Jag är ju rätt svag för siluettbilder så håll till godo.

Så var det roliga slut och jag gick tillbaka till bilen för en god natts sömn.

När jag vaknade på morgonen så var jag fortfarande lite besviken med att inte hittat några lavskrikor. Jag hade t.o.m. lagt ut bröd runt bilen under kvällen men dessa låg kvar orörda. Så jag beslöt mig för att gå en sväng till längs mossen, man vet ju aldrig vad som kan dyka upp. Men det var lika tyst och tomt som dagen innan så jag passade på att fota lite sköna blomster i motljuset istället innan jag gick tillbaka.

På väg tillbaka så hittade jag äntligen nåt djur att fota. Framför mig vid spången satt den här grodan som låtsades att den var osynlig.

Trots att jag bytte position och gick runt den, satt den helt stilla. Men så kom det några andra på spången och då passade den på att hoppa iväg. Kollade klockan och insåg att jag var på väg att bli försenad så jag hastade iväg till bilen och satte kurs mot björnskogen.

Men det får bli nästa inlägg :-)

På cykel i Dovrefjell

Efter att ha fått avbryta den förra resan lite hastigt på grund av en kraftig förkylning så tänkte jag återvända och reka ett större område. Min plan var att testa att utnyttja vägnätet och åka upp till Dovrefjell medförande cykel och cykelkärra. Kärran skulle göra så att jag slapp ha allt på ryggen och cykeln skulle göra att jag kunde ta mig fram snabbt och enkelt i området. Jag valde en av de två veckor som arbetet på fältet var nere pga semester, vilket innebar att det inte fanns några restriktioner på var man kunde röra sig. Ett snabbt inköp av en cykelkärra skedde och jag valde en lätt, och som jag tyckte, lättmanövrerad kärra. Visserligen fick jag modifiera den lite för att kunna lasta ryggsäck och annan utrustning på ett säkert sätt.

Redan på väg upp från Dombås så mötte jag den här rackaren. Han sniffade runt längs vägen och verkade följa nåt spår för han vek inte från vägen.

Det var rätt mörkt så jag fortsatte upp på fjällplatån och på det ställe jag brukar se älg stod det givetvis en. Fast den här såg inte ut att må så bra. Den hade stora bölder på kroppen.

Parkerade bilen och såg fram emot en god natts sömn och en kommande fin dag.

Jag hade inte hunnit testa grejerna hemma ordentligt, för idén hade ju tagit form helt nyligen och jag hade bara ett fåtal dagar på mig att hinna med en tur till fjället. Så första gången jag packade den full var på parkeringsplatsen uppe vid fjället. Nu märkte jag också att jag fått med mig gammal och utgången frystorkad mat hemifrån. Så jag får ta reservmaten som jag har i husbilen och den bestod av tunga konserver! Det visade sig att allt inte fick plats på kärran utan jag var tvungen att ha både en midjeväska och en mindre ryggsäck på mig. Inte den mest välplanerade resan jag gjort men äventyr är sällan välplanerade :-)



När jag kom fram till vägen som leder upp mot Snöhätta, så inser jag att halva Norge tänkte ge sig ut i samma fjällområde. De hade satt in dubbla skyttelbussar och de var alla fullastade med hurtiga norrmän som skulle till topps. Men det gjorde inte mig nåt för jag hade ju min egen transport med egna avgångstider.

Väderreglaget var inställd på full högsommar. Solen sken som aldrig förr och vinden var någon annanstans, inte en vindpust i sikte. Det var med andra ord årets varmaste dag. Redan efter de första 5 km så var jag dyngsvettig. Kärran rullade på bra på grusvägen men jag kunde ana att den var tungt packad. Sedan började stigningen och det blev ännu varmare. Fick halvt om halvt följe med en norsk familj som med träningskläder och fräcka mountainbikes trampade på. Flera av dom fick gå av och leda sina cyklar så jag skämdes inte värst mycket när jag själv gick sista biten på den första backen. En skön rast blev belöningen när jag kom upp för den.

Inser att kärran är riktigt tung och får mer eller mindra dra för allt jag är värd för att få upp hela ekipaget uppför backarna. Till slut når jag fram till de sista 100 höjdmetrarna som är väääldigt branta. Jag knuffar och drar men måste vila var tionde meter. När jag bromsar så kanar hela ekipaget på det lösa gruset så jag måste hänga med hela min tyngd på cykeln när jag vilar. Som tur var dök det upp en käck norrman som hjälpte till och puttade på kärran och utan hans hjälp hade jag nog stått där än :-). Den norska familjen som kom fram samtidigt som mig till toppen och menade att det var höjdskillnaden som gjorde att man kände sig helt svag i kroppen. Precis som dom hade jag lämnat havsnivån dagen innan och var nu på höga höjd. Kanske låg det nåt i det eller så var vi bara otränade :-)

Väl uppe på fjället så inser jag att det är som en öken. Kokhett, ingen vind och ingen skugga någonstans. Jag var tvungen att rigga till ett provisoriskt soltak där jag kunde ligga och slappa under dagarna när solen värmde som mest.



Jag inser ganska tidigt att all fotografering på längre avstånd än 50-100 m kommer att lida av kraftigt värmedaller så länge solen är uppe. Inte de bästa förhållandena med andra ord. I kikaren ser jag flera myskoxar men de är nästan alla längre ner i dalarna. Iof är det inte konstigt. På sommaren brukar de hålla till nere i dalarna och på vintern uppe på kalfjället där vinden blåser undan snön och det är lättare att skrapa fram ätbar växtlighet. Flera myskoxar håller nu till precis i anslutning till vägen upp och många på cykel stannar och fotar.  

Så dagarna går åt till att ta mig runt och göra mig bekant med området och försöka hitta fina fotoställen, trots allt så var detta egentligen en rek-resa inför hösten.

Till slut är det sista dagen för jag måste vidare till ett nytt äventyr nästa dag. Men jag känner mig pigg, natten är stjärnklar med ett tunt dimmoln och det är fullmåne så jag beslutar mig för att åka ner till husbilen och sova ut där innan jag beger mig vidare nästa dag.

Innan jag kastar mig på sadeln sätter jag upp två saker att tänka på; 1) kolla ner i backen innan jag åker för att se att ingen myskoxe står där och 2) stanna efter varje backe och kolla att inget ramla av kärran. Så startar jag färden och i första nedförsbacken (den branta) måste jag hänga på bromsen så att jag rör mig i krypfart. Kärrans konstruktion gör att den hänger över bakhjulet och varje gupp gör att den kränger vilt. Hoppas bromsarna håller tänker jag i mitt stilla sinne. Så planar vägen ut och jag kan rulla på. Betydligt bekvämare än på uppresan. Vad är det där framme? En stor myskoxe står mitt på vägen vänd mot mig!



Typiskt! Jag stannar på behörigt avstånd. Bakom mig är det bara uppför och jag har ingen reträttväg åt sidorna. Jag hojtar och plingar med ringklockan men det har ingen effekt på honom. Men på kon som står i buskaget jämte blir det fart, hon börjar ruska på huvudet och buskaget vajar fram och tillbaka. Jag har hittat en kärlekskrank hane som bestämt sig för att allt runt den här honan är rivaler! Han står mitt på grusvägen. På ena sidan är det 50-75m platt mark och ett stup och på andra sidan står honan i ett buskage och det är nästan bara myrmark runt där. Hur f-n ska jag komma förbi detta?

Då knastrar det i gruset bakom mig! Som tur var dök det inte upp någon myskoxe utan ett norskt par som också var på väg. Det visade sig att den här hannen varit i det här området det senaste dygnet och de hade fått tipset att bara gå runt den på utsidan, nära stupet. Jag fick hjälp med cykeln och kunde släpa kärran fram över den ojämna terrängen och det var lite pirrigt att vara så nära en revirhävdande hanne men den lämnade inte honan ur sikte så det hela gick bra. Jag kan säga att det var en lättad cyklist som trampade på ut ur fjällområdet den natten :-)

Tyvärr hade jag packat ner all fotoutrustning ordentligt och det var inte läge att packa upp den i denna situationen så du får tänka dig scenariot med en myskoxe med sänkt huvud mitt på vägen och fullmånen lysande rakt bakom. Fantastisk bild men bara i mitt minne så den du ser ovan är från ett annat tillfälle.

För att summera denna cykelresa så funkar cykel utmärkt att ta sig fram med. Minimera packningen eller lämna den i bilen under sommaren då myskoxarna sällan är uppe på höga höjder. Kolla färdselrestriktionerna innan bara så du inte gör nåt som kan krångla till din resa.

I nästa inlägg så ser du resultatet av denna cykelutflykt.

Dovrefjell

Jag fortsätter resan i östlig riktning och styr mot Dovrefjell. De norska fjällområden är mycket närmare för oss i södra Sverige än att ta oss till än de svenska fjällen långt uppe i norr. Naturen är dramatiskt underskön och ett varierat djurliv finns också att beskåda. Så jag tänkte beskriva lite om Dovrefjell för den som kanske funderar på att ta sig dit någon gång.

Det som lockar mig hit är förutom den fina fjällmiljön också möjligheten att fota fint vilt, både fyrfota och tvåfotade.


Myskoxar finns här precis som vildren, järv och fjällräv. De tre sistnämnda är väl inte helt lätta att fota men myskoxar är relativt enkla. Förutom de uppräknade kan man se olika fåglar allt från sädesärlor till örnar. Dovrefjell har också en lättillgänglighet som kan tilltala den stressade storstadsmänniskan. Det finns ett antal campingar och hytter strax utanför och flera fjällstugor inne i området.

Det mest oväntade är kanske att en del av området varit ett militärt skjutfält. Lite märkligt kan tyckas så här i den vackra fjällvärlden med flera nationalparker runt omkring men nu har den militära verksamheten på skjutfältet upphört och det pågår nu ett stort arbete med att sanera och återställa med målet att 2020 vara helt återställt till enbart natur.


Tack vare skjutfältet finns det ett antal vägar i området som gör det enkelt att snabbt förflytta sig mellan olika områden. För bara några år sedan kunde man köra egen bil in i fjället, men numera så går det bussar istället. Bussarna går mellan fjällstationerna Hjerkinn och Snöheim.

Pga miljösaneringen så har olika områden färdselrestriktioner under olika veckor. Pga att man har skjutit, sprängt och bombat så finns det flera oexploderade ammunitionseffekter kvar i landskapet. Arbetet med att röja dessa genomförs manuellt men även med fjärrstyrda maskiner eftersom det finns en risk att de kan explodera under röjningen.

Ett besök till Dovrefjell kan inledas med en promenad upp till Viewpoint Snöhätta för att se om man kan få syn på några myskoxar. Det händer att de passerar ganska nära och själva utsiktsplatsen är som ett konstverk i sig självt,väl värd ett besök.


Vill man inte gå in på fältet så kan man ta en busstur. Det kostar 50:- NOK per resa men du kommer en dryg mil in på fjället och det kan ju vara skönt att slippa gå, särskilt om man har tung packning eller har svårt att gå.

Det är möjligt att övernatta och äta på Snöheim men priset tycker jag är i dyraste laget och dusch ingår dessutom inte i logipriset.



Håll fjället ser litet ut från vägen men som alla öppna landskap så finns det mycket att se om man bara tittar noga och använder kikare. Myskoxar är nog de som är lättast att se med blotta ögat men håll även utkik efter fåglar: olika falkar, kärrhök, kungsörn och mindre fåglar finns också tex ljungpipare mfl.


Har du tur så kan du få se vildren. Vildrenen är superkänslig för lukt och den drar lätt iväg 4-5 kilometer om den får vittring på dig. Så närma dig i motvind om du får syn på någon och vill ta en bild. Dock så rekommenderar man att låta renen vara just för att den drar i väg så långt och det är känsligt vissa perioder. Stöter du på vildren och vinden blåser mot dom så backa ur och ta en annan väg eller sitt och njut.


Vill du se myskoxar men känner dig osäker på var de är eller hur man gör så går det guidade turer dagligen från Hjerkinn.

Lite länkar att ta reda på mera

Turistlänkar: http://www.visitnorway.com/se/Resmal/Ostra-Norge/Fjell-Norway/Dovrefjell/

Snöheim: http://snoheim.turistforeningen.no/

Prislistan som finns på den sidan är turistföreningens lista. Observera dock att Snöheim inte har sovesal och madrass på golv tillämpas bara när det är fullt i sängarna. Dusch ingår inte i logipriset. Man kan laga egen mat men det får givetvis ske utomhus.

Skyttelbuss: http://www.forsvarsbygg.no/Prosjekter/Hjerkinn-PRO/Snoheimvegen/

Nästa inlägg tänkte jag skulle handla lite mer om myskoxar, hur man kan fota dom och vad man bör tänka på.

Fokstumyra naturreservat

Om man kommer från väster på väg till Dovrefjell, eller längs E6 norrut mot tex Trondheim, passerar man Fokstumyra. Det är ett till synes oansenligt fågel-/naturreservat, fast det är 18 km2, men med en relativt stor mängd djur och fåglar.

Reservatet får inte beträdas förutom en led på ca 7 km som går i en slinga mitt i området. Den är spångad stora sträckor men kan vara lite lerig att ta sig runt. I ena hörnet finns det ett utkikstorn med tak och öppningsbara fönster.

Här har jag stött på jorduggla


Blå kärrhök


Blåhake

och lite andra fåglar

Även älgar kan ses i relativt stora mängder om man kommer på rätt tid. De lämnar skogarna och drar sig upp på fjället för att komma undan alla bitande insekter. Vissa platser är nästan garanterade älgkontakt men det är oftast i skymningen med svagt ljus som nackdel. Har man tur så kan man se dom mitt på dagen.

Långt ute på fälten kan det finnas små grenar som rör sig lite oregelbundet...

Så ställer dom sig upp och är rätt maffiga

Eller så möter man nån som är ute och upptäcker naturen på egen hand...

Man kan också träffa på mycket folk. De flesta ska gå en tur, andra spanar efter fåglar. Många särskilt från Tyskland och Nederländerna spanar efter älg. Stannar man och pratar lite med dom så kan man få lite aktuella tips om vad som är synligt just då.

Ett litet ställe som vid rätt tillfälle är mycket trevligt. Att pricka rätt i tiden och få se allt ovan på samma dag är som vanligt lite vanskligt. Häckningens tid och omfattning hänger ihop med hur sen våren är. Men det finns alltid nåt att fota när man kommer hit.

Så nästa gång du har vägarna förbi gör en liten paus här och fram till dess kan du läsa mera här:

http://www.visitnorway.com/se/Produkter/?pid=136410

Edit: Jag glömde skriva nåt om kamerautrustningen. Stora tele objektiv är nog det mest lämpliga här. Även om många fåglar är rätt nära så blir de små på sensorn om man inte använder tele. Jag tror alla bilder ovan är fotade med 500mm och även med 1,4TC. Stativet bör vara rätt stort också då det på halva sträckan växer rätt höga buskar, vilket du kan ana om du kikar på älgarna som ligger ner. På grund av avstånden så bör du ha med en hyfsad kikare också. Så nu tror jag fick med allt :-)

Att fota på Runde

Lite tjatigt att skriva om Runde vecka efter vecka, men detta är sista inlägget, om den här platsen, iaf för i år :-) 

Jag tänkte dela med mig av några, kanske självklara, tips från Runde. De flesta funkar även på andra ställen så även om du inte har vägarna förbi berget så kanske det ändå finns nåt intressant korn att hitta :-)

På Lundeura så används allt från Ipads till proffsutrustning - anything goes.


Ett telezoom, tex 70-200 eller 100-400 är ett bra allroundobjektiv givetvis lite beroende på vilka bilder man vill ha. Vill man ha ett fast tele så funkar det med ett 300mm objektiv till de mesta av fågelbilderna, särskilt om man kan använda en konverter.

Ett 500 eller annat stort tele kan upplevas som begränsade vid Lundeura men kan om man har tur kan det ge lön för mödan av att ha släpat upp det för den branta stigen.


Oavsett vilket så tjänar man på att ha ljusstarka objektiv då de ger bättre tider, speciellt på kvällen när ljuset är som finast eller då det ofta kan vara mulet även mitt på dagen. Lunnefåglarna sitter ofta ganska still men vill du fota flygande eller andra rörelser så måste tiden ner för att det inte ska bli suddigt.

Stativ är lämpligt att använda då det kan bli lite längre tider för att få bra skärpa handhållet och så är det bekvämt när man sitter och väntar att slippa hålla i kameran hela tiden.
Så kan man ju "reservera" en plats med stativet och mingla medan man väntar :-)


Varma kläder är väl nåt som generellt bör användas men det är ofta man ser bil- och mcturister som knallar upp i vardagskläder och t.o.m enkla skor och sandaler. Dom blir ofta kortvariga uppe på berget. Det är lätt att missa att det blåser på toppen när man lämnar bilen på parkeringen som just då ligger i lä.

Ett vidvinkel, gärna med ND filter för att fota strandnära landskapsmotiv eller nära bilder på lunne.

Regnskydd till kamerautrustningen kan vara på sin plats för det händer att det regnar lite då och då. Att solen skiner och det är lugnt på havet samtidigt är nåt som inte händer så ofta.
Det är även praktiskt att ha ett regnskydd för att skydda kameran under båtturen mot vattenstänk.

Ta med en liten trasa för att enkelt kunna torka bort regn- eller vattenstänk på kameran eller objektivet, särskilt om du åker båt då det är saltvatten. Saltvatten har ju inte den mest önskvärda effekten på din utrustning oavsett material. Saltvatten på linsen bör sköljas av med sötvatten innan linsen torkas, annars kan saltet repa ytbehandlingen. Många använder putsduken till att torka torrt med och det går ju bra nån gång, men risken är att det fastnar större partiklar i trasan om man använder den för frikostigt. Nu ska jag tillägga att jag aldrig haft problem med vattenstänk vid dessa båtturer, men det innebär ju inte att det aldrig kan hända. Vattenstänk sker främst då båten är på väg tillbaka i motvind, då kan det skvätta rejält över akterdäcket.

Under båtturen så funkar inte stativ så bra, utan kameran bör handhållas. Dels är det lättare att kompensera båtens rörelser och man slipper att vibrationer från motorn arbetar sig upp till kameran. Det kan vara lite trångt att fota särskilt när det är mycket action och alla står upp och fotar åt alla håll.



Är man ovan vid båtar så tänk på att stå stadigt och med ordentligt stöd. Det kan hända att båten gör en oväntad liten rullning, eller för den delen att nån medpassagerare tappar balansen mot en själv, och med ett öga i sökaren är det lätt att tappa fotfästet. Bra att ha en kamerarem runt nacken ifall man plötsligt måste ta tag i nåt för att hålla sig kvar i båten.

På båten (och även vid Lundeura) kan man använda vilken kamera som helst.
Båtturerna går ju under dagtid, så det svaga ljuset är inget större problem. Avstånden varierar från 3-4 m upp till 100 m. En liten enkel kompaktkamera har den fördelen att den är lättare att fota med när det gungar men en systemkamera är nog att föredra mht de olika inställningar som enkelt kan göras.
Så länge man kan handhålla det så funkar det.


Bilden är tagen av den trevlige Luc från Nederländerna som jag träffade ombord på Aquila. Mycket trevliga människor möter man på Runde och Luc och hans fru Sabine var några av dom. Det är alltid intressant att möta likasinnade och man kan ofta få bra och tom ovärderliga tips. Jag fick flera fina resmålstips av dessa globetrotters.

Ljuset spelar kameran lite spratt, eller rättare sagt det gäller att ha koll på bakgrunden som är ständigt skiftande vilken lätt lurar exponeringsmätaren. Ena sekunden är den mörk och andra är den ljus. De flesta fåglar är antingen mörka eller ljusa (eller både och) så det gäller att kompensera exponeringen.  

Man följer en fågel mot den ljusa himlen och plötsligt är det ett mörkt berg i bakgrunden. Kameran exponerar efter det (lite beroende på vad du har för ljusmätning) och det gäller att kompensera för att inte få en felexponerad bild.

Ett finger på exponeringskontrollratten och skifta mellan -1 till +1 är det minsta man bör göra. Annars kommer du iland med mängder av utfrätta områden på fåglarna eller helmörka motiv och det brukar uppfattas som negativt när man sitter framför bildskärmen och kastar bild efter bild :-).

Att använda autofokusen mot fåglar på vattenytan kan fungera men risken är att AF låser på de kontrastrika vågorna. Jag har funnit det lämpligt att använda tumfokus för att kunna parera båtens rörelser och för att minimera risken att fokus skiftas från fågel till våg i avtryckarögonblicket.

Vid kraftigt gungande så fick jag ibland ta fokusen på den första gungningen och sedan trycka av på den andra. Det blir lite lustiga bildserier där det stillasittande motivet befinner sig i överkant och sedan snabbt försvinner ner i underkant. Snabb bildserietagning rekommenderas i kraftig sjögång :-)

Som jag skrev i förra inlägget så lurar även det kontrastrika berget autofokusen. Ofta har fåglarna en svagare kontrast än bakgrunden så det gäller att hitta en fokuspunkt som ligger på samma avstånd som fågeln.

Ett annat tips är att utnyttja både dagen och natten maximalt. Ljuset och motiven finns där hela tiden men ljuset kan vara extremt fint även sent på kvällen. Så vila mitt på dagen och mitt på natten och fota resten av tiden.



Det händer att man stöter på folk som glömt eller tappat nåt på toppen och som mödosamt och med plågad min tar sig upp igen. Så kolla att allt är med innan du går ner



Har du några egna tips från Runde så skriv gärna ner dom i kommentaren.

Nästa inlägg så beger jag mig inåt landet, hoppas du hänger med :-)