Tamiami trail och Anhinga trail, Florida 2017

Våren har varit och är full med aktiviteter så bloggandet hamnar längst ner på listan. Men jag får väl iaf avsluta min Florida resa med de sista två dagarna.

Inleder med resan från västkusten till ostkusten. Det finns givetvis flera vägar och många bra motorvägar men jag föredrar att köra Tamiami Trail. En i förhållande till hastighetsgränsen liten väg oftast utan vägren. Att stanna längs vägen är faktiskt riktigt riskabelt, många kör fort och även om vägen är rak så är alltid risken att man blir påkörd ganska hög. Men varför vill man stanna tänker du. Jo längs vägen rinner ett vattendrag som är fullt med fåglar och alligatorer. Det är lätt att man, särskilt som första gångs besökare tänker att "jag ska bara ta en bild". Jag vet, jag har gjort det :-). Det är bara det att fåglarna och alligatorerna här är mycket skyggare än vid de publika boardwalks och naturreservat som ligger runt om i Florida. så när man kliver ur bilen så sticker de 99 gånger av 100. Det finns dock ett antal smultronställen längs denna sträcka som man tryggt kan stanna vid och där djur- och fågellivet är mer vana vid människor.

Fakahatchee Strand är en boardwalk rakt in i träskmarkerna i norra Everglades. Ganska stillsamt ställe med en mindre mängd turister än på de större reservaten. Häckande vithövdad örn, alligatorer, ormar, olika vadare och till och med hjortar kan man se här. Dessutom så har Florida pantern varit synlig (läs fotad) här...Sannolikheten att se den är dock väldigt, väldigt liten.

HP Williams rastplats ligger iof nära vägen men även intill ett litet större vattendrag där det ofta finns gott om alligatorer. Olika fiskande fåglar är också vanliga här.

Monroe scenic drive är en grusväg som per definition inte är Tamiami Trail. Men eftersom den går parallellt med Tamiami trail så väljer jag alltid denna om möjligt. Den tar givetvis länge tid att köra men är betydligt intressantare och vackrare. Här kan man se allt möjligt eller ingenting, lite beroende på hur mycket vatten det är och hur fort man kör. Typ var 200:e meter så är det en vägtrumma under vägen som hjälper till att hålla vattennivån nere så vägen inte svämmas över. Normalt stannar jag till vid varje sådan trumma för där brukar det öppna upp sig en aning och det är lättare att upptäcka och fota där.

Shark Valley ligger också vid Tamiami Trail och är en del av Everglades som det kostar pengar att köra in till. Jag brukar sällan stanna där, dels pga allt folk och dels pga att det inte är lika mycket att se, iaf inte de gånger jag varit där. Har man varit eller tänker åka in i Everglades så kan det vara bra att veta att biljetten gäller i två dagar på båda ställena.

Anhinga trail ligger inte direkt vid vägen utan finns i östra delen av Everglades NP. Den ligger ganska nära entren och ska man köra kust till kust så kan man hinna med denna antingen på morgonen eller på kvällen.

Tänk på att det tar betydligt längre tid att köra eftersom det är så många stopp och mycket att se. Starta tidigt och du kommer ändå att komma i säng först när det börjar mörkna. Dvs om du vill stanna och se och fota :-)

Slutligen har jag gjort två filmer från dessa dagar och du kan se dem här:

Tveka inte att kommentera och vill du stötta och peppa mig att blogga och filma mera så varför inte bli prenumerant på min YouTube kanal Mik Swe

Tack för den här gången :-)

Corkscrew Swamp Sanctuary, Florida 2017:7

Corkscrew swamp är precis som det låter - ett träsk. Det som skiljer ut detta ställe mot de flesta andra som jag besökt är att dels är mitt i träsket, så man går huvudsakligen på en träbelagd gångbro, dels är det oftast väldigt tyst. Här låter det inte mycket, bara vindens sus i cederträdens kronor. Om man anstränger sig kan man svagt höra ljudet från en väg ett par kilometer bort. Folk är (oftast) lågmälda och går lugnt och avslappnat.

Det händer dock att det kan dyka upp nån barnfamilj med högljudda ungar/föräldrar (ja, jag vet att de också har rätt till området) eller en och annan "powerwalker" och störa det lugna tempot. Jag har funderat lite på de sistnämnda; vad det är som gör att man betalar inträde till ett naturområde för att sedan med raska steg och lurar i öronen gå sin motionsrunda här? Kanske är det för att man känner sig säker här jämfört om man skulle gå på den ganska öde vägen som leder hit ut?

Men oftast så råder det en väldigt fridfull stämning här. Är man lite stressad så kan man uppleva att det är helt dött. Mitt i vintern så är det också väldigt lite aktivitet bland fåglar och djur. Aktiviteten ökar dock framåt våren när många olika typer av vadare samlas här. Icke desto mindre så finns det små guldkorn att titta på och fotografera.

Nästan direkt när man kommer ut från entrebyggnaden så möts man av småfåglar. Det beror väl kanske mest på att det är en fågelmatning i anslutning till byggnaden.

När man sedan når träsket så kan man ofta se tvättbjörnar som letar i dyn efter mat, men man ska komma ihåg att det är ett träsk och det innebär att det inte alltid är bra fotoförutsättningar och så var det för mig denna gång.

Är man tidigt ute, dvs först, så kommer man att få torka bort spindelväv från ansiktet nästan hela tiden. Har man tur så har någon storväxt person hunnit ut före en själv :-)


Även om jag inte var först ut den här dagen så lyckades jag snärja in spindelväv i stativet och det dröjde en stund innan jag insåg att det hängde med en liten fripassagerare på min lilla vandring.


Här finns det också kråsugglor och man kan ibland höra hur de pratar med varandra med låga skorrande hoanden och har man tur så stöter man på någon som sitter nära gångbron. En annan fågel som ofta både syns och hörs är den bandvingade vråken. Den sitter ofta några meter upp och spanar ut över de få gräsbevuxna ytorna.


Andra fåglar som hörs är olika spettar som gärna knackar runt bland de gamla träden. Här är det en spillkråka med sin vackra röda "toppluva" som håller på att bygga ett bohål. Den brydde sig inte det minsta om folket som gick på gångbron en liten bit bort, utan lade all sin energi på att hacka, hacka, hacka...


Längre in i träsket kan man hitta häckande ormhalsfåglar. Hanen och honan turas om att ruva. Här är det hanen som tar sitt ansvar. Den här har sin vackra parningsfärg kvar runt ögonen.

Här finns det givetvis också amfibier som t ex lövgrodor. De kan dock vara oerhört svåra att upptäcka i den kaosartade vegetationen som träsket består av. Som tur är så finns det ett gäng volontärer som går runt och kikar och om de ser nåt intressant så märker de helt enkelt ut detta med inplastade bilder som fästs med kardborreband runt räcket. Just den här såg jag faktiskt utan hjälp, vilket jag känner mig lite stolt över, då de som sagt är svåra att upptäcka.

Jag fick en fin pratstund med en av volontärerna och det visade sig att han hade sitt ursprung i Sverige, närmare bestämt Västmanland, i ett område dit jag faktiskt åker varje år och det kändes om om världen var väldigt liten.

Denna gång blev dock den stora behållningen den här snoken (Florida banded water snake) som yrvaket låg och solade sig i de första solstrålarna, bara någon meter från gångbron. Normalt sett brukar de snabbt ringla sig undan men nu hade den hittat en torr plats i solen så då struntade den i de som gick förbi på gångbron.

Jag var här ca 4 timmar och fick förutom ett antal bilder även ihop en liten film och du ser den här:

Kommentera gärna och och vill du se mera av mina filmer så finns de på YouTube Mik Swe

Ding Darling, Florida 2017:6

Då var det dags att återigen besöka Ding Darling National Wildlife Refuge. Bestående mest av våtmark/träsk så lockar detta område till sig olika typer av vadarfåglar, alligatorer och en och annan fyrfoting. En enkelriktad väg leder igenom området så det är enkelt att vara där och ta sig runt. Eller rättare sagt eftersom det är enkelriktat så kan man ibland tveka på att antingen stanna kvar på en plats eller köra en bit till. Att backa eller köra tillbaka är inte möjligt utan man måste ta sig ut hela vägen till slutet för att sedan köra ut på den allmänna vägen och tillbaka till starten igen. Kanske inte den mest miljövänliga naturupplevelsen med andra ord. Jag har sett cyklister som cyklat åt fel håll bli stoppade av och bötfällda så det är inget man chansar på.

Till skillnad från Blackpoint Drive längre nordost ut på Merritt Island (som du hittar här) så finns det en hel del områden på Ding som inte har så mycket aktivitet. Det innebär att man i början inte har riktigt koll på var det brukar vara aktivitet och rätt var det är så har man missat de bästa platserna. Nu har jag varit där ett antal gånger så nu vet jag ungefär vad jag kan förvänta mig på de olika platserna men det händer att jag blir överraskad. Jag brukar ha all kamerautrustning redo men när jag såg denna alligator uppvisa ett brunst/revirbeteende så blev jag faktiskt överraskad. Bilden är tagen med "fel" objektiv (70-200) och "fel" inställningar (för jag glömde/hann inte ställa om den) men den får ändå vara med.


När en alligator hanne markerar sitt revir eller lockar på honor så kröker de upp ryggen samtidigt som huvud och hals hålls upp i luften. Du kan ju pröva att inta den ställningen så förstår du snabbt att desto högre upp man kan hålla de olika kroppsdelarna desto bättre måste man ju var, eller hur :-). Det är ett beteende som jag förknippar med våren och som jag bara sett på film. Det som inte syns på bilden är själva brölet och det var faktiskt det som först fick min uppmärksamhet. Ett dovt men tydligt bröl som byggs upp nere i buken och fortplantar sig långt både i vattnet och i luften. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb denna gång så jag missade bilden av själva ryggkrökningen men jag hann se det iaf, mycket mäktigt. Tyvärr så upptäckte alligatorn mig och drog sig undan vilket var lite synd, annars hade jag fått till bilden betydligt bättre. Då gick det bättre med den här som låg och solade sig tre meter från vägen. Det är lustigt att många som kör missar att kika ner precis bredvid vägen. Jag har sett cyklister som cyklat två meter från en solande alligator utan att se dem.


Annars är det väl vadare som tilldrar sig det mesta fotandet. Kommer man när tidvattnet är lågt så ökar chansen att se dem lite närmare vägen. Men även om det är mycket vatten så kan det ge bra fotomöjligheter. Det som är lurigt är alla vita fåglar, speciellt i dagsljus/sol. Men man får en skön effekt där vatten och bakgrund blir väldigt mörka och fågeln blir i fokus i bilden. Det mörka vattnet är ofta stilla så man kan få en bra spegelbild, som på den här rosenskedstorken.


Även om avståndet ibland kan vara långt så kan ändå bilden bli helt ok när man får med lite mer miljö och fortfarande kan utnyttja det positiva med att bakgrunden blir mörk. Här är en vit ibis som födosöker nära mangroveträden.


Det händer att man ser fyrfota djur, men det är inte så vanligt. De som förekommer här är utter, tvättbjörn och ödlor. Andra fyrfotadjur har svårt att röra sig ibland mangroveträden. Ja nu rör ju sig uttern mest i vattnet och längs små stråk mellan de olika vattendragen. För det krävs någon form av gripförmåga för att kunna klättra runt bland mangroveträdens små smala, men många, rötter. Som den här leguanen som jag fick en skymt av inne bland träden. Jag kan tycka att de är vackra och lite läskiga på samma gång, tur att de inte blir så jättestora, fast är de över metern och kommer nära så bör man visa respekt.


Leguanen är inte en ödla som härstammar från Florida utan har spridit sig bl a genom att  oansvariga djurägare helt enkelt släppt ut dem när de blivit för stora. Leguanerna är dock väldigt väl anpassade för denna typ av landskap så de förökar sig snabbt. Precis som på Wakodahatchee där jag tyckte det var fullt av dem (se det blogginlägget här) så var detta min första observation av dem på Ding Darling men jag antar att de kommer att öka...

När jag stod där och fotade denna där inne bland buskarna så kom det fram en medelålders dam och sa "we don't like them here, they kill birds". Hon antydde dessutom att hon inte tyckte man skulle fotografera dem just därför att hon inte gillade dem. Det är iof en lite märklig inställning men jag har stött på den tidigare. Samma kommentar kan man se när bilder visas på rovdjur som precis fångar/dödar sitt byte. En helt naturlig process i naturen men som många inte vill se, antagligen för att det stör deras uppfattning om den sköna och fridfulla naturen.

Tvärtom är det när man hittar en tvättbjörn. Folk stannar till och undrar nyfiket och intresserat vad man fotar men när de får höra att "it's a raccoon", så tappar de allt intresse och man får höra att "såna har jag massor av hemma bland soptunnorna". Nu har ju jag inte det och jag tycker de är lite fascinerande, dessutom så tycker jag de har oskyldigt söta ansikten :-). Den här hittade jag högt uppe i ett träd käkandes löv, eukalyptus tror jag det var.


De är opportunister, är nyfikna och har en god finmotorik. De har tassar som mera liknar händer än tassar och med de så kan de gripa, gräva, fingra och pilla fram allt möjligt ätbart på de mest oväntade ställen. T ex så vadar de ut längs stranden och rotar runt på botten efter kräftdjur i dyn. De händerna möjliggör också att de kan lätt ta sig fram i mangoveträsket.


Förutom vadare så kan man oftast se fiskgjusar som både häckar och fiskar här. Den här fick jag på film när den tvättar sig efter en lyckad jakt, ett beteende som jag även sett svenska fiskgjusar göra. Fick en även en bild när den lyfte från stranden.


Annars är det väl gryning och skymning som man ska fota här. Solnedgångarna kan vara riktigt fina och ljuset likaså. Det svåra är att hitta motiv på rätt sida om ljuset/vägen. Här är det en vit pelikan som som likt Gulliver kikar ner på de små lilliputtarna.


Så lägger sig skymningen och fåglarna passar på att vila lite i solens sista strålar.


Nedan är en liten film från mitt besök på Ding Darling och jag hoppas du gillar den.

Mer filmer hittar du på min YouTubekanal Mik Swe. Jag hoppas du hittade nåt intressant här idag och så ses vi i nästa inlägg.

Circle B Bar Reserve, Florida 2017:5

Fortsätter min resa i Florida och har gjort ett par dagars stopp för att besöka Circle B Bar Reserve. Det är ett bra område såtillvida att det har en blandad natur. Det finns våtmark, skog, öppna ytor, sjöar, ja allt vad man kan önska sig egentligen. Det svåra är att bestämma sig vart man ska gå. Det tar en stund att vandra igenom, särskilt när man tar små tomtesteg för att inte missa nåt. Det kan då vara frustrerande att möta folk på stigen som ivrigt berättar om allt otroligt de nyss sett men som det inte syns ett spår av när man väl kommer dit. Lyckligtvis så skedde det inte denna gång utan jag kunde vandra runt i min egen lilla bubbla och njuta av allt djur- och fågelliv som finns här. Denna gång möts jag dock tidigt av stora skyltar. Är det typiskt amerikanskt eller bara en dålig skylt? Som turist blir jag ändå lite fundersam, vad är det dom menar egentligen? Det inte fanns några andra skyltar som förklarade vad som avsågs utan man var tvungen att gå in på internet. Där och då struntade jag i skylten utan gick på magkänsla att det inte rörde mig, vilket visade sig stämma när jag kom till hotellet och kunde koppla upp mig på nätet.


Känns som det hade varit enkelt att skriva ut att det bara gällde proffesionella fotografer som arrangerar bilder för typ bröllop, reklam mm. Tydligen så har det förekommit att dessa proffs smutsar ner, stör andra i området, sprider ut sig över gångstigar med diverse rekvisita mm och man nu har tröttnat på detta. Så har man avsatt en liten bit mark för dessa fotograferingar och satt upp ett tiotal regler för verksamheten. 

Nu var jag ju inte här för att fota bröllop eller nåt annat proffsuppdrag utan för att fota fåglar, djur och natur. Soluppgången är fantastisk och möjligheten att fota fåglar i motljus lockar mig så jag är tidigt på plats. Solen kommer snabbt över horisonten så det gäller att vara i tid. Man kan se hur strålarna kämpar sig igenom det ibland tjocka grenverket.


Hittar en liten flock med visseländer. Till skillnad från många andra änder som låter som om de har en rasp eller nåt annat i strupen så låter visseländerna lite mysiga när de visslar lite mer melodiskt. Fast de kan låta en hel del när alla i flocken sätter igång vilket då kan bli lite högljutt, men trots det inte lika störande som en flock gräsänder som kvackar i kör.


Drar vidare och hittar flera fåglar som njuter av solljuset, som den här anhingan, eller amerikansk ormhalsfågel som den heter på svenska. Det är en hane som ser ut som den fått en blåtira men som signalerar att den är redo att skaffa sig en hona.


Andra är redan på jakt i våtmarken. En gråhäger smyger sig sakta fram mellan buskarna med koncentrerad blick. Hägern är nästan en allätare där fiskar, ormar, grodor, ja nästan vad som helst som är lagom stort för den långa tänjbara halsen, går ner.


En bit bort flyger en kungsfiskare runt och provar olika sittpinnar i jakt på småfisk. För att inte bli störd visslar den då och då till för att markera för andra kungsfiskare att det minsann redan finns en kung i området.


En annan som njuter av det värmande solljuste är denna natthäger. De brukar vara lite skyggare men den här satt snällt på lite olika grenar innan den försvann in i den skyddande vegetationen.

Jag lämnar våtmarken och drar mig upp mot ett mera öppet område med ett antal stora träd. Noga med att hålla mig på vägen, eftersom marken vid sidan är övervakad.


De kan först vara lite svåra att upptäcka, men dessa kameror sitter lite överallt. Jag har inte riktigt fått grepp på vad de fotar. Det kan vara så att man försöker hålla koll, rent allmänt på vad som rör sig vid sidan om vägen, men det kan också vara så att man bevakar det örnbo som finns här. Ett vithövdat örnpar häckar i närheten och boet syns från vägen. Det finns en regel om hur när man får gå och jag har för mig att den är 200 yards, men det finns även lokala regler och jag har inte koll på allt så jag väljer att hålla mig på ett säkert avstånd. En av de vuxna sitter utanför boet och på det här avståndet och utan referens en den andra örnen kan jag inte avgöra om det är honan eller hanen.


Solen verkar gå upp fortare här än hemma. Den allt starkare solen gör att skuggorna blir allt hårdare så jag drar mig mot de mer bevuxna områdena. Här kan man spendera ytterligare någon timme innan ljuset blir för starkt och skuggorna för mörka. Tyvärr är min favoritstig avstängd pga av stormen Irma som rasade här några månader innan. Istället väljer jag en stig som jag alltid valt bort eller rättare sagt aldrig prioriterat för de andra har varit mer intressanta. Här inne under trädkronorna är det skuggigt, tyst och stilla. Ett svagt hackande gör mig nyfiken och jag spanar runt en bra stund innan jag kan lokalisera det.


Det är en liten hackspett men motljuset gör att jag inte kan identifiera den. Så hörs det ett kraftigare hackande och denna gång kan jag identifiera den fågeln som en amerikansk spillkråka.


Jag drar mig så sakta mot bilen för att ta min lunchrast när jag uppmärksammar folk som står och stirrar rakt upp i trädkronorna. Jag hinner inte fråga innan de upplyser mig om de två ugglorna som sitter i träden i anslutning till parkeringen.


Ljuset är inte superbra just då men jag får flera tillfällen att fota dessa både morgon och kväll de kommande dagarna. Ser du paret på grenen?


Det visade sig efter att jag kom hem, att de startat en häckning här och den har nu (i skrivande stund alltså) har blivit en samlingspunkt för fotografer och man har spärrat av området närmast omkring för att skydda ugglorna.


Även denna gång filmade jag och det blev två små filmer från Circle B som du kan se här.

Vill du se någon av mina andra filmer så kan du givetvis läsa de senaste bloggarna eller så surfar du in på min YouTube kanal Mik Swe och kikar på dem där. Vilket fall så kommer nästa blogg handla om Ding Darling som är ännu ett av mina favoritställen här i Florida. Vi ses där :-)
 

Paynes Prairie, Florida 2017:4

Har du hört om Paynes Prairie nån gång? Det var först förra året som jag råkade hamna på ett inlägg på nätet om denna Florida State Preserve. Något i inlägget fick mig att läsa vidare. Det skulle alltså finnas en prärie mitt inne i Florida. Jag som trodde att det bara fanns skog och våtmarker där. Läste nyfiket vidare och såg till min häpnad att det skulle finnas både vilda hästar och bison där. Dessa båda djurgrupper visste jag ju fanns i USA men på helt andra ställen. En tanke om att detta skulle vara ett bra komplement till alla dessa fåglar som finns runt om i Florida, så jag började forska i det och till slut så hamnade det i min resplan. Jag ville dock inte lägga för många dagar där utan det skulle bli en rek-resa. En dag fick räcka. Eftersom det låg lite längre bort än mina andra platser så skulle det bli en del bilåkande men det kunde det ju vara värt.

Redan när jag passerat entrén så hamnade jag i en typisk Florida skog, platt men fyllt med lite kaos. I ett par träd satt några gamar och kikade på min bil när den sakta körde fram längs den slingrande vägen. Jag undrade tyst för mig själv om det förebådade nåt gott eller ont. En liten bit längre fram så såg jag en vitsvansad hjort trippa över vägen och bestämde mig för att det var nog nåt gott här iaf.

Finns det en så finns det flera brukar jag säga när det gäller klövdjur och mycket riktigt så fanns det en hel del hjortar intill vägen. Lite svårt att fota dock för skogen var som sagt lite kaosartad och det var mycket som skymde sikten för den där bilden. Fortsatte köra längs vägen och kom så till själva besökscentret.

Träffade en snäll dam som jobbade där och som gärna berättade om området. Det fanns flera entreér in till området men tyvärr fanns det ingen väg inne på området som band ihop dessa vilket skulle innebära ett par rejäla omvägar för att nå runt hela området och jag bestämde mig för att bara satsa på detta område som jag redan var i. Sedan kom nästa besked: Området var översvämmat så den stora leden som gick in på djupet av området var stängd. Det visade sig att prärien inte hade något in eller utlopp, utan allt regnvatten gick ner i jorden eller rann ut via ett slukhål i ena änden på området. Hösten hade varit väldigt blöt så nu var det en dryg meter (eller mer) av vatten som täckte huvuddelen av prärien. En tanke gick snabbt tillbaka till min reflektion om gamarna i början, men nu var jag här så det var bara att försöka hitta nåt att fota.

Mitt första stopp var det utkiktstorn som var beläget i kanten på prärien. Där har man en god överblick om området och förhoppningsvis så kunde jag se nåt där. Väl framme så inser jag snabbt att allt som damen i besökscentret berättade stämde. Trots det så fanns det glimtar av ljus i mörkret. Det gick hjortar precis vid tornet och jag kunde se hästar som vadade ute i vattnet, vilket bara det kunde vara värt att fota. Två vithövdade örnar som flög förbi avgjorde det hela, här fanns potential.

Efter besöket i tornet så var det dags att ge sig ut på vägen som leder ut på präriren. Min uppfattning om en prärie är ju att det är en gräsbevuxen slätt. Men när jag kom ner på vägen så inser jag snabbt att det där gräset i själva verket var små buskarna som var runt två meter höga. De hästar jag sett uppifrån tornet var inte alls synliga från vägen och jag tänkte på gamarna jag såg när jag körde in igen. Men det kanske blir bättre längre fram tänkte jag och gick vidare.

Hittade trädet som som den vithövdade hade satt sig i och visst satt den kvar men det var väldigt tätt och vinkeln brant så någon bra bild kan jag inte påstå att det blev. En dokumentationsbild måste man ju ta iaf.

Runt vägkröken så ser jag plötsligt ett sto med sitt hyftsat stora föl tuggande i sig gräs i vägkanten. Men jisses så mager stoet verkade vara. Revbenen syntes och höften stack verkligen ut. Hade hon gått på en privat fastighet hade nog ägaren blivit anmäld för misskötsel av djur. Men kanske berodde det på att hon fött upp sitt föl och därigenom blivit mager. Kanske, jag är ingen expert, men jag förutsatte ändå att de som hade ansvaret över området hade koll på situationen.

De kom närmare och jag funderade på hur stoet skulle reagera på mänsklig närvaro. Skyltarna var tydliga med att man inte skulle gå nära, men de kom ju mot mig och jag hade ingen plats att ta vägen så jag stod stilla i vägkanten. När jag stod där så kom det folk på mountainbike som bara susade förbi och hästarna lyfte inte ens på blicken så jag förstod att de verkade vara vana vid människor. När de passerat så fortsatte jag längs vägen.

Mycket riktigt så var vägen helt översvämmad och det jag hade inga planer på att vada ut där. Istället så lade jag energi på att försöka få lite bilder på den lilla flock av hästar som stod 100 m från vägen. Ljuset var ganska ok men det höga gräset ställde till det lite. Dels skymde det lite väl mycket och dels så lyste grässtråna i bilderna även om det nästan var helt ur fokus. Det plus osäkerheten om man fick lämna vägen eller ej gjorde att jag blev lite passiv i fotandet. Till slut så gick jag in ett par meter så att jag fick lite mera fri sikt mot hästarna. Även om jag nu hade lite bättre sikt än vid vägen så var de inte särskilt hjälpsamma då de stod med sina huvuden långt ner mot marken och åt gräs så det stod härliga till. Hästbilder utan huvud kändes så där som motiv.

Till slut var det några tillfällen som blev ok bilder. Men känslan av att detta var vilda hästar infann sig inte direkt. Möjligen kunde miljön skvallra lite om det, men jag vet inte. De var ganska loja så det kändes som om de var mer tama än vilda.

På väg ut från området så började jag ana ugglor i mossen. Området verkade vara perfekt för Barred owls. Så jag gick sakta och spanade runt om i träden, väl medveten om hur svåra det kan vara att upptäcka dessa mästare på förklädnad. Men det tog bara nån minut innan en rörelse fick min uppmärksamhet. En uggla flög över stigen och satte sig i en gren precis där jag var. Otroligt hur saker och ting kan utveckla sig när man minst anar det. Nu var inte ljuset lika starkt men det gick ändå att pressa fram nån bild och det ihop med de vadande hästarna blev det nog mitt bästa minne här ifrån.

Hur var det då med alla bison som skulle vandra här. Jo de gillade tydligen inte vatten, så de höll till i ett torrare område som inte gick att nå via de markerade stigarna. Det området gränsade till privat mrk och där får man som bekant inte gå, iaf inte i USA. Allemansrätten som vi har i Sverige är nåt vi ska värna om tycker jag. Ibland tar man allt för givet som vi har tillgång till och det är först när man inte kan få det som man fattar hur mycket det är värt.

Vilket fall så kan det bli fler besök hit men då ska jag isåfall vara säker på att det inte är översvämning.

Filmade givetvis, precis som på de andra ställena, och du kan se videon här:

Gillar du detta eller har du tips på förbättringar så tar jag gärna emot dina kommentarer på bild, text och video.