Florida 2015:3

Mitt i Floridas inland finns en plats som heter Circle B Bar. Det är en fd ranch som kommunen, Polk county, nu transformerats till ett naturreservat. Eftersom vi var på väg mellan kusterna så passade det bra att göra en kort avstickare dit för att kolla upp vad området kunde bjuda på.

Redan när vi lämnat avtagsvägen så kommer en svart skugga rusande i det halvhöga gräset och passerar bilen utan att stanna. Det var en svart gris eller feral pig som den kallas. Inte ett vildsvin utan en förvildad gris. Inte särskilt omtyckt av lokalbefolkningen av samma anledning som vildsvinen inte är så populära, de förstör marken. Den här kom så fort att jag inte hade en hans att fota den men som tur var så fick jag en chans till uppe vid Merritt Island.


Circle B Bar består av ett blandlandskap med fält och skog uppbrutet av våtmark. Det är helt olikt de platser jag varit på innan, dvs träsk och dammanläggningar, så mina förväntningar steg raskt. Värmen och luftfuktigheten var hög och tryckande. Vi vätskade upp oss ordentligt och tog med extra vatten. Eftersom det var mitt på dagen så valde vi att gå genom skogen. Det skulle öka chansen att få mindre skarpa kontraster jämfört med ute på fälten. För säkerhets skull gick vi så att solen skulle komma bakom oss för att undvika att få motljus och för mycket skugga i det vi nu förhoppningsvis skulle se. Jag valde att ta mitt 300mm av två skäl. Dels så var det lättare och dels så var det ljuskänsligare.


Efter att ha gått en stund så mötte vi ett äldre par. De hade varit ute en stund men inte tagit med sig något vatten så de var på väg att bli utmattade av törst. De var så törstiga att kvinnan erbjöd oss 10 dollar för lite vatten. Vi gav dem (eller rättare sagt fick truga på dem) en hel flaska helt utan avgift och de blev väldigt tacksamma. När de fått i sig lite vätska så berättade att de precis sett en rödlo bara ett par hundra meter bort. Jag blev genast rastlös och ville rusa iväg men artigheten bjöd mig att småprata med dem ett tag. Artighet värdesätts alltid men extra mycket här i USA.

När vi äntligen kom iväg fortsatte vi ändå sakta framåt för att inte missa något vid sidan av stigen. Till skillnad från många andra ställen vi varit på så växte gräset precis intill stigen och man kunde se spår efter alligatorer som korsat stigen. Det vore dumt att bara rusa på, man kan ju inte så säkert veta vad som ligger och lurar längre fram. Hela tiden på spänn med ögonen sökande av terrängen. En rödlo som sitter still i den här miljön kommer att vara riktigt svår att upptäcka.


En bit längre fram så mötte vi ett par män, vi hejade och de passerade. Men precis när de passerat så vände de sig om och ville visa oss något. Återigen stannade jag till trots att jag egentligen ville fortsätta att spana vidare.

De hade kommit gående längs stigen och haft en stor alligator liggande mitt på stigen och de vågade inte försöka gå förbi utan hade väntat tills den flyttat på sig. De visade bilderna de tagit på den. Men det var inte det bästa, för när de äntligen kunnat fortsätta så hade de mött en rödlo som sprungit mot dem och tagit en fågel mitt på stigen framför dem och släpat in den i skogen. Givetvis hade de hunnit fota hela sekvensen.

Jag förstod nu att chansen att se den där lon var puts väck. Hade vi gått åt andra hållet så hade varit jag som tog de där bilderna tänkte jag avundsjukt för mig själv. Vi hade rest över Atlanten och gick här med tung och dyr utrustning och så hade de som bodde i närheten fotat allt med en enkel långzoomare...livet är inte rättvist...eller så var det precis just det det var :-)

Med lon ute ur bilden så kunde jag ta det lite lugnare och koncentrera mig på det som faktiskt fanns.

Det är betydligt svårare att se djur och fåglar när de står stilla i en varierad miljö. Här är en ralltrana som står helt öppet men är ändå svår att upptäcka. Hade den varit tyst så hade jag nog bara gått förbi


Nu såg vi inga stora alligatorer men några små låg och solade, halvt täckta av små löv. Löven ligger flyter på vattenytan vilket gör det omöjligt att se vad som döljer sig under ytan.

Det innebär också att jag valde bort att lägga mig i ögonhöjd på alligatorn för det skulle innebära att mitt huvud skulle hamna precis vid vattenytan och utan möjlighet att se vad som kan dyka upp så kändes det tryggare att vara en bit upp.


Hur den här häger kan fiska i sånt vatten är svårt att förstå. Troligen så hugger den på rörelser i vattenytan.

Så lämnar vi stigen vid vattnet och rör oss genom ekskogen. Träden är helt bevuxna av mossa
som hänger väldigt vackert och vajar i den svaga vinden.


Plötsligt ser jag nåt på marken. Det är en rödaktig orm, Jag tycker mig känna igen den som en snok eller iaf inte giftig. Trots den klara färgen är den svår att upptäcka och jag chansar inte på att ta mig närmare. Senare berättar en av guiderna att det troligen var en yellow rat snake, dvs en råttsnok, och att den inte är giftig. Han berättade dock att det fanns giftiga ormar i området...

Åter vid informationscentret så var vi väldigt trötta. Värmen, luftfuktigheten och kamerautrustningen hade tagit på krafterna. Halva resan år genomförd och det återstår bara att berätta om träsk och våtmarker i den sydvästra delen av Florida. En sak är dock säker och det är att om jag får chansen så kommer jag att återvända hit. Trots att jag inte fick så många bra bilder denna gång så fick jag ändå en del på den relativt korta tid vi var där, vi hann ju bara gå en av alla de stigar som fanns i området . Stannar man ett par dagar så borde man kunna kamma hem en rejäl pott med bra bilder och jag tror att detta är en riktig pärla.

Mer om Circle B Bar hittar du här

www.mikswephotography.com

Florida 2015:2

Viera Wetlands, eller som det också kallas Ritch Grissom Memorial Wetlands, är som så många andra wetlands inte helt naturligt. Istället är det ett system av dammar skapat av människan för att rena vatten. Precis som många andra ställen dras fåglar och andra djur till såna ställen. Ofta är de avskilt belägna eller som i Florida välbesökta. Om man inte äger marken så är det en begränsad tillgång till naturen för den enskilde. Dessa kommunala inrättningar är därför ofta tillgängliga för vanligt folk.

Viera Wetlands är utformat med ett antal mindre dammar och med små vägar som omsluter och korsar området. Vägarna är smala och enkelriktade men det går bra att ställa bilen lite vid sidan av om man vill fota något. Det första intrycket är att det inte verkar vara nåt att ha.


Men ger man det lite tid och är där tidigt resp sent på dagen så börjar man hitta det där som man inte såg först. Som vanligt gäller det att skynda långsamt, hålla utkik och stanna och lyssna ofta. Rätt var det är så kan en liten rörelse bland gräset vara nåt intressant. Det kändes som en liten jackpot när jag fick syn på den här rördromen som otroligt sakta och försiktigt rörde sig genom grässtråna.


Lite av tricket att få fota i fred på en sådan här plats är att inte avslöja att man fotar något. Kan låta egoistiskt men om man är för uppenbar och motivet är nära, som denna som befann sig i diket precis vid vägen, riskerar man att någon klumpigt ska närma sig och skrämma iväg motivet. Så när andra bilar kom krypande så låtsades jag syssla med annat eller kika i en helt annan riktning :-)

Tro det eller ej, men det fungerade. Jag kunde följa den här i ca 45 minuter sittandes i det bekväma bilsätet. Ibland försvann den men den dök lika ofta upp igen.

Nu kanske du undrar varför jag inte försökte komma närmare eller få en lägre position. Tja, de här platserna drar förutom fåglar även till sig både alligatorer och ormar så det är kanske inte så konstigt att jag valde bilen istället.


Men alla reptiler är inte farliga och man måste vara uppmärksam så man inte kör över nån på vägen.


Men det är klart att lägger man sig mitt på vägen så kommer andra att lägga märke till det :-)


Rördromen var bara en bonus. Det egentliga målet var häckande hägrar. Viera Wetlands är lite berömt för sina härliga bilder på häckande häger. I dammarna så står det en mindre mängd palmer och i toppen på dessa så är det lätt att bygga bo. Terrängen är låglänt vilket betyder att solnedgång och uppgång bildar en fin varm bakgrund.

Nu var jag, som jag skrev i förra inlägget, ute väldigt tidigt på säsongen så några ungar var det inte tal om att se. Istället så blev det bobyggande och andra paraktiviteter :-)


Det är en fascinerande syn att se hur fantastiska hannarna är på att leta upp pinnar. Man kan lätt tro att det är väl bara att flyga iväg och plocka upp en kvist och flyga tillbaka. Nä Nä, honan står i boet och tar emot varje pinne och kontrollerar dessa ytterst noggrant. Pinnar som legat på marken passerar inte den kontrollen. Alltså måste hannen bryta färska pinnar. Så det blir en tripp till ett lämpligt träd...


Hitta en lagom gren och med näbben bryta av den...


...och sedan flyga tillbaka och hoppas den går igenom inspektionen.


Om du funderar på om hannen hjälper till i boet så min iakttagelse av det hela är att det är absolut ingen idé för hannen att försöka lägga pinne på plats i boet. Honan tar pinnen med våld om så krävs, för det är hon som är arkitekt och byggansvarig på samma gång. Det är iaf min slutsats efter att tittat på flera par under några timmar. Kanske känner du igen sig från vardagen och kapitlet heminredning :-)

Så kommer solnedgången och det hela blir magiskt vackert, särskilt om man som jag gillar siluettbilder.


Så precis när det börjar mörkna så hör jag ett välbekant tutande - tranor. Tyvärr var det för sent och jag var tvungen att lämna platsen. Nästa morgon när jag kom dit så var de kvar och jag fick mina första bilder på prärietranor.


Mer från Florida i nästa inlägg.

www.mikswephotography.com

Florida 2015:1

2015 hade jag återigen möjlighet att besöka Florida. För att få ut det mesta av en sådan resa så bör man göra en del research. Visserligen kryllar det av olika typer av naturreservat men precis som i Sverige så har de olika aktivitet beroende på vilken del på året det är.

Florida är ett vinterhem för många av de nordamerikanska fåglarna och många har sin häckning här under vintern. Bäst tid på året är februari till april/maj men då har jag ingen möjlighet så det fick bli i december. I slutet på november så börjar flyttfåglarna att anlända och den torra säsongen har startat. Det är viktigt ur två aspekter; dels så minskar mängden vatten vilket får vadare och alligatorer att samlas och dels så är mängden stickande myggor betydligt färre.

2015 var dock lite annorlunda. Den stora vädernyheten var att tydligen så hade december månad samma väder som det normalt var i september. Dvs hög luftfuktighet och mycket vatten. Men nu var jag på plats så det var bara att beta av alla ställen som jag skulle besöka medan.

På min lista hade jag ett par nya ställen som jag såg fram emot. Merritt Island, Viera Wetlands och Circle B bar. Dessutom hade jag ett par andra intressanta ställen, bla ett parkeringshus och en kyrkogård i Orlando.

Men vi tar Merritt Island National Wildlife Refuge först. Den är lokaliserad i direkt anslutning till Cape Canaveral som du säkert känner till som en raketuppskjutningsplats.


Området är låglänt med en mängd vikar och dammar där det samlas sjöfågel och vadare i mängder. I Sverige så ser man sothönor i mindre grupper och de är nästan alltid starkt revirhävdande. Så det var en annorlunda syn att se stora flockar av dessa glida om kring tätt intill varandra utan att bråka.


Vädret under det här besöket varierade mellan mulet och skyfall men sothönsen verkade inte bry sig.

Och faktum är att det ibland är fördelaktigt med lite mer mulet väder. När temperaturen stiger och är mellan 25-30 grader så minskar möjligheten att få bra bilder utan värmedaller i, dessutom så ökar de skarpa kontrasterna mellan ljus och skugga. Det mulna vädret jämnar ut oddsen och ökar chansen till bättre bilder. Har man lite tur så kan regnet dessutom öka dramatiken i bilden.

En annan art som dök upp i otroliga mängder var svalor. En dag så förmörkades himlen av tusentals svalor som utan att krocka fyllde skyn med blixtsnabba flygrörelser.


Andra arter var helt nya för mig som t ex den här kamskraken. Med en mäktig kam på huvudet så urskiljde den sig från mängden av andra änder.

Är man uppe tidigt så kan man fånga den vackra soluppgången reflektera sig i det stilla vattnet. Här är en rosenskedstork som sveper igenom det grunda vattnet med sin skedformade näbb.

Merritt Island med sina grunda vatten var också en bra plats att få se bältad kungsfiskare. Jag hade sett den tidigare år men aldrig fått någon bra bild, men denna gång lyckades det.

En annan fågel som jag sett massor av men som jag inte tidigare brytt mig om var kalkongamen. Men här fick jag tillfälle att se den på nära håll och lade lite tid på att få ett fint porträtt.

Under researchen så såg jag en fantastisk bild på en svart saxnäbb som gled över en spegelblank vattenyta och plöjde vattenytan med sin överdimensionerade nedre näbb. Den bilden ville jag själv ta. Men hur mycket jag än letade så hittade jag ingen. Var jag än träffade på andra människor så frågade jag men fick inga bra svar.

Jag hade bara en natt kvar i området när jag träffade på en kille som tipsade om ebird. Det är den amerikanska motsvarigheten till artportalen som vi har här hemma. När jag kom tillbaka till hotellet så gjorde jag en slagning och fick napp direkt. Ca 100 st befann sig...

*trumvirvel*

...utanför mitt hotell! Det fanns fortfarande lite ljus kvar så jag tog kameran och gick ut på stranden.


Fullt med folk trots det dåliga vädret och jag tänkte att jag var försent ute. Men så såg jag hur en flock med måsar lyfte när en joggare sprang längs stranden och jag gick åt det hållet. Pga den kraftiga vinden så höll sig fåglarna mest nere på stranden. Mycket riktigt så i flocken med måsar så fanns det både tärnor och saxnäbbar. Kungstärnan kallas lokalt i översättning för 'vindflöjeln' för den pekar alltid med näbben mot vinden.

Trots att vingarna och huvudet är mörkare på saxnäbben än på måsarna så var det otroligt svåra att urskilja dem när de flög i flock. Det var troligen därför som jag inte sett dem innan. I profil så ser man hur saxnäbbens undre näbben är betydligt större än den övre. Syftet med det är att när den skummar ytan så glider den nedre delen av näbben igenom vattnet. Så fort den känner något så "nickar" den nedåt och kniper tag i fisken eller vad den nu kände.

När man ser saxnäbben från framsidan så kan man tydligt förstå att den smala näbben glider genom vattnet som en kniv istället för att fungera som en jättelik broms.

Havet var fullt med stora vågor och jag hade ingen förhoppning om att få ta den flygbild som jag hade konstruerat i mitt huvud. Men döm om min förvåning när en av saxnäbbarna lyfte och med kirurgisk precision precis vid strandkanten skummade av ytan mellan vågorna.

Det blev inte min drömbild men det var ok ändå :-)

Nästkommande dagar skulle jag fokusera på Viera Wetlands och det blir i nästa inlägg.


www.mikswephotography.com

Klampenborg 2015

Sporrad av framgångarna med att få till härliga höstfärger i Norge så bestämde jag mig för att även försöka få till kronhjort i samma färgprakt. Planen var att åka ner till Skåne och titta till några platser som jag tidigare hade varit på.

Lastade husbilen och for iväg. Efter bara någon mil så känner jag hur bilen tappar kraften och jag tvingas nödlanda på en busshållplats. En kraftig brandlukt sprider sig i bilen och jag hoppar ut för att få grepp på läget. Ingen rök eller eld syns så jag öppnar huven. Lukten av bränd bakelit sticker i näsan och jag konstaterar att tändspolen har smält. Den provisoriska reparation som jag hade gjort i början på sommaren hade fått den att bli överhettad. Så den här dagen gick åt till att ordna bogsering och se om det gick att fixa.

Nu hade jag fått ont om tid så istället för Skåne for jag ner till Danmark. Låter kanske märkligt att åka längre när man inte har tid, men kontakten med hjort är garanterad och dessutom är området väldigt vackert. När jag kom fram så plockade jag ur cykeln ur bagaget och tog en tur för att få lite koll på läget. Att använda cykel underlättar väldigt mycket. Området är så stort att om man går till fots så hinner man bara uppleva en bråkdel av områdets kapacitet.

Lite illavarslande så var det helt tyst i parken och nästan inga hjortar syntes till. Det var i och för sig sen eftermiddag men jag fick ändå en känsla av att något inte stämde. På den positiva sidan var att träden såg fantastiskt fina ut med löv i alla möjliga färger. Nu har jag ingen dragkrok på bilen utan för att få in den så var jag tvungen att montera ner den, så jag beslöt att låsa och lämna cykeln i parken. Förhoppningsvis så skulle den stå kvar när jag kom tillbaka...

Nästa morgon var jag på plats en kort stund innan solen gick upp. Cykeln stod till min lättnad kvar och jag gled iväg i den kyliga markdimman. Fortfarande var det väldigt tyst och endast de morgonpigga fåglarna hördes. Jag stannade till vid de platser som jag förra året noterat som frekvent använda av hjortarna, men de var ödsligt tomma.

Solen började nå över trädtopparna och lysa in i dimman och ljuset blir perfekt som bakgrund. Himlen var helt klarblå så det skulle gå snabbt och så skulle markdimman försvinna och solen börja bränna hårda kontraster på de eventuella motiv som jag skulle hitta.

Plötsligt en liten rörelse bland träden. Nu gällde det att hitta en position så att jag fick med det varma ljuset i bilden


Det var fortfarande rätt kyligt i luften så chansen att få med lite utandningsluft i bilden var fortfarande möjligt. Men hjortarna verkade betydligt skyggare än när jag var här sist så tillfället gled ur händerna när hjorten försvann in bland träden.

Fortsatte sökandet och hade kommit rätt långt in i parken när jag så hittade min första kronhjortstjur. Den stod vackert mellan träden med en liten glänta bakom. Man kunde se hur dimman kondenserat på de höga gräset och det fick bilda bakgrund till min bild.


Gläntan var dock fortfarande lite i skugga för den stigande solen så ljuset var inte riktigt varmt som jag hoppats på.


Jag satte kurs ner mot de större fälten för att se om det gick att få till bättre motljusbilder. På fältet var dimman nästan för kraftig. Sikten var begränsad och inga hjortar varken syntes eller hördes. Men efter ett tag så börjar dimman tunnas ut och jag anar en skugga som rör sig i dimman. Sakta men säkert så framträder konturen av en hjort som sakta närmar sig mig. I motljuset och dimman har jag svårt att se den tydligt. Den passerar mig och försvinner in i skogen utan att jag kan avgöra om det är en kronhjort eller sikahjort. Sika är betydligt mindre men i dimman var det svårt att få referenser för att avgöra det.


Solen klättrar högre upp på himlen och dimman försvinner. Det är nu uppenbart att kronhjortsbrunsten är över. Inga kraftiga brölanden, hjortar som lugnt ligger och idisslar och inga smällar av horn mot horn.


Men de är nu mer på sin vakt mot människor vilket skiljer sig mot förra gången. När jag kommer inom synhåll så syns det tydligt att de är på sin vakt.


Det är även rätt tomt på människor i parken så här tidigt. Troligen beror det på att det är en vardag och att man har sina jobb att gå till i stället för att njuta av parkens fina miljö. Plötsligt hör jag ljudet av fallande regn och tittar förvånat upp mot den klarblå himlen. Vänder mig sedan om mot ljudet och ser ser hur de knastertorra löven blåst av sina grenar och ljudligt faller ner mot marken. Där står också en hind som ser närmast påkommen ut när jag får syn på henne. Hon verkar försökt smyga sig förbi mig för att inte hamna på bild.


Ett svagt bröl hörs en bit bort och jag cyklar iväg mot ljudet. När jag lokaliserat platsen så hittar jag en dovhjort som verkar vara mitt upp i sina brunstförberedelser. Dovhjortarna har sin brunst efter kronhjorten. Det är troligen evolutionen som gjort den uppdelning för att de inte ska hamna i slagsmål med kronhjortarna i deras brunsttid.


Det fejas horn och bökas i marken, allt i en procedur för att bli så attraktiv som möjligt.


I en slags kamp utan ord så vandrar två hannar sida vid sida, med hornen högt upp i luften. Det gäller att avskräcka den andre så man slipper slåss. Men när det inte räcker till så svingas de stora skovlarna mot varandra med kraftiga smällar som resultat.


Den svagare hannen hamnar snabbt i underläget...


... och segraren verkar växa ännu mer.


Sikahortarna verka också vara igång med brunsten, för jag ser hur hannarna traskar omkring och försöker se stora och ståtliga ut.


Plötsligt kommer en hel hord med kronhjortar skrittande längs en grusväg. De stannar till när de ser mig och fortsätter sedan i en annan riktning.


Jag har under dagen hört en annan typ av smällande ljud. Det är utan tvekan smällarna från ett vapen och det förklarar varför djuren håller sig undan. Det pågår nämligen jakt i parken. Det är inget ovanligt med det men jag hamnar i en situation där jag inser att man kanske inte ska smyga runt bland träden.

Inte så mycket för att bli misstagen för en hjort, för det är högst otroligt. Men om jag skulle råka befinna mig i närheten så finns det ändå en liten, liten risk för att jägaren missar målet och att kulan då skulle kunna rikoschettera åt mitt håll. Så jag väljer att hålla mig på vägarna och de öppna fälten resten av min tid här.

Dagen efter så är det lördag men den sköna dimman uteblir. Istället blir parken snabbt fylld med människor som i flock springer, cyklar och njuter av naturen. Men det innebär också svårare att få till riktigt bra bilder och utdelningen av den dagen blir mindre. Dags att packa ihop cykeln, fara hem och börja förbereda årets sista stora utflykt.



www.mikswephotography.com

Dovrefjell 2015

Jag brukar ju varje år ta en sväng upp till Dovrefjell men jag har aldrig lyckats pricka in de höstfärger som jag har sett så många fantastiska bilder på. Så 2015 valde jag att åka lite senare än vanligt på säsongen i förhoppning om att få se en skymt av hösten på berget.

Det var lite pirrigt för detta var den första längre resan sedan husbilen bröt ihop i början på sommaren. Men den hade fungerat prickfritt på de kortare turerna så det var bara att kasta sig iväg och hoppas att allt skulle gå bra.

Redan när jag kommer upp på fjället längs E6:an så ser jag höstens färger och det är verkligen fantastiskt att se berget brinna. Detta måste dokumenteras och jag stannade till på första bästa rastplats. Tyvärr var det ganska mulet men jag försökte ändå hitta lite motiv.


Men jag var inte här för naturen i sig utan mitt mål var först och främst att fånga myskoxar och älg mot en vacker höstbakgrund. För att ha större handlingsfrihet hade jag med mig cykeln. Tanken var att använda den nere i dalen och senare ta bussen upp på berget. Sagt och gjort, upp till viewpoint Snöhätta och börja spana.

Helt tomt i dalen och på bergsidorna. Började fundera på om myskoxarna hade tagit sig längre ner i ravinerna för att bunkra upp det sista av det gröna eller om de redan dragit sig upp på berget. Eftersom det inte fanns nån direkt snö att tala om så borde de vara kvar i dalarna. Klockan gick och jag beslöt mig för att rasta cykeln ett par timmar.

Vis av erfarenheten sedan förra gången jag cyklade här valde jag att minimera mängden packning. Du kan läsa om den utflykten här. Jag spände fast stativet på pakethållaren, hängde kameran ,med monterat 500, i en rem över axeln, fyllde fickorna med diverse småprylar, kollade att jag hade vatten med mig och trampade iväg.

Cyklade i sakta mak ut på fältet ivrigt spanande. Upp på de små kullarna för att få bättre utsikt men det verkade helt dött. Till sist hade ivern börjat lägga sig och missmodet börjat krypa fram. Normalt brukar man se iaf nån enstaka myskoxe på håll men här var det dödstyst. Inte ens en fågel hade jag sett. Vänder om cykeln för att ta mig tillbaka och då ser jag den. 100 m från där jag står ligger det en ensam myskoxe och idisslar i den höga ljungen.

Missmodet är som bortblåst och jag går in i foto-mode. Varifrån kommer ljuset, bakgrund, vittring, reträttväg...checklistan bockas av och jag väljer vilken väg jag ska närma mig. Myskoxar är ju fredliga små djur så det är normalt ingen fara, men de är rätt tjurskalliga och backar inte för nåt. Hamnar man på deras lista över ovälkomna saker så kan man snabbt hamna i trubbel om man inte passar sig. Skrev för länge sedan en blogg om det som du hittar här.

Den ligger dock stilla och betraktar mig ointresserat.


Funderar ett tag på om den kanske är sjuk eller skadad för den ser väldigt trött ut.


Men den ställer sig snart upp och går iväg en bit för att tugga i sig lite ekologiskt mat. Jag flyttar mig parallellt med den för att hitta lite bättre fotovinklar.


Konstigt nog är björkarna grönare här upp än nere i dalen. Gissar på att nattfrosten sätter fortare in nere i dalen än uppe på berget. Till sist så ger sig myskoxen in i de täta björksnåren...


... men jag har absolut ingen tanke på att följa efter den där. Dessutom vill jag komma tillbaka till bilen och bege mig till nästa plats innan det börjar skymma.

Väl framme vid bilen så skyndar jag mig att lasta upp och åker iväg för att spana efter älg. Det finns ganska gott om älg här uppe under barmarkssäsongen och jag har noterat att på vissa platser så är det lättare att se dem än på andra och det är dit jag är på väg. Väl framme så dröjer det inte länge innan jag ser den första älgen.


Ljuset är ganska svagt eftersom jag kom iväg lite försent men jag får ändå till ett par bilder innan det är dags att sluta.

 Ser ytterligare några älgar i det svaga ljuset men det var på längre håll. Nöjd över dagens resultat lägger jag upp planen för nästa dag. Sedan lägger sig kvällsmörkret och jag kryper till kojs.

Nästa dag försover jag mig givetvis och missar första bussen upp på fjället. Medan jag väntar så drar det ett regnväder in över fjället och jag funderar på situationen. Fortfarande är regnincidenten från i våras färsk i minnet och jag tvekar lite men eftersom jag efter den händelsen köpt ett rejält regnskydd så bestämmer jag mig för att göra ett försök.

På väg upp så kör bussen förbi en flock på ett tiotal djur relativt nära vägen och jag bestämmer mig för att satsa på dem. Det blir en dryg halvmil att gå men det får inte hjälpas, jag slipper de mesta av backarna och det är ju alltid nåt att glädjas över. Så fort bussen stannat så slänger jag på mig ryggsäcken och går med raska steg iväg.

Det dröjer dock bara 10 minuter så vräker regnet ner. Frestelsen att vända tillbaka till fjällstationen är stor, jag kan se mig själv sitta i den varma stugan med en kopp varmt kaffe och nygräddad våffla framför mig, men av någon underlig anledning så fortsätter jag att gå längre och längre bort från värmen.

När jag kommer fram har flocken skingrats och det är bara en handfull djur kvar. Molnen ligger lågt och ljuset är inte det bästa men nu när jag är på plats så är det väl lika bra att sätta igång. Som belöning vrider nån av kranen och det slutar att regna. Här uppe är höstfärgerna inte heller lika intensiva som nere i dalen.

En hona med en diande unge står en bit bort.


Längre ner i en bäckravin springer två ungar, troligen hannar, runt och buffar på varandra medan mamman förser sig med blommor och blader.


Ser en ung hanne komma gående men han får syn på mig och stannar för att utvärdera om jag är ett hot eller inte. Jag hoppas han fattar att jag är ofarlig och han bestämmer sig för att det är tryggast att stanna närmare flocken istället för att utmana mig.


Uppe på en platå ser jag tjuren smöra för en annan hona. Det finns inga naturliga hinder på platån så jag väljer att hålla mig på avstånd. Jag vill inte bli misstagen för en rival :-)


Så rör dom sig sakta bortåt och jag kikar på klockan och inser att jag börjar få ont om tid för att hinna med bussen ner från berget och skyndar mig tillbaka till fjällstationen. Som tur är når jag fram precis när chauffören ska köra iväg. Väl tajmad utflykt tänker jag innan bussen sakta åker ner för berget.

Precis innan vi lämnar skjutfältsområdet så ser jag två älgar i björkskogen på andra sidan E6:an. Jag hade tänkt att vila lite innan jag stack iväg med bilen men om dessa redan är på språng så är nog andra älgar det med. Så snabbt ur bussen in i bilen och så iväg till nästa plats.

Mycket riktigt så ser jag älg direkt när jag kommer fram. Idag är ljuset bättre och det ser ut som hela myren står i lågor.

En bit bort står en tjur i buskagen

Det blir en eftermiddag med många älgkontakter. Roligast är ju att se en kviga med kalv.


Men även en tjur med sin utvalda passerar. Det är samma tjur och kviga som jag såg en stund tidigare.


Och slutligen poserar älgtjuren med sina fejade horn villigt bland alla höstlöv.


Det är med glädje som jag efteråt kikar på bilderna i datorn. Resan gav bättre resultat än vad jag hoppats på. Innan jag far hem tar jag en sväng för att få till ytterligare nån landskapsbild som minne.

Säga vad man vill men Norge är fantastiskt vackert :-)

www.mikswephotography.com