MikSwe Photography
Andöya 2015
Nu var det ett tag sedan det blev skrivet nåt i bloggen så det är dags att summera resten av
fotoåret 2015. Så nu Leif, nu kör vi :-)
2014 hade jag möjligheten att besöka det lilla samhället Andenes beläget på ön Andöya i nordnorge (den resan är förövigt beskriven här). Syftet var då att fota valar och norrsken. Det var en fin upplevelse och jag beslöt mig därför att göra fler besök dit. Efter att diskuterat lite med Marten som driver firman som jag reste med så kom jag fram till att maj skulle kunna bli en bra månad. Dels skulle det vara ljusare med bättre fotoförhållanden och dels så finns det ett fågelberg i närheten som vid den tidpunkten börjar fyllas med flyttfåglar av olika slag.
Tiden gick och rätt var det var så stod det maj i kalendern och det började dra ihop sig. Väderprognosen var i och för sig inte helt positiv men dåligt väder kan ju ge fina bilder det med så jag gav mig av.
Det första som slog mig när jag kom fram på eftermiddagen var hur ljust det var. Lite naiv hade jag hoppats på möjligheten att få ytterligare nån norrskensbild men med en månad kvar till sol dygnet runt så var huvuddelen av natten för ljus för att få några magiska bilder på norrsken. Gick en kort promenad för att känna på stämningen. Inom kort hade jag sett flera havsörnar och för första gången även utter. Självklart hade jag inte kameran med mig, men det skulle bli flera tillfällen.
Vädret var i huvudsak gråmulet och ett oväder spåddes anlända inom kort. Inte de bästa förutsättningarna med andra ord. Vi for i alla fall ut med Martens RHIB och började spana. Det dröjde inte länge innan vi såg den första utblåsningen och kunde ta oss närmare. Det var en kaskelot som vilade lite vid ytan.
Nu är ju inte kaskeloter de mest livade att kika på för de ligger precis under ytan med ryggfenan. Då och då så sticker de upp andningshålet för att byta luft i lungorna. Kaskeloternas största aktivitet vid ytan är ju när de dyker och det är det vi i båten väntar på.
Det börjar med ett par nästan omärkliga ryggkrökningar innan de plötsligt vänder ner huvudet mot botten samtidigt som de sticker upp stjärtfenan högt upp i luften för att på så sätt få en bättre skjuts ner i djupet. Marten som är välbekant med valarnas beteenden ropar ut "diving" så fort han ser de första ryggkrökningarna så vi andra kan göra oss beredda med kamerorna.
De är bara uppe vid ytan ca 10 minuter och sedan kan de vara borta i 20-45 minuter så det gäller att inte missa tillfället.
Så är den borta och ytan är tom igen. Ett gäng stormfåglar samlas runt båten och kikar nyfiket på oss.
De förknippar båtar med fisk och det verkar som om de gärna vill ha lite sällskap också.
En ny utblåsning, denna gång inte så långt bort och vi tar oss försiktigt dit. En svårighet att fota på en sådan här tripp är ju att man själv inte kan planera in vilken bakgrund man ska ha i bilden. Marten brukar försöka placera båten med hänsyn till ljus och bakgrund om det är möjligt men man kan inte manövrera hur som helst i närheten av valarna.
Så där håller det på. Spana efter utblåsningar, vänta på ryggkrökningen och sedan smattra iväg några dykbilder. Det kan ju rent av låta lite tråkigt när man skalar bort allt annat. Men det är en häftigt att se dessa stora djur så nära den lilla båten, det fantastiska landskapet och när de dyker så är det en fin upplevelse varje gång. Får man dessutom med sig en av de engagerade valforskarna så blir det dessutom väldigt lärorikt. De dokumenterar stjärtfenan och kan på så sätt skilja olika individer åt. De kan tom direkt känna igen vissa individer och har dessutom gett namn på dom.
Vi tar en tur förbi Bleiksöya som är en fågel-ö i området. Förhoppningsvis har fåglarna börjat anlända. Vi ser att lunnefåglarna har anlänt.
Likaså har havssulor och toppskarvar kommit.
Till skillnad mot Runde så är det lättare att se fåglarna i ögonhöjd när de sitter i sina bon. Bobyggande och och annan par-aktivitet är i full gång allt medan havsörnar patrullerar kusten runt omkring för att hitta lämpliga byten.
Jag ser flera uttrar men avståndet är för långt och båten guppar så jag njuter bara av upplevelsen.
Vädret håller dock obevekligt på att bli sämre och en dag så är det omöjligt att åka ut med båt. Eftersom jag har några dagar kvar innan flyget hem så lånar jag en bil för att ge mig ut på en roadtrip, Andöya har nog mer att ge tänker jag.
Vinden piskar kusten så hårt att de flesta fåglar sitter och trycker i lä.
Enstaka kastar sig dock ut för att försöka ta sig vidare...
men många sitter bara still och väntar tålmodigt.
Vägen följer kusten och likt en ringväg går den runt hela ön.
Landskapet är varierat med på många ställen en karg kustlinje med höga berg.
Och på andra ställen är det fina sandstränder.
Väldigt få människor är ute i den hårda vinden men en ensam kite-surfare passar på. Jag ser att han har en tjock våtdräkt på sig inklusive huva och vantar. Det är nog inget för nybörjare att vara ensam här ute i maj och trots de fina sandstränderna så lockar inte tanken på att ta ett litet dopp. I bakgrunden syns Bleiksöya som reser sig majestätiskt nästan rätt upp ur havet.
Så här långt norrut borde man se mer snö kan man tycka, men eftersom golfströmmen går precis utanför så är det ofta ganska milt.
Jag ser en utter passera tvärs över vägen. På nära håll ser de både stora och otympliga ut. Som en dromedar skjuter den upp ryggen upp när den springer över vägen innan den kastar sig ner i en större bäck. Inte en chans att hinna med med kameran. Stannar och spanar lite längs bäcken men den är som uppslukad. Kör vidare för att lite längre fram se en ensam älg ströva förbi.
Under min resa så meddelade kameran att den inte kunde kommunicera med objektivet. Förvånad tänkte jag att det var nog stiften som kanske ärgat lite. När jag tog bort objektivet så låg det ett par vattendroppar inuti kameran. Det visar sig vara en liten gummipackning på min telekonverter som hade spruckit och det svaga, men ihärdiga, regnet hade trängt in i kameran. Tur att jag hade med mig en backupkamera. Veckan fick därmed ett snöpligt slut med inställda båtturer och en trasig kamera.
Maj och juni brukar vara fulla med fotoaktiviteter men det kom att dröja tills kameran blev lagad. Men det är ju en helt annan historia. En erfarenhet är i alla falla att alltid kolla packningarna på objektiven innan jag ger mig ut i dåligt väder.
Getterön december 2014
Sedan några år tillbaka har man haft en vinterutfodring vid Getteröns naturreservet. Utfodringen lockar till sig mängder med havsörnar varje år och det fina med den här utfodringen är att den är lättillgänglig för allmänheten så länge man håller sig till de gömslen och stigar som är anvisade. Utfodringen skiljer dessutom genom att man lägger ut en mindre mängd mat varje dag istället som på många andra platser som får en större mängd en gång i veckan. Det innebär att själva matfesten är koncentrerad till timmen efter att maten blivit utlagd för att sedan snabbt ebba ut. Så det gäller att vara på plats tidigt, ha varma kläder och sedan hoppas på det bästa.
Redan i den mörka gryningen kan man urskilja alla kråkor och måsar som väntar en bit bort från utfodringsplatsen. Måsarna nära eller i vattnet och kråkorna på land. Allt eftersom det gryr så kommer de närmare och närmare. Alltid är det en eller ett par individer som flyger in mot maten liksom för att testa om den är fri från rovdjur och fällor. Som på en gemensam signal så kastar sig flockarna sig till slut in över maten.
Det är först en stund senare som de första örnarna kommer inglidande. Matplatsen är därmed förvandlad till ett kaos av vingar, klor och matstycken som slits, tappas och hittas igen.
Att i detta kaos hitta fina fotomöjligheter är en chansning för det är alltid en kråka (eller tio) som flaxar runt mitt i bilden. Så det är bara att mata på för det är enklast att sortera ut bilderna i efterhand. Man kan närma sig den här fotoupplevelsen på olika sätt: antingen tar man de där kaosbilderna som kan bli väldigt actionfyllda, gärna med en mindre bländare och lite längre slutartider eller så kan man fokusera på nån enstaka individ som man sedan försöker följa med en större bländare och kortare tider. Eller så mixar man alltihopa till en kokande gryta med varierat innehåll. Personligen försöker jag få till bilder på individer som inte bara står still och poserar eller som har hela näbben fulla med kött. Helst vill jag se havsörnar interagera med varandra.
Så här kommer några bilder från förra året:
När de mindre fåglarna varit på plats en stund så lättar örnarna och flyger in mot matplatsen.
Örnarna kan komma in högt eller lågt. Det är fascinerande att se när de utan ansträngning glider in 20-30 cm över marken för att i slutet fälla upp vingarna och mjukt bromsa in.
Eller så kommer de in med kraft för att jaga bort de som redan är vid maten.
Ofta äter de direkt på plats, men lika ofta är måsar och kråkor på dom så det inte blir någon matro och då kan de ta ett större stycke med sig för att kunna äta lite mera i fred en bort bort.
Det brukar dock inte dröja länge förrän de blir upptäckta av någon annan örn som gärna vill ta för sig.
Vissa väljer att sticka iväg utan maten medan andra står fast vid sin rätt att äta.
När klorna kommer fram så brukar det dock snabbt visa sig vem som är den mest dominanta av de båda.
Efterhand som de blir mätta så drar sig örnarna bort för att smälta maten, gärna i närheten av lite vatten för man blir ju lätt lite törstig efter all spänning :-)
Allt groll är som bortblåst och man chillar lite ihop, så som rovfåglar och rovdjur gör när dom är mätta och det inte finns några problem med andras närvaro.
www.mikswephotography.com
Trandansen 2015
Trots att jag bara bor ca en timme ifrån Hornborgasjön så brukar det bara bli besök när jag råkar ha vägen förbi. Det innebär att det mest blir mitt på dagen när ljuset är som sämst. Dessutom så har jag nästan alltid haft mulet väder. Så i år tänkte jag göra det mera planerat och övernatta på plats för att få kvälls- och morgonljus samt planera in det när prognosen sa klart väder.
Utmaningen och paradoxen med att fota på Trandansen är att där samlas tusentals fåglar på samma ställe och ändå så försöker man hitta enstaka individer och gärna isolera dessa från andra för att få en lugn bild. Så när man äntligen lyckas hitta det så kliver det ändå in en annan fågel mitt i eller så dyker nån Alien upp och förstör stämningen.
Avstånden är ju inte heller de mest optimala för att få fina detaljer. Jag använde huvudsakligen ett 500mm objektiv tillsammans med en 1,4 telekonverter vilket ger 720mm. Lägg sedan på 1,3 i cropfaktor och ändå får jag beskära huvuddelen av bilderna för att få till en komposition där händelsen/motivet inte drunknar i allt annat som händer samtidigt som jag försöker få en oskarp bakgrund.
Efter att ha tagit en del porträtt börjar jag leta efter mer action fyllda situationer. Med så många tranor på samma plats så brukar det alltid uppstå situationer där det hettar till.
Ganska snart så går det se ett mönster med tranor som hoppar och skuttar för att försöka få uppmärksamhet utan att bry sig om vilka som står i vägen...
...par som bygger band genom olika rörelsemönster...
...till par som rör sig tillsammans i myllret av andra och den tysta dialogen innan man sätter av i full fart för att flyga iväg.
Dagen går mot sitt slut och färgerna på himlen skiftar och det är då jag ser ett vitt klot vid horisonten. Jag har oplanerat lyckats pricka in fullmånen. Jag och en massa andra fotografer (för det är ju nästan lika många såna som tranor på plats) rör oss frenetiskt längs staketet för att hitta just den där platsen där BILDEN kan tas. På ett ställe (det optimala?) så är det säkert 30 fotografer som trängs så jag väljer att ta en annan plats och hoppas hitta en egen vinkel som kan funka. Jag hittar ett dike som jag hoppar ner i och riktar kameran mot en åsrygg. Givetvis är det helt tomt på levande motiv (bortsett gräset då) men jag ser i ögonvrån hur några individer sakta rör sig mot det området. Det blir en spänd väntan allt medan månen sakta rör sig längre och längre från åskanten och jag vet att om de inte hinner fram så kommer jag inte att kunna få med dom och månen på samma bild, iaf inte med tele't.
Jag hinner med några bilder innan månen bryter kontakten med marken i sökaren. Som tur är så har fler och fler tranor bestämt sig för att lämna även de och jag får några flygande bilder också.
Som på en given signal så startar sedan resten av fältet och flyger till sina övernattningsplatser. Givetvis flyger de bort från mig så det blir inga bilder på lyftande flockar den här kvällen.
Bara att packa ihop, ta backup och gå och lägga sig.
Jag vaknar tidigt nästa morgon av det typiska tutande som kännetecknar tranornas ankomst. De var betydligt morgonpiggare än vad jag räknat med men ljuset var fortfarande lite för mörkt för att få nån bra bild så jag hinner ut i lugn och ro och börjar leta motiv. Jag ser hur dimman lyfter över sjön och det får bilda bakgrund till de första bilderna.
Efter ett litet tag så inser jag att en del av dimman faktiskt är andedräkten från tutande tranor och jag försöker hitta nån individ där jag kan få andedräkten att stå ut som bolmande rök, men det är svårt. Avståndet är långt samtidigt som det är lite väl mörkt och ganska rörigt.
Det är först när solen börjar lysa upp och ljuset bryts i andedräkten som de bästa tillfällena ges. Att några tranor dessutom kommit närmare underlättar givetvis, men fortfarande är det svårt att isolera motivet, men så är det ofta i det vilda.
Flera tranor är på väg in under det att solen börjar stiga och jag får några flyktbilder mot den av morgonrodnad glödande himlen.
Sedan tar solens värmande strålar tag i den fuktiga marken och värmedallret tilltar med kraft och jag bestämmer mig för att efter en värmande frukost sätta kurs mot andra äventyr. Men det för bli en annan historia.
Späckhuggare och norrsken 2014.
Så var året 2014 nästan slut och jag hade bara ett fotoäventyr kvar. Jag trodde jag hade missat tillfället i somras när jag valde att inte åka till nordnorge men så en dag när jag satt och och gjorde lite research inför 2015 så fann jag att det fortfarande var val- och späckhuggarsäsong långt uppe i norr. Målet var Andenes, en litet samhälle på ön Andöya långt uppe i Vesterålen och norr om polcirkeln. Inte de bästa ljusförutsättningarna tänkte jag först, särskilt eftersom midvintern låg för dörren. Men samtidigt kanske de bästa ljusförutsättningarna för att se norrsken. Ett par snabba sökningar på resor och en koll med arrangören och så bar det i väg.
Dagsljus i Andenes
Eftermiddag i Andenes
Arrangören hade allt som jag behövde: RIB-båtar för att få låga bildvinklar, boende nära hamnen för att slippa tidiga mornar och långa transporter och en båtförare, tillika fotograf, som förstod vikten av ljus, bakgrunder mm. Dessutom så ligger flygplatsen knappt 2 km från centrum och där blev jag upplockad av Marten Bril som också driver företaget.
En familjär och hemtrevlig stämning mötte mig direkt när jag klev in i det lilla huset precis intill vattnet. Efter en fika så pratade vi om ditten och datten och till slut så frågade jag hur det funkar med norrsken, när och hur länge det visade sig. "Tja det är ett där ute nu" var svaret. Så det blev till att snabbt klä på sig och rusa ut med kameran i högsta hugg.
Jag hade tolkat det svaga skenet på himlen som reflektion från gatubelysningen, men så var det alltså inte. Norrskenet dök sedan upp upp flera gånger varje kväll och när det var mulet så lyste molnen på ett skumt sätt men bilderna blev ändå rätt ok.
En kväll var det mer livfullt norrsken. Det vred sig som en orm och färdades över nästan hela himlen. Så det var bara att fota på och njuta av upplevelsen. Men samtidigt så kan man inte slappna av för mycket. Lika snabbt som det dyker upp kan ljuset falna så det gäller att fota medan det lyser. Det blev till en utmaning att hitta något intressant i förgrunden.
Jag var lite begränsad av att inte ha tillgång till en bil, vilket hade underlättat för att leta upp fina fotomiljöer och sedan kunna sitta i för att hålla värmen i väntan på ljuset. Istället blev det till att utnyttja det som fanns till hands och den mest klassiska bilden härifrån är nog fyren.
Så över till mitt huvudmotiv: valar och späckhuggare. Sedan barnsben så har jag drömt om att få se den där klassiska bilden på en val som dyker ner i djupet med stjärtfenan högt upp i luften. Med höga förväntningar så glider vi sakta ut från hamnen. På vågbrytaren sitter två havsörnar och undrar om vi är riktigt kloka som ska ut i den lilla båten ut i halvmörkret.
När man spanar efter späckhuggare så är det enklast att leta efter de stora ryggfenorna som avtecknar sig mot horisonten. Efter ett litet tag så får vi den första kontakten, men den är långt bort. Marten manövrerar båten så att vi kan komma närmare utan att komma för nära, men späckhuggarna sätter fart, de är tydligt på väg nån annanstans. Vi kör vidare i låg fart och plötsligt så ser vi en mindre grupp komma snett bakom oss. Det är riktigt mäktigt att se den nästan 1,8 m höga ryggfenan på späckhuggarhannen passera bara en kort sträcka bort från båten. Då är havet stort och själv är man liten och obetydlig.
Så passerade flocken förbi och det är en sån upplevelse att se dessa djur på nära håll. I bakgrunden lystes de snöklädda bergen upp av det svaga solljuset borta i horisonten och ren och skär njutning stod på menyn, om man inte blev sjösjuk förstås. Jag klarade mig men det hände att någon passagerare matade fiskarna då och då.
MIna farhågor om att det skulle vara dåligt ljus kommer helt på skam. Ljuset är istället helt magiskt. Himlen är helt rosa-röd när solen är precis under horisonten och samtidigt så är havet och snön blått. Tyvärr ser vi inga valar denna dag. Nästa dag var det ett rikligt snöfall och vi gick ut när vi trodde det hade lättat men det var bara ett litet uppehåll så vi fick ta oss i land igen.
Kommande dagar var förutsättningarna betydligt bättre. Vågorna var mindre och snömolnen var borta i horisonten.
Marten fick syn på ett svagt litet dimmoln långt bort. När en kaskelot blåser ut luft bildades det ett litet moln som ett tränat öga snabbt kan lokalisera, även på långt håll.
Kaskeloterna ligger ett tag vid ytan och andas för att sedan dyka djupt och vara borta 20-30 min så hade man otur så skulle vi aldrig se nån på nära hålla. Men har man bara tid och tålamod så dyker de upp igen i närheten av den plats de dök på. Man kan se små plättar på vattenytan som ger en fingervisning om de flyttar på sig. När den väldiga stjärtfenan trycker genom vattenmassorna sätter den vattnet i rörelse och när den rörelsen når ytan så släcker den vågorna.
Till slut så dök en upp i närheten av båten och det är stora varelser, helt klart. Man ser knappt en tredjedel på ytan och den delen är lika stor som båten vi sitter i. Sakta glider den på eller rättare sagt strax under ytan och andas, tar det lugnt och funderar på det som valar funderar på.
Plötsligt ropar Marten "Diving". Man kan se hur ryggen kröks extra mycket när den trycker ner främre delen av kroppen ner mot botten och sakta så lyfts stjärtfenan upp i luften, för att på så sätt ge extra skjuts åt dyket, ackompanjerade av jublet från oss i båten.
En blev en mycket härlig vecka med bra fotomöjligheter som jag kan rekommendera. Självklart har vädret stor påverkan på möjligheterna, men det är inte så kallt som man kan tro. Golfströmmen flyter förbi strax utanför och det skapar en relativt milt klimat och en förutsättningar för att dessa djur kommer hit. Jag har redan bokat en resa hit under 2015 men då i vår när fågelberget som ligger i närheten börjar fyllas på med anländande fåglar och ljuset är mera närvarande. Skulle inte bli förvånad om jag kommer hit nästa vinter också :-)
Marten driver Sea Safari Andenes om du är sugen på att veta mera om det.
Detta blir sista inlägget från 2014, som vanligt inte dagsfärskt men förhoppningsvis helt ok att läsa så här lite efteråt iaf :-) 2015 är ju i full gång och det är dags att låta slutaren börja jobba igen.
Kronhjort 2014
Efter 2013 års misslyckande att tajma in kronhjortsbrunsten med ledig tid att fota så var min plan under 2014 att satsa på ett säkert kort, nämligen Dyrehavn i Danmark. En i mina ögon stor park, ursprungligen avsedd för kunglig jakt men nu ett välbesökt friluftsområde. Det innebär bl a att djuren här är betydligt vanare vid människor än de som lever i det vilda, lite som naturreservaten i USA. Nu kan man ju undra varför man ska fota djur i inhängnade områden. Förutom lättillgängligheten så finns det goda möjligheter att uppleva och lära sig om hur kronhjortar beter sig i det vilda. Kampen om honorna, insamlandet och försvarande av respektive flock. Allt utspelar sig mitt framför ögonen (och kameran) utan större ansträngningar för betraktaren. Sedan ska jag tillägga att bara för att man kan komma närmare så blir det inte automatiskt bra bilder. Fortfarande gäller att isolera motivet, få med en fin miljö utan störande grenar osv. Bra fototräning med andra ord.
Sagt och gjort, först gjorde jag en kombinerad utflykts- och rekognosceringsresa. Vädret var mulet och regnigt men mitt mål var ju att lokalisera var kronhjortarna höll till, få grepp om ljus, lämpliga platser och annat nyttigt. Några bilder blev det givetvis också. Brunsten var inte igång riktigt men det var en och annan som brölade. Men honor och små hjortar var inte så hårt bevakade av någon revirhävdande tjur utan de gick omkring ganska ostörda.
Den här typen av research är nästan alltid nödvändig såvida man inte får någon som ger konkreta tips om bra platser, lämpliga tider, osv. Jag hade hittat en artikel på nätet från en lokal dansk tidning som var nyttig, om än inte exakt. Men det område som nämndes i den var i det sydöstra hörnet och det visade sig stämma rätt bra. En viktigt erfarenhet är att man bör om man kan ta med sig en cykel. Japp du läste rätt. Området är så stort och till skillnad från vilda hjortar så behövs inte något gömsle eller camokläder. Istället så glider man runt på cykeln, stannar, lyssnar och när man hör brölen så cyklar man dit helt enkelt. Dessutom slipper man kånka på en tung ryggsäck. Går man till fots så tar det en stund för parken är som sagt väldigt stor så det är väldigt vanligt bland alla...
Väl förberedd så tog jag mig en till tur nån vecka senare. Samma tråkiga gråmulna väder och regnskurar då och då. Brunstiga tjurar brölade runt om i skogarna men det var ändå lite för tidigt. Antagligen så var det sommarvärmen som satt kvar och hjortarna var inte riktigt med på att jag var där för att fota vilda kamper utan de höll sig mest till att bröla :-) En stackare låg ensam på ett fält och brölade ut sin förtvivlan, iaf kunde man tro det, för han hade förlorat en av sina två horn.
Nu kan man förledas att tro att hjortarna är tama men det är dom inte. Vid ett tillfälle så fotade jag en ståtlig kronhjort som börjat feja sina horn när en annan tjur brölade i skogen bakom mig. Självklart kände sig mitt motiv kränkt och skulle minsann visa inkräktaren att han var både större och ståtligare. Nu var det ju bara det att lilla jag satt på knä mitt i emellan dessa båda.
Så det var med hastiga steg och viss pulshöjning som jag raskt tog mig ut och bort från dessa två. En kronhjortstjur med stor krona som sätter av rakt emot en, ja då känner man sig lite utsatt. Nu gick det bra men hade jag stannat kvar så vete sjutton, för han gick precis där jag stått bara sekunderna innan. Jag har sett filmer på Youtube när fotografer blivit trakasserade av hjortar - inte kul.
Rivaler jagas bort med kraft.
Hannarna sniffar efter brunstiga honor.
Det gäller att hålla ihop flocken, särskild om det är nån rival i närheten.
Tyvärr hade jag inte lika fint ljus som senaste gången jag fotade kronhjort. Istället försökte jag hitta fina miljöer och lite vildmarkskänsla genom komposition .
Parken har många stora områden med väldiga ekar och det kan utgöra fina bakgrunder.
Denna plats rekommenderas verkligen. Du ser kronhjort på nära håll och utan större ansträngning. Inträdet är gratis men du bör ha en cykel med dig. På kvällen kan du dessutom gå ett gammalt anrikt tivoli som ligger i direkt anslutning till parken. Lite irriterande att få det bakgrundsljudet när man filmar dock :-)
Mer bilder och film finns som vanligt på min hemsida: www.mikswephotography.com