Circle B Bar Reserve, Florida 2017:5

Fortsätter min resa i Florida och har gjort ett par dagars stopp för att besöka Circle B Bar Reserve. Det är ett bra område såtillvida att det har en blandad natur. Det finns våtmark, skog, öppna ytor, sjöar, ja allt vad man kan önska sig egentligen. Det svåra är att bestämma sig vart man ska gå. Det tar en stund att vandra igenom, särskilt när man tar små tomtesteg för att inte missa nåt. Det kan då vara frustrerande att möta folk på stigen som ivrigt berättar om allt otroligt de nyss sett men som det inte syns ett spår av när man väl kommer dit. Lyckligtvis så skedde det inte denna gång utan jag kunde vandra runt i min egen lilla bubbla och njuta av allt djur- och fågelliv som finns här. Denna gång möts jag dock tidigt av stora skyltar. Är det typiskt amerikanskt eller bara en dålig skylt? Som turist blir jag ändå lite fundersam, vad är det dom menar egentligen? Det inte fanns några andra skyltar som förklarade vad som avsågs utan man var tvungen att gå in på internet. Där och då struntade jag i skylten utan gick på magkänsla att det inte rörde mig, vilket visade sig stämma när jag kom till hotellet och kunde koppla upp mig på nätet.


Känns som det hade varit enkelt att skriva ut att det bara gällde proffesionella fotografer som arrangerar bilder för typ bröllop, reklam mm. Tydligen så har det förekommit att dessa proffs smutsar ner, stör andra i området, sprider ut sig över gångstigar med diverse rekvisita mm och man nu har tröttnat på detta. Så har man avsatt en liten bit mark för dessa fotograferingar och satt upp ett tiotal regler för verksamheten. 

Nu var jag ju inte här för att fota bröllop eller nåt annat proffsuppdrag utan för att fota fåglar, djur och natur. Soluppgången är fantastisk och möjligheten att fota fåglar i motljus lockar mig så jag är tidigt på plats. Solen kommer snabbt över horisonten så det gäller att vara i tid. Man kan se hur strålarna kämpar sig igenom det ibland tjocka grenverket.


Hittar en liten flock med visseländer. Till skillnad från många andra änder som låter som om de har en rasp eller nåt annat i strupen så låter visseländerna lite mysiga när de visslar lite mer melodiskt. Fast de kan låta en hel del när alla i flocken sätter igång vilket då kan bli lite högljutt, men trots det inte lika störande som en flock gräsänder som kvackar i kör.


Drar vidare och hittar flera fåglar som njuter av solljuset, som den här anhingan, eller amerikansk ormhalsfågel som den heter på svenska. Det är en hane som ser ut som den fått en blåtira men som signalerar att den är redo att skaffa sig en hona.


Andra är redan på jakt i våtmarken. En gråhäger smyger sig sakta fram mellan buskarna med koncentrerad blick. Hägern är nästan en allätare där fiskar, ormar, grodor, ja nästan vad som helst som är lagom stort för den långa tänjbara halsen, går ner.


En bit bort flyger en kungsfiskare runt och provar olika sittpinnar i jakt på småfisk. För att inte bli störd visslar den då och då till för att markera för andra kungsfiskare att det minsann redan finns en kung i området.


En annan som njuter av det värmande solljuste är denna natthäger. De brukar vara lite skyggare men den här satt snällt på lite olika grenar innan den försvann in i den skyddande vegetationen.

Jag lämnar våtmarken och drar mig upp mot ett mera öppet område med ett antal stora träd. Noga med att hålla mig på vägen, eftersom marken vid sidan är övervakad.


De kan först vara lite svåra att upptäcka, men dessa kameror sitter lite överallt. Jag har inte riktigt fått grepp på vad de fotar. Det kan vara så att man försöker hålla koll, rent allmänt på vad som rör sig vid sidan om vägen, men det kan också vara så att man bevakar det örnbo som finns här. Ett vithövdat örnpar häckar i närheten och boet syns från vägen. Det finns en regel om hur när man får gå och jag har för mig att den är 200 yards, men det finns även lokala regler och jag har inte koll på allt så jag väljer att hålla mig på ett säkert avstånd. En av de vuxna sitter utanför boet och på det här avståndet och utan referens en den andra örnen kan jag inte avgöra om det är honan eller hanen.


Solen verkar gå upp fortare här än hemma. Den allt starkare solen gör att skuggorna blir allt hårdare så jag drar mig mot de mer bevuxna områdena. Här kan man spendera ytterligare någon timme innan ljuset blir för starkt och skuggorna för mörka. Tyvärr är min favoritstig avstängd pga av stormen Irma som rasade här några månader innan. Istället väljer jag en stig som jag alltid valt bort eller rättare sagt aldrig prioriterat för de andra har varit mer intressanta. Här inne under trädkronorna är det skuggigt, tyst och stilla. Ett svagt hackande gör mig nyfiken och jag spanar runt en bra stund innan jag kan lokalisera det.


Det är en liten hackspett men motljuset gör att jag inte kan identifiera den. Så hörs det ett kraftigare hackande och denna gång kan jag identifiera den fågeln som en amerikansk spillkråka.


Jag drar mig så sakta mot bilen för att ta min lunchrast när jag uppmärksammar folk som står och stirrar rakt upp i trädkronorna. Jag hinner inte fråga innan de upplyser mig om de två ugglorna som sitter i träden i anslutning till parkeringen.


Ljuset är inte superbra just då men jag får flera tillfällen att fota dessa både morgon och kväll de kommande dagarna. Ser du paret på grenen?


Det visade sig efter att jag kom hem, att de startat en häckning här och den har nu (i skrivande stund alltså) har blivit en samlingspunkt för fotografer och man har spärrat av området närmast omkring för att skydda ugglorna.


Även denna gång filmade jag och det blev två små filmer från Circle B som du kan se här.

Vill du se någon av mina andra filmer så kan du givetvis läsa de senaste bloggarna eller så surfar du in på min YouTube kanal Mik Swe och kikar på dem där. Vilket fall så kommer nästa blogg handla om Ding Darling som är ännu ett av mina favoritställen här i Florida. Vi ses där :-)
 

Paynes Prairie, Florida 2017:4

Har du hört om Paynes Prairie nån gång? Det var först förra året som jag råkade hamna på ett inlägg på nätet om denna Florida State Preserve. Något i inlägget fick mig att läsa vidare. Det skulle alltså finnas en prärie mitt inne i Florida. Jag som trodde att det bara fanns skog och våtmarker där. Läste nyfiket vidare och såg till min häpnad att det skulle finnas både vilda hästar och bison där. Dessa båda djurgrupper visste jag ju fanns i USA men på helt andra ställen. En tanke om att detta skulle vara ett bra komplement till alla dessa fåglar som finns runt om i Florida, så jag började forska i det och till slut så hamnade det i min resplan. Jag ville dock inte lägga för många dagar där utan det skulle bli en rek-resa. En dag fick räcka. Eftersom det låg lite längre bort än mina andra platser så skulle det bli en del bilåkande men det kunde det ju vara värt.

Redan när jag passerat entrén så hamnade jag i en typisk Florida skog, platt men fyllt med lite kaos. I ett par träd satt några gamar och kikade på min bil när den sakta körde fram längs den slingrande vägen. Jag undrade tyst för mig själv om det förebådade nåt gott eller ont. En liten bit längre fram så såg jag en vitsvansad hjort trippa över vägen och bestämde mig för att det var nog nåt gott här iaf.

Finns det en så finns det flera brukar jag säga när det gäller klövdjur och mycket riktigt så fanns det en hel del hjortar intill vägen. Lite svårt att fota dock för skogen var som sagt lite kaosartad och det var mycket som skymde sikten för den där bilden. Fortsatte köra längs vägen och kom så till själva besökscentret.

Träffade en snäll dam som jobbade där och som gärna berättade om området. Det fanns flera entreér in till området men tyvärr fanns det ingen väg inne på området som band ihop dessa vilket skulle innebära ett par rejäla omvägar för att nå runt hela området och jag bestämde mig för att bara satsa på detta område som jag redan var i. Sedan kom nästa besked: Området var översvämmat så den stora leden som gick in på djupet av området var stängd. Det visade sig att prärien inte hade något in eller utlopp, utan allt regnvatten gick ner i jorden eller rann ut via ett slukhål i ena änden på området. Hösten hade varit väldigt blöt så nu var det en dryg meter (eller mer) av vatten som täckte huvuddelen av prärien. En tanke gick snabbt tillbaka till min reflektion om gamarna i början, men nu var jag här så det var bara att försöka hitta nåt att fota.

Mitt första stopp var det utkiktstorn som var beläget i kanten på prärien. Där har man en god överblick om området och förhoppningsvis så kunde jag se nåt där. Väl framme så inser jag snabbt att allt som damen i besökscentret berättade stämde. Trots det så fanns det glimtar av ljus i mörkret. Det gick hjortar precis vid tornet och jag kunde se hästar som vadade ute i vattnet, vilket bara det kunde vara värt att fota. Två vithövdade örnar som flög förbi avgjorde det hela, här fanns potential.

Efter besöket i tornet så var det dags att ge sig ut på vägen som leder ut på präriren. Min uppfattning om en prärie är ju att det är en gräsbevuxen slätt. Men när jag kom ner på vägen så inser jag snabbt att det där gräset i själva verket var små buskarna som var runt två meter höga. De hästar jag sett uppifrån tornet var inte alls synliga från vägen och jag tänkte på gamarna jag såg när jag körde in igen. Men det kanske blir bättre längre fram tänkte jag och gick vidare.

Hittade trädet som som den vithövdade hade satt sig i och visst satt den kvar men det var väldigt tätt och vinkeln brant så någon bra bild kan jag inte påstå att det blev. En dokumentationsbild måste man ju ta iaf.

Runt vägkröken så ser jag plötsligt ett sto med sitt hyftsat stora föl tuggande i sig gräs i vägkanten. Men jisses så mager stoet verkade vara. Revbenen syntes och höften stack verkligen ut. Hade hon gått på en privat fastighet hade nog ägaren blivit anmäld för misskötsel av djur. Men kanske berodde det på att hon fött upp sitt föl och därigenom blivit mager. Kanske, jag är ingen expert, men jag förutsatte ändå att de som hade ansvaret över området hade koll på situationen.

De kom närmare och jag funderade på hur stoet skulle reagera på mänsklig närvaro. Skyltarna var tydliga med att man inte skulle gå nära, men de kom ju mot mig och jag hade ingen plats att ta vägen så jag stod stilla i vägkanten. När jag stod där så kom det folk på mountainbike som bara susade förbi och hästarna lyfte inte ens på blicken så jag förstod att de verkade vara vana vid människor. När de passerat så fortsatte jag längs vägen.

Mycket riktigt så var vägen helt översvämmad och det jag hade inga planer på att vada ut där. Istället så lade jag energi på att försöka få lite bilder på den lilla flock av hästar som stod 100 m från vägen. Ljuset var ganska ok men det höga gräset ställde till det lite. Dels skymde det lite väl mycket och dels så lyste grässtråna i bilderna även om det nästan var helt ur fokus. Det plus osäkerheten om man fick lämna vägen eller ej gjorde att jag blev lite passiv i fotandet. Till slut så gick jag in ett par meter så att jag fick lite mera fri sikt mot hästarna. Även om jag nu hade lite bättre sikt än vid vägen så var de inte särskilt hjälpsamma då de stod med sina huvuden långt ner mot marken och åt gräs så det stod härliga till. Hästbilder utan huvud kändes så där som motiv.

Till slut var det några tillfällen som blev ok bilder. Men känslan av att detta var vilda hästar infann sig inte direkt. Möjligen kunde miljön skvallra lite om det, men jag vet inte. De var ganska loja så det kändes som om de var mer tama än vilda.

På väg ut från området så började jag ana ugglor i mossen. Området verkade vara perfekt för Barred owls. Så jag gick sakta och spanade runt om i träden, väl medveten om hur svåra det kan vara att upptäcka dessa mästare på förklädnad. Men det tog bara nån minut innan en rörelse fick min uppmärksamhet. En uggla flög över stigen och satte sig i en gren precis där jag var. Otroligt hur saker och ting kan utveckla sig när man minst anar det. Nu var inte ljuset lika starkt men det gick ändå att pressa fram nån bild och det ihop med de vadande hästarna blev det nog mitt bästa minne här ifrån.

Hur var det då med alla bison som skulle vandra här. Jo de gillade tydligen inte vatten, så de höll till i ett torrare område som inte gick att nå via de markerade stigarna. Det området gränsade till privat mrk och där får man som bekant inte gå, iaf inte i USA. Allemansrätten som vi har i Sverige är nåt vi ska värna om tycker jag. Ibland tar man allt för givet som vi har tillgång till och det är först när man inte kan få det som man fattar hur mycket det är värt.

Vilket fall så kan det bli fler besök hit men då ska jag isåfall vara säker på att det inte är översvämning.

Filmade givetvis, precis som på de andra ställena, och du kan se videon här:

Gillar du detta eller har du tips på förbättringar så tar jag gärna emot dina kommentarer på bild, text och video.

Florida 2015:4

Om man tänker åka till Florida för att fota så finns det gott platser att välja mellan. Solskensstaten är hemvist för en stor mängd djur och fåglar. Det svåra är att välja rätt ställe att åka till. Man är i princip alltid hänvisad till publika platser såsom nature reserve, wildlife refuge osv. Men det finns en hel del andra platser också men de är lite svårare att få reda på. Nyckeln här är att prata med andra fotografer och fågelskådare som man träffar på vid de publika ställena. Detta året så sökte jag aktivt upp fotografer via nätet och fick på så sätt fram flera bra tips på udda ställen att ta mig till.

Två av dessa ställen låg i Orlando. Det första var ett parkeringsgarage. Om man åker upp till översta våningen och kikar ut över kanten så finns det ett fiskgjuse bo på en stolpe tvärs över gatan. Det lät intressant så eftersom jag ändå skulle förbi så blev det en liten avstickare. Väl framme så kunde jag konstatera att det stämde till 100%. Boet låg i ögonhöjd bara 20-30 meter bort och hade varit perfekt om det inte var för det faktum att någon storm hade raserat boet. Det var lite tråkigt men på den positiva sidan så slapp jag ju betala några parkeringsavgifter. :-)


Samtidigt så var det lite tursamt för jag hade spenderat lite för mycket tid på ett annat tips. Ljuset var nu på väg att försvinna och hade boet varit bebott så hade jag haft max tio minuter på mig att få några bilder och det hade varit svårt att få till nån bra bild där. Större tur hade jag haft på den kyrkogård jag precis lämnat. En ganska vacker kyrkogård med slingriga små vägar bland kullar och högväxta tallar. Här fanns det ett bo som enligt uppgift beboddes av ett par vithövdade havsörnar. Så det var bara att glida omkring i bilen med ögonen intensivt spanande bland alla trädkronor. Som vanligt så är det enklare att hitta människor som står och stirrar rakt upp i skyn än örnar i träd och så även här. En äldre man med kamera och stativ stod en bit bort och kikade upp i skyn. Med diskreta och hänsynsfulla steg så anslöt jag mig till honom. Hänsynen var inte direkt riktad mot örnarna utan mot de människor som stod en bit bort vid en grav. Mycket riktigt så satt det en juvenil örn i en tall.


Att fota örnar i Sverige kräver oftast gömsle och åtling men i Florida så finns den näst största populationen av vithövdad havsörn i hela USA, bara Alaska har fler. Det innebär att de är väldigt vana vid människor och att man har lagar som styr hur nära man får gå ett bo. Mannen berättade lite mer om hur man ska bete sig på den här platsen gentemot de som kom hit  för att besöka sina begravda släktingar och att det sällan blev några konflikter. Efter bara en liten stund så kom modern inflygande...


Hon satte sig i samma träd som den unga örnen. Jag har fått lära mig att när det är dags att skaffa nya ungar så jagas den förra kullen bort från boet, men här fanns det inga sådana tendenser. Istället så tittade de välkomnande på varandra.


Antagligen så hade de inte börjat häcka ännu och modern tolererade därför fortfarande närvaron av sin avkomma. Men så börjar hon ropa högt. Ett typiskt revirrop och nu användes det för att kalla på sin make.


En annan adult örn hade siktats och nu förberedde de sig på strid för att hävda sitt revir. Maken anlände inom kort och tillsammans med modern så jagade de bort inkräktaren. Kvar satt den juvenile och tittade på.


Men efter ett tag så flög även han sin väg och jag den äldre mannen bytte mailadresser och skildes åt. Samma kväll på hotellet gick jag igenom dagens bildskörd och konstaterade att denna resdag utanför de fasta publika platserna givit den största mängden bilder. Bla så hade jag fotat en annan vithövdad...


...och fått ett gäng bilder på flera par prärieugglor...


Dessa fanns mitt i ett par villakvarter i Ft Myers. Förra gången så hade vädret varit lite ogynnsamt och bilderna blev mörka men denna gång så fick jag dom i soluppgången.

När man fotar så här i bebyggelsen kan man få lite konstiga blickar från förbipasserande och det är alltid nån kommentar om hur stor kamera man har men det är det värt :-)


Så att lägga lite tid på research är en viktig del av förberedelserna tycker jag. Då ökar chansen att man kan komma till en plats, på rätt tid och ändå få till några bra bilder på kort tid.

På andra ställen så gäller det att nöta tid. Ding Darling är ett sådant ställe. (Har skrivit om det tidigare här) Man kör en vägslinga på några kilometer och håller utkik. När man kört en gång så kör man en gång till och sedan en gång till osv. Bäst tidpunkt att se fåglar på nära håll är när det är lågvatten.


Men när lågvattnet är så innebär det inte att det är den bästa tidpunkten att fota pga ljuset. Morgonljuset innebär oftast motljus vilket kan vara fint.


Ibland blir det dock lite väl mycket skugga, även om ljuset skiner genom vingarna. Tittar du noga så kan du kanske se benen i vingen som på en röntgen bild.


Men oavsett tidvatten eller tid på dagen så kan man alltid se nåt nytt. En dag så kom jag glidande och fick se några människor sittande vid vägkanten. Sakta rullade jag förbi och kunde inte tro mina ögon. En fiskgjuse satt precis vid vägen och åt fisk! Inte det bästa ljuset men det är bara att gilla läget och göra det man kan av situationen.


Ett par japaner satt och fotade med mobiltelefon bara tre fyra meter från fiskgjusen så jag  gick sakta närmare.


Helt orädd satt den och tuggade i sig av den nyfångade fisken medan vi andra fotade. Som tur var gick japanerna sin väg för jag tyckte de var lite för närgångna och dessutom så skymde de sikten :-) Så vi två som satt kvar kunde följa måltiden på ett overkligt nära avstånd.


Det var bara små slamsor kvar när jag kom och strax hade den ätit färdigt och flög sin kos. Detta till lättnad för den andre fotografen. Han var helt genomsvett efter att suttit i gassande solsken vid asfaltskanten i 45 minuter. Så lång tid hade fiskgjusen varit på plats varav jag fick ca 10 minuter.
Det är väl charmen och utmaningen med den här typen av fotografering, man vet aldrig vad som kommer att utspela sig.

Ett inlägg från Florida kan inte avslutas utan att visa några fler bilder på alligatorer. De finns överallt så det är lätta att hitta men inte alltid lätta att fotografera. Men jag försöker alltid komma ner i ögonhöjd vilket är lite trickigt och inte alltid helt säkert.


Under planeringen så hade jag en idé om hur jag skulle klara av att komma ner i höjd med dem bara förutsättningarna var de rätta. Vid några tillfällen var de det och du ser resultatet här.

Jag har lagt upp ett litet bildspel som du kan kika på om du även vill ha rörliga bilder :-)

Finns även här om du inte får klippet att fungera

Avslutar denna serie från Florida med lite solnedgångsbilder. Visst ser det härligt ut och jag hoppas jag får fler tillfällen att åka hit :-)




www.mikswephotography.com

Myakka River State Park

Vid Venice Rookery så dyker det givetvis upp fotografer och skådare lite då och då. Till skillnad från de platser jag har varit på i Sverige och Norge så fanns det faktiskt en hel del kvinnor som fotade fågel och de använde stora telen med wimberleystativ mm. Missförstå mig rätt här nu: jag är inte på nåt sätt motståndare till vare sig det ena eller andra utan tycker det är upplyftande att fotografering sker över eventuella könsgränser. Men i Sverige så upplever jag det som sällsynt och att fota med stora telen verkar ibland lite som en gubbsport, mig själv inkluderad :-).



Vilket fall så kom jag en dag i samspråk med en av dessa kvinnor och Pat, som hon heter, tipsade mig om ett örnnäste i närheten. Det visade sig att hon t.o.m skrivit en bok om den vithövdade örnen baserad på fotografier som hon tagit under några års tid. Eftersom det var en kylig och gråmulen morgon, dvs med ganska tråkigt ljus bestämde vi oss att ta en sväng dit. Nästet låg beläget i Cedar Park beläget en kort biltur från Venice Rookery.  

Väl där så hade solen börjat skina igenom diset och vi gick längs en av stigarna tills vi kom fram till en bänk. Även detta är lite ovanligt jämfört med svenska parker och naturreservat. Inte bara en bänk med utsikt över ett örnbo utan att den är sponsrad. Bänken är sponsrad av en familj till minne av en avliden familjemedlem som brukade vara i parken när hon levde. Detta fenomen kan ses på många andra ställen där personer och företag kan sponsra byggnationer mm och som tack få en plakett på vad det nu är man hjälpt till med. Så från bänken så såg man tydligt ett örnbo på ca 100-150 m håll.

Precis när vi kommer dit så sitter honan i boet, två fjolårsungar susar skrikande omkring ovanför våra huvuden men blir snart bortjagade av hanen. Ingen plats för hemmaboende tonåringar här inte. Tyvärr gick det så snabbt och skogen var full av träd som stod ivägen så det gavs inget direkt fototillfälle. Jag fick iaf nån bild på den som fanns i boet och hejade på.



Efter denna fina upplevelse så stod Myakka River State Park på mitt schema. Det är väl inte en plats som dyker upp överst på google när man söker fotoplatser i Florida, men tillräckligt många för att jag var nyfiken på stället.

Nåt man kan se vid Myakka River är tex tranor (sandhill cranes) som flockas på fälten vid sidan av de stora skogsområdena. Nu var det inte direkt rätt tid, vare sig på dygnet eller årstid för att se detta, men det finns även en mängd andra djur och fåglar i området. Jag hade dock inga förhoppningar att se nåt då jag bara körde dit eftersom jag hade vägarna förbi. När jag kom dit så uppfattade jag området som en slags rekreationspark med campingområden, grillområden, promenadstråk, ridleder och båtturer.

På nätet hade jag mest fascinerats av att det skulle finnas en gångbro högt uppe bland trädkronorna. Det kunde ju ge lite perspektiv som var ovanliga, så jag var lite nyfiken på att se det i verkligheten. Nu var ju verkligheten som det beskrevs på nätet men det stämde inte överens med min föreställning.

Gångbro fanns och den gick i trädkronehöjd. Men den var byggd som en hängbro och var rätt kort och smal. Jag hade föreställt mig den som robust och lång - tji fick jag. Det innebar föga möjligheter att fota med stativ och trädkronorna dämpade ljuset kraftigt.

Så det fick bli lite miljöbilder på olika trädsorter och lavar som växte på grenar innan det var dags att åka till hotellet.

Nu är jag ingen biolog så följande är ren spekulation :-)

Undervegetation saknas nästan helt i vissa områden. Detta kan bero på att det är sankmark eller att det är för mörkt.

Istället så växer desto mer i grenverket.

Bilden ovan är tagen uppifrån och man ser tydligt att det bara är död bark på den sandiga marken.

Eftersom trädkronorna skuggar marken så försöker undervegetationen att växa där ljuset finns, dvs uppe i träden. Så alla grenar har fullt med ormbunksliknande växter och det hänger lavar i stora täcken från grenarna.

På marken växer storbladiga växter som kan ta vara på den fuktighet som finns i dessa skogar.

På vägen hem såg jag en flock gamar i ett träd och blev så klart nyfiken och vände bilen för att se vad som stod på. Det visade sig vara ett vildsvin som strukit med, antagligen påkört av nån lastbil och nu blev föda för gamarna. Så det blev lite safari känsla när jag stack ut telefonen och fotade gamar som slogs om maten.



Slutligen kommer en länk till Pat Wrigth's bok, kika gärna i den. Det är en bra startpunkt för den som vill veta mera om Bald Eagles:

http://www.blurb.com/b/4698192-the-bald-eagle-a-look-inside-their-world-hardcover

Artkavalkad 3: Rovfåglar

Detta är den tredje och sista (hörde jag ett "Äntligen!"?:-) artkavalkaden från i vintras. Förutom rovfåglar blir några asfåglar också. Hoppas du fått lite inspiration och kanske motivation att besöka detta fågeleldorado. Jag sitter iaf och funderar på nästa tripp, om den blir av återstår att se :-)

Korpgam (Black Vulture). Vanligt förekommande, man ser dom seglande i vinden med sin tydliga v-form på vingarna. Tydligen gillar dom bilar för det är finns många skyltar och personer som skriver om att man ska undvika att parkera i närheten eller i skuggan av träd. Just den här satt med tre kompisar på en bil så det kanske ligger nåt i det. Dessutom bör man täcka över däcken för tydligen gillar dom att hacka i gummit. Gam-Tuggummi?


Kalkongam (Turkey Vulture). Även denna vanlig vid soptunnor och rastplatser. Bilden tagen mitt på dagen med kraftigt värmedaller nära marken.


Pilgrimsfalk (Peregrine). Jag tippar på att det är det, men är inte säker. Kan vara nån annan falk. Den seglade över mig i Everglades och det kändes som en ovanlig miljö då jag alltid förknippar pilgrimen med berg och höga stup eller byggnader. Nån som kan artbestämma den noggrannare så tar jag gärna emot det.


Nordlig tofscaracara (Crested Caracara). Såg den i backspegeln när den landade vid vägkanten så jag fick vända runt och packa fram kameran ur bagageutrymmet  eftersom vi var på väg hem och allt var nedpackat. Den spankulerade i vägkanten och letade roadkill.  Tyvärr var den lite osamarbetsvillig och vände ryggen till mig hela tiden :-)


Fiskgjuse (Osprey) Finns överallt och man kan komma riktigt nära eftersom dom inte är lika skygga som i Sverige.

Cooperhök (Cooper's Hawk). Det är svårt att bestämma arter utan riktig litteratur. Hemma har jag bara Europeiska arter så jag kikade på andra vråkar/hökar på nätet och fastnade till slut för cooperhök. (Edit 2013: Och det var nog fel och detta är troligen en Red-Shouldered Hawk.) Den här satt vid vägkanten och spanade på nåt i diket och var inte villig att flytta på sig så jag hann ta några bilder.


Prärieuggla (Burrowing Owl). Mysig lite rackare som jag tyvärr inte fick så mycket bilder på som jag hoppats.


Vithövdad örn (Bald Eagle). En ikon i hela världen. Den hoppas jag få fota betydligt mer en annan gång och då i sin rätta miljö.


Reseberättelserna från förra årets resa har nått sitt slut. Det har varit roligt att få dela med sig av sånt som inte syns på bilderna och responsen har varit varm och peppande.

Jag har dessutom fått lite blodad tand och snickrar nu på att skriva lite om äldre fotoepisoder, både landskap och vilda djur. Det blir lite nationalparker i sydvästra USA och möten med vilda djur i Sverige och Norge och kanske lite annat. Nu har jag lärt mig att infoga film också så det kommer nog flera videosnuttar. Hoppas du hänger på :-)