Sanibel Island 2013

Ding Darling är beläget på Sanibel Island som är en liten pärla utanför Ft Myers i västra Florida. Stränderna är långa och bebyggelsen smälter in fint i den täta vegetationen. Det är vägtull för att åka hit ut vilket antagligen gör att de flesta väljer stränderna närmare land, iaf vid den här årstiden.

Jag valde den här dagen att ta en tur längs stranden. Jag började nere vid fiskepiren. Som vanligt var det en kamp mellan fiskare och fåglar om byten och beten.

Helt orädda samlas fåglarna runt fiskaren...


...och när han vänder ryggen till för att schasa bort några allt för närgångna fåglar så seglar andra in bakom ryggen på honom :-)


Sanibel är välkänt för sina fina snäckor. Snäckor säljs i flera affärer och vid lågvatten så samlas folk för att leta efter ännu flera.


Hotellen har ofta särskilda rum där turisterna kan skölja av och göra rent snäckorna. De har nog tröttnat på att få sand och annat i sina avlopp. Dessutom så börjar de snabbt lukta obehagligt mycket, vilket antagligen får en del turister att dumpa högvis med snäckor i sopor och runt hotellet :-)

Den dagen när jag var ute i Corkscrew Swamp så ringde frugan och berättade att hon minsann fotat delfiner vid stranden - med mobilen! Vart lite avundsjuk just då, men nu gick jag här och spanande ut över vattnet och minsann var det inte nåt där ute???


Ivrigt försökte jag komma närmare för att försöka hitta en nåt så när bra vinkel och precis när jag intagit en bra fotoposition så dök den upp igen...


Nja det var väl inte riktigt vad jag förväntade mig så jag gick in bland träden istället. Där finns det gott om fiskgjusar som man kan komma riktigt nära.

De seglar omkring precis ovanför stranden och en liten bit ut för att leta mat.


När de sedan fått en firre så äts den raskt upp i närmaste träd.


Det är sällan problem att komma nära, träden är rätt låga och de är vana vid människor.


Gick ut till stranden igen. Snart skulle solen börja dala och jag gick runt för att hitta en bra solnedgångsplats. En rörelse i ögonvrån fick min uppmärksamhet. En liten fena stack upp ett kort ögonblick och jag insåg att jag sett min första vilda delfin. Så jag började springa längs stranden för att hitta en plats som jag kunde fota från.


Kändes lite mäktigt att se delfiner så nära stranden i vilt tillstånd. Men det var väl en typisk turist-reaktion. De flesta brydde sig inte ens, det var väl för vanligt helt enkelt :-)

Sakta började ljuset bli lite mindre hårt och lite varmare i tonen. Tyvärr så hittade jag inga riktigt bra förgrunder men det hindrade inte de små vadarna att ogenerat springa omkring. Känns ovanligt att fåglarna fortsätter gå rakt mot en när man ligger ner och försöker fota. Flera gånger kommer dom innanför närgränsen.


Man får bara se upp så man inte ligger i vägen för en våg, plötsligt kommer det en som kan överraska med hur långt upp på stranden den far.

Man får reagera kvickt på den korta förvarning man får när fåglarna lyfter.

Den här kvällen klarade jag mig iaf :-)

En pelikan susar förbi på väg mot fiskepiren innan solen går ner, vilket den gör rätt tidigt och ganska snabbt vid den här årstiden.


Det är snart dags att åka hem, bara ett par dagar kvar, och jag börjar redan sakna Florida.

Ding Darling 2013

Ingen resa till Florida utan ett besök på Ding Darling :-). Jag skrev lite om detta stället förra året och det hittar du här.

Den här gången var jag lite mer förberedd och visste mer om vilka platser som funkade vilka som inte funkade. Jag försökte också passa in besöken så att det var lågvatten för då kommer vadarna fram lite mer eller som i det här fallet en stork.

Vid lågvatten så är det inte bara vadare som dyker upp. Mängder av krabbor kryper upp och samlas i stora flockar. Dom rörde sig nästan synkroniserat, som fiskstim som byter skepnad när jag närmade mig.

Och kommer det mat, så kommer det såna som äter mat...

Den vita hornpelikanen samlades ofta vid en speciell sandbank för att vila eller fiska. Ibland var det så mycket pelikaner, att det var kö till toa :-)


När många samlas på en liten yta, så kan det lätt uppstå situationer när någon vill markera att "det här är min plats". Den här hägern ville verkligen inte ha andra fåglar runt sig, iaf inte några större fåglar. Den for runt och jagade undan alla potentiella rivaler.


Avståndet till sandbanken är på gränsen för ett 500 om man vill kunna isolera någon fågel men ibland gick det hyfsat bra.


En sak som jag gillar med den här platsen är den lite gyllene färgtoning man kan få i vattnet. Det beror troligen på en hög halt av humus i vattnet.


Vattnet är ofta väldigt stilla, iaf i de mindre gölarna, och tack vare det lite mörka vattnet kan spegelbilderna bli riktigt bra.


Den ofta mörka bakgrunden och den ljusa speglingen eller ljusa motivet tycker jag också ger lite spännande kontraster. Det gäller bara att komma ihåg att kompensera exponeringen, annars vill gärna kameran överexponera med utbrända högdagrar som resultat. Trots sin till huvuddel mörka kropp så har den här bronsibisen en del ljusa partier som inte klarar en överexponering.


Det tidiga morgonljuset resp kvällsljuset bildar en del fina skuggkontraster mot den solbelysta sidan som tex på den här skarven.


Till skillnad från förra året så var det rätt gott om alligatorer. Här på Ding Darling så kan man faktisk komma ner lite i ögonhöjd vilket ger betydligt mer spännande bilder än från de vanligen förekommande "boardwalks" som finns i liknande områden.


Gick även en sväng i ett område i närheten av Ding Darling. Området kallas the Bailey Tract och ska husera en mängd fåglar mm under högsäsongen. Jag såg dock inte mycket av det, då besöket skedde tidigt på säsongen. Fick iaf lite bilder på sköldpaddor. Det är väldigt vanligt att dom klättrar upp på grenar och stenar för att torka upp lite. Antar att det krävs för att hålla sig rena från parasiter mm.

Jag skrev (lite på skoj) i förra årets inlägg att jag skulle spara min inträdesbiljett till Ding Darling, eftersom den gällde ett år. Det gjorde jag också och det funkade faktiskt :-).

Men jag blev förvånad när mannen i entréluckan sa att jag fick ytterligare några månaders giltighet på kortet. När jag frågade varför så blev svaret att dom hade stängt parken under ett par månader för att asfaltera om vägen och alla som hade giltigt kort fick dom automatiskt förlängda.

Det kallar jag service :-)

Brevet från (häger)kolonin

Ja eller rättare sagt, bilder från hägerkolonin Venice rookery. Detta är en perfekt plats om man vill se häckning av olika typer av häger.

Det är så oväntat att se dessa långbenta varelser graciöst kliva runt på små grenar. Jag förundras alltid över att de inte välter omkull.

I denna koloni så var det ganska få häckande par, men det var ju också tidigt på säsongen. Det sägs att det är betydligt mera fart här framåt februari/mars.

Vilket fall så gäller det att hålla undan konkurrenterna så att man inte blir utan plats:

"VA GÖR DU HÄR? DET ÄR MIN PLATS JUH.."

"DET ÄR DET VÄL INTE, DIN STORA DRASUT"

"SKA JAG DAMMA TILL DIG ELLER...?

Lite lugnare går det till när ungarna väl är på plats. Venice Rookery är perfekt om man vill se och fota ungar i bo på nära håll utan att störa. Träden är inte så höga så man står i höjd med bona.


På land så tror jag dessa bon byggs mycket högre upp, men här vaktas de av alligatorer som patrullerar vattnet så att inga fyrfota djur kan smyga sig fram för en tugga mört fågelkött.

Ungarna ser lite groteska ut, punkrocksfrilla med långa rangliga ben och nästan överdimensionerade fötter.


Ena stunden sover dom, för att i nästa stund föra ett himla liv, som kan få vilken hägerförälder som helst att vilja fly iväg. När de blir lite större så ser de mer sluga och skumma ut.


Om solen gassar så söker man skydd i skuggan av den vaktande föräldern.


Men så vankas det mat och då blir det liv i luckan. Först gap och skrik

"MAT, MAT, MAT, MAT, GE OSS MAT!!! KOM IGEN,GE OSS MAT DÅRÅ"


Sedan lite mer handgripligt "DET VAR DÅ SJÄLVE...TA HIT KÄKET FÖR 17"


Slutligen är föräldern nästan nedbrottad och nöjd med ungarnas visade styrka, kastas det upp lite smaskiga firrar som ungarna raskt slukar.


Ibland så är det inga mängder och då blir det snabbt kamp om födan.


Som vanligt i naturen så är det den starke som överlever. Första dagen jag var här så var dom fyra i det här boet. Den minste låg vid sidan (du kan se en liten dunboll i höger nederkant på bild 5) och kikade ut över kanten, helt apatisk. Nästa dag var den borta.

Andra dagen så låg den tredje på samma ställe, även den apatisk (se bilden ovan). Ibland så hackade de större ungarna på den, men reaktionen var väldigt svag.

Tredje dagen så var det bara två kvar. Troligen så hade de ena föräldern missat bussen hem eller så var den borta av annan anledning för det var ytterst sällan dessa ungar fick mat. Frågan blev hängande när jag lämnade: Kommer nån av dom att klara sig.

Några som såg ut att klara sig var de som bodde vägg i vägg. Det var även där bara två ungar, men de såg starka ut och det levererades mat titt som tätt. Men man kan ändå undra om någon med detta utseende kan klara sig själv när det blir dags :-)

Venice Rookery

Efter besöket vid Anhinga trail sattes kurs mot Shark Valley. När vi kom dit så fick vi uppleva det som jag bara läst om tidigare. Det var så fullt inne på området att vi inte kom in! Med fullt så menar jag fullt med bilar. Shark Valley har en ganska liten parkeringsplats samtidigt som den ligger väldigt tillgängt bredvid en större genomfartsväg. Det är tydligen rätt vanligt att det är fullt, men jag hade inte räknat med det i den här årstiden som inte är riktig högsäsong. Man kan parkera uppe vid stora vägen men det kändes mindre bra så beslutet blev att försöka hinna köra hit på hemvägen istället för att förlora tid på att vänta. Nytt resmål blev Venice Rookery.

Är det något ställe som dyker upp när man googlar på fågelfotografering i Florida så är det Venice rookery. Det är en liten fågelkoloni som sägs vara väldigt bra under häckningsperioden. Så förväntningarna var väl inte direkt höga eftersom det var lite tidigt på säsongen, men det skulle ändå bli spännande att få se detta ställe.

När vi så på eftermiddagen rullar in på den lilla, lilla, lilla parkeringsplatsen och kikade ut mot den lilla gölen så var min första reaktion; var det allt? En liten rund göl på kanske 100m i diameter med en liten ö nästan mitt i. Det blev inte direkt en wow-känsla när jag såg den. Jag tog inte ens med mig kameran ur bilen när jag gick för en första koll. Venice rookery ligger mitt i bebyggelsen så det är hus på tre av sidorna och en stor kraftledning skär genom bakgrunden.

Den lilla ön var trots att det var tidigt på säsongen redan bebodd av Häger och Anhingas. Faktiskt så var det flera hägerbon som hade ungar i olika storlek. Vädret var rätt ok men ljuset låg så att alla motiven låg i skugga men jag gick och hämtade kameran ändå - har man ingen kamera så blir det inga bilder!



Med tanke på ljuset så här på eftermiddagen så är detta nog en bättre plats på morgonen. Förutom motljuset så är det svåra här är att isolera ett motiv och försöka hitta en ren bakgrund. Jag förstod varför man rekommenderade stora telen trots det relativt korta avståndet.

Kanterna ner mot vattnet var branta och i princip omöjliga att sitta eller ligga på så det var inte aktuellt att ta några bra bilder på fåglar i vattnet heller. Dessutom fanns det alligatorer i den här gölen så det hade nog inte varit helt riskfritt att lägga sig vid vattenytan.

Jag beslöt att invänta solnedgången för att se om ljuset skulle bli till det bättre och det blev det verkligen.

Stärkt av detta så såg jag framemot att få åka hit tidigt nästa dag. Mer om det och sköna bilder på häger ungar blir det nästa gång :-)

Anhinga trail 2013

Innan vi lämnade östkusten gjordes en avstickare förbi Piccolo Park. Det är en rekreationspark där det häckar prärieugglor mitt bland lekande och idrottande människor. Det var fortfarande lite tidigt att se några ungar men de vuxna höll vakt vid bohålorna. Bohålorna är tydligt utmärkta så att de inte ska bli nedtrampade av ovetande passerande människor.



Efter att ha fotat prärieugglor fortsatte turen mot everglades nat park. Första platsen har jag skrivit om tidigare nämligen Anhinga trail.

Platsen nås via den östra entrén till Everglades Nat.Park. När man kommer fram till parkeringsplatsen så möts man av den här synen.


Här och på flera andra platser så finns det stora presenningar att lägga på bilarna och det beror inte på att solen skulle vara särskilt hårt mot lacken. Det beror istället på att gamarna gärna tuggar i sig delar från bilarna såsom antenner, lister och tom däck.

Desto mer ironiskt blir det då gamarna istället samlas på de bilar med presenningar och tuggar på den istället.


Det var fortfarande november när vi var där vilket innebär att fågelflytten inte kommit igång riktigt och dessutom hade det regnat mycket denna höst så det var fortfarande mycket vatten. Annars så innebär ju torrperioden vanligtvis att vattnet minskar och samlas i mindre sjöar/gölar vilket får reptiler och fåglar att samlas på mindre ytor.

Detta år såg jag många fler alligatorer vid anhinga trail än året innan. Det är lite lurigt att fota alligatorer för det är lätt att bilderna blir tagna högt uppifrån.



Med lite flyt så fick jag några lägen att fota i hyfsat låg position.

En och annan sköldpadda dök också upp.

Mindre aktivitet var det på fågelfronten. Enstaka porträtt blev det iaf.

I Everglades, som ju egentligen är en översvämmad prärie, så är det bästa transportmedlet flatbottade båtar med propellern ovanför vattenytan eller s.k. airboats. Lite turistiskt att betala för en liten båttripp, det medges, men när man stannar mitt ute på "prärien" så inser man hur gigantiskt stort everglades egentligen är.

När man åker fram med dessa dånande farkoster så är det märkligt hur mycket djur och fåglar har anpassat sig till detta. Vi körde förbi flera hägrar och alligatorer som knapp flyttade på sig.

Det är ju så att djuren, precis som människor, har olika toleransnivåer för mänsklig närvaro.

I anslutning till båtturen fick vi även se en uppvisning om hur indianerna som förr levde i dessa områden hanterade alligatorer. Det svåra är inte att fånga en alligator utan att kunna ta hand om dom när man är ensam, dvs hur man binder och håller fast dom på samma gång. Nu är jag ingen större fan av djur i bur men jag måste medge att det var fascinerande att se dels hur man gjorde för att fånga och säkra ett ordentligt grepp men även den kraft som även en liten alligator genererar. Killen som utförde den här uppvisningen var rätt tränad och han var ändå rätt trött efteråt. Det finns nämligen inget som heter tam alligator, så varje uppvisning krävde styrka och koncentration. Man kan ju smått undra hur många gånger (och skador) det tog innan indianerna lärde sig en tillräckligt säker teknik, det fanns ju ingen som kunde visa dom och inget internet att googla på :-).



Nästa gång fortsätter jag ytterligare västerut.